Har använt lunchen till att lyssna på 30 minuter med Ebba Busch. Jag blir uppriktigt sagt trött.

Har använt lunchen till att lyssna på 30 minuter med Ebba Busch. Jag blir uppriktigt sagt trött. Det är bedrövligt att svensk energidebatt fortfarande förs med ett kraftslagstänk hämtat från 1990-talet samtidigt som verkligheten kräver avancerad systemdesign. Vad är det egentligen för kompetens som styr Sveriges energipolitik?

Det mest anmärkningsvärda i intervjun är att energiministern i praktiken skyller utebliven kärnkraft på Moderaterna och Sverigedemokraterna. Hade de bara accepterat en parallell satsning på havsbaserad vindkraft, menar hon, så hade det politiska underlaget för att bygga kärnkraft funnits. Det är ett remarkabelt resonemang. Inte minst eftersom hon helt bortser från den avgörande variabeln: ekonomin.

Politik kan skapa tillstånd. Politik kan ändra lagar. Men politik kan inte trolla bort investeringskalkyler.

Samtidigt har den förda politiken bidragit till att ansökningarna om ny vindkraft i Sverige i princip har upphört. Till och med Vattenfall väljer nu att investera i andra länder. Kapital flyr osäkerhet. Så enkelt är det.

Resultatet håller på att bli fyra förlorade år för Sverige. Ingen ny kärnkraft. Nästan ingen ny havsvind. En energipolitik som fastnat i retorik medan omvärlden bygger förnybart.

Det verkligt problematiska i dagens energipolitiska debatt är inte bara det närmast besatta fokuset på att försöka få ny kärnkraft på plats, utan att diskussionen nästan aldrig förs utifrån ett systemperspektiv. Ett modernt elsystem analyseras inte kraftslag för kraftslag utan som en integrerad helhet där produktion, flexibilitet, nätkapacitet, lagring och efterfrågan måste fungera tillsammans varje timme på året.

Mycket tyder nu på att regeringen och Ebba och Rominas sakkunniga från kärnkraftsindustrin och kärnkraftsakademin har börjar tappa greppet om berättelsen. Verkligheten har kommit ikapp. Visionen har krympt från tio reaktorer till i bästa fall två små SMR. Kanske. Om någon vill ta risken. Om finansieringen går att lösa. Om politiken ligger fast i decennier. Det skulle därför inte förvåna om de i regeringskansliet med bakgrund i kärnkraftsakademin och kärnkraftsindustrin gärna vill se en analys som landar i att Sveriges elsystem till vilket pris som helst behöver ny kärnkraft. Annars rinner att bygga ny kärnkraft dem mellan fingrarna. Finns en tung instans som jag läst tidigare. Och som har kraftig lutning mot kärnkraft snarare än mot system. Nuclear Energy Agency, NEA. Jag kan inte säga att jag blev förvånad när jag precis såg att Energimyndigheten anordnar ett seminarium den 4 mars med bas i en rapport från NEA om det svenska elsystemet. Jag citerar inbjudan:

”På uppdrag av Energimyndigheten (eller kan det vara kärnkraftfolket runt Ebba och Romina? Kan de beordra Energimyndigheten att köpa innanalyser??) har kärnkraftsorganisationen Nuclear Energy Agency (NEA) genomfört en omfattande systemkostnadsanalysstudie för utvecklingen av svensk kärnkraft.

Studien jämför olika scenarier och dess kostnader i ett framtida fossilfritt energisystem, med varierande grad av kärnkraft. Studien tar avstamp i Energimyndighetens långsiktiga scenarier och har modellerats av experter vid NEA.

– Kärnkraft spelar en viktig roll i det svenska energisystemet. Den här studien om kärnkraftens möjliga utvecklingsvägar kompletterar vårt ordinarie arbete med att ta fram framtidsscenarier för energisystemet som helhet, säger Martin Johansson, chef på enheten prognos och scenarier på Energimyndigheten.

Den 4 mars bjuder Energimyndigheten in till ett seminarium där NEA presenterar studien. Utifrån den diskuterar nyckelaktörer från Regeringskansliet, myndigheter, akademi och industri elsystemets framtid, från regionala prisskillnader till de utmaningar som ligger bortom perfekt framförhållning i systemmodellering.

Bland de medverkande finns William D. Magwood, IV, generaldirektör OECD Nuclear Energy Agency, Carl Berglöf, nationell kärnkraftsamordnare, Markus Wråke, tidigare vd Energiforsk, Johan Bruce, SKGS, samt representanter från NEA, Energimyndigheten, SvK, Energiföretagen, Green Power Sweden och Vattenfall.”

Energimyndigheten vänder sig alltså till experter på kärnkraft för att modellera elsystemet, i stället för till forskare och analytiker med spetskompetens inom just elsystem. Det är en prioritering som väcker frågor hos mig. Att förstå ett kraftslag är inte detsamma som att förstå hur ett helt energisystem optimeras, balanseras och dimensioneras över tid. Elsystemmodellering handlar om långt mer än produktionsslag. Det handlar bl.a. om effektbalans, transmissionskapacitet, flexibilitetsresurser, efterfrågevariationer, systemkostnader och riskhantering. När analysen riskerar att utgå från ett teknikperspektiv snarare än ett systemperspektiv finns en uppenbar fara att slutsatserna blir förutsägbara redan innan arbetet påbörjats.

Det vore som om vi lät piloter rita hela transportsystemet och sedan blev förvånade när svaret blev fler flygplatser.

Eller som att be hjärtkirurger planera hela sjukvården och därefter upptäcka att lösningen blev fler operationssalar.

Specialister ser världen genom sin expertis. Det är inte ett problem, det är så expertkunskap fungerar. Problemet uppstår först när systemfrågorna överlåts till dem vars uppdrag egentligen är smalare.

Ska man modellera ett elsystem måste man börja i systemet. Allt annat riskerar att bli en övning i att bekräfta det man redan har bestämt sig för att vilja bygga. Och nu väljer Energimyndigheten att börja i kärnkraft. Det är konstigt.

Hur som. Sverige behöver mindre kraftslagspolitik och betydligt mer systemtänkande. Regeringens kärnkraftsretorik framstår som motsägelsefull reträtt. Under lång tid målades bilden upp av tio nya reaktorer till 2045. Det signalerade handlingskraft och industripolitisk tyngd. Nu talas det om färre, och i praktiken pekar allt mot ett par möjliga projekt med mycket hög osäkerhet. Skillnaden mellan tio stora reaktorer och två små är inte en marginell justering. Det är en strategisk nedskalning av historiska proportioner.

Samtidigt riktar energiministern skarp kritik mot sina egna samarbetspartier och beskriver deras agerande som kortsiktigt och småsint. Hon varnar dessutom för att frånvaron av en bred politisk överenskommelse gör kärnkraften dyrare. Där säger hon något som varje energiekonom redan vet: när den politiska risken ökar stiger kapitalkostnaden, och då stiger också elpriset. Surprise? Not. Helt galet att regeringen inte bjudit in alla riksdagens partier gällande Sveriges framtida energisystem.

Nu försöker Ebba & co skriva om historien och hävda att man aldrig lovat tio reaktorer är närmast surrealistiskt. Bara det. Deras uttalanden om tio reaktorer är omfattande och väldokumenterade. Men löften bygger inga reaktorer. Investeringskalkyler gör det.

Förklaringen till omsvängningen är därför inte svår att se. Kostnaderna är enorma. Riskerna ännu större. Statsfinanserna är begränsade och den politiska enigheten bräcklig. När dessa realiteter möter politiska visioner brukar visionerna krympa snabbt. Det konstiga är att det tog fyra år för dem att inse. Fyra förlorade år.

Men den största analytiska bristen kvarstår.

Även om ny kärnkraft faktiskt skulle byggas försvinner inte behovet av vindkraft. Det ökar snarare. Nya reaktorer kommer knappt att ersätta de som redan finns när efterfrågan samtidigt stiger kraftigt genom elektrifiering av industri och transporter. Ett elsystem med ny kärnkraft kräver stora mängder variabel produktion eftersom efterfrågan växer snabbt, reaktorer saknar ekonomisk flexibilitet och inte kan regleras upp och ned på en volatil marknad, effekt-toppar måste mötas med snabbare produktionsslag och den totala systemkostnaden sjunker när dyr planerbar kraft kombineras med billig energi när den finns.

Ovan är inte ideologi. Det är energisystemanalys.

Att försöka bygga kärnkraft utan att samtidigt möjliggöra massiv vindkraftsutbyggnad är därför ett recept på extremt höga systemkostnader. Och det är systemkostnaden som avgör vad hushåll och industri faktiskt betalar, inte den isolerade produktionskostnaden i ett enskilt kraftslag. Och det är i praktiken det som regeringen gjort. Vurmat kärnkraft. Lagt blöt, tung filt på vindkraft.

Det vi nu ser är en energipolitik som blivit defensiv när den borde vara offensiv. Retoriken om tio reaktorer lever kvar, men kopplingen till finansiering, beslut och tidplaner är borta. Ambitionen har i praktiken reducerats till ett fåtal projekt med hög osäkerhet.

Verkligheten har hunnit ikapp politiken.

Den centrala frågan är inte längre om Sverige ska bygga tio nya reaktorer. Frågan är om det ens blir några, och hur de i så fall ska passa in i ett energisystem som oavsett politiska drömmar kommer att kräva enorma mängder vindkraft.

Och under tiden går åren.

Det är kanske det mest allvarliga i allt detta. Energisystem tar decennier att bygga, men bara några få år att tappa fart i. Sverige hade ett exceptionellt starkt utgångsläge 2022 inför framtiden. Det har helt tappats bort.

Insikten är att fyra år har passerat utan att den storskaliga elproduktion som industrin väntar på faktiskt har börjat byggas. Ansökningar har inte ens lämnats in.

Fyra år.

I energipolitik är det en förlorad epok.

Det är inte kraftslag som bygger elsystem. Det är systemtänkande. Bristen på just systemtänkande och vurm för kärnkraft har kostat Sverige fyra uschår.

https://www.svtplay.se/video/KxgDw1r/30-minuter/ebba-busch-kd

https://www.energimyndigheten.se/om-oss/press-och-kanaler/kalender/seminarium-swedens-electricity-system-transformation---cost-efficient-roadmaps-to-net-zero/

https://www.energimyndigheten.se/nyhetsarkiv/2026/hur-bygger-vi-ett-kostnadseffektivt-elsystem-for-ett-elektrifierat-sverige/