Det mest intressanta med VALU 2026 är egentligen inte vilket parti som fick vilken procentsats.

Det mest intressanta med VALU 2026 är egentligen inte vilket parti som fick vilken procentsats. Det intressanta är vad som finns under siffrorna.

För där syns tre väldigt olika berättelser.

Liberalerna gjorde en raket – men mycket tyder på att raketen till stor del drevs av lånat bränsle.

Sverigedemokraterna backade kraftigt – men kärnan tycks fortfarande vara nästan helt intakt.

Och Miljöpartiet gick framåt – men betydligt mindre än opinionsmätningarna gav anledning att tro. Där finns både en varningssignal och, tycker jag, en mycket stor möjlighet.

Först en viktig reservation. Valresultatet är ännu preliminärt den 15 september. När omkring 95 procent av valdistrikten var räknade låg MP på cirka 6,1 procent, SD på 17,5 och L på 5,4 procent. Jämfört med riksdagsvalet 2022 innebär det ungefär +1,0 procentenhet för MP, −3,0 för SD och +0,8 för L. De sista rösterna kan förändra decimaler och möjligen mandat, men knappast de stora mönstren. Dessutom ska man ha klart föt dig att MP inte fick stödröster i årets val. De var 2022 0.5% dvs MP gått upp 1.5 procentenheter.

Man ska också vara försiktig med VALU. Undersökningen omfattar över 13.000 svarande, men SVT påpekar själv att vissa grupper systematiskt över- respektive underrepresenteras. Historiskt har bland annat MP, V och L tenderat att bli överrepresenterade i rådata medan bland annat SD och S underskattats. SVT har därför viktat materialet mot det preliminära valresultatet. VALU är alltså mycket användbart för att förstå strukturer och väljarströmmar, men mindre lämpligt för att tolka tiondelar som exakta sanningar.

Liberalernas raket är nästan ett skolexempel på strategiskt röstande. Av dem som röstade på L 2022 är det bara 36 procent som gör det igen 2026. Det är en remarkabelt låg väljartrohet. Samtidigt kommer hela 42 procent av Liberalernas väljare 2026 från Moderaterna 2022. Det är två olika mått – det första beskriver vad gamla L-väljare gjorde, det andra var dagens L-väljare kommer ifrån – men tillsammans berättar de en ganska brutal historia: Liberalernas gamla väljarbas är heltvsönderslagen samtidigt som partiet räddas av nya väljare, framför allt från M.

Sedan kommer den kanske starkaste indikationen av alla. 64 procent av L-väljarna bestämde sig under sista veckan. Det är överlägset högst bland partierna. För SD är motsvarande andel 18 procent.

Det här luktar stödröst på flera kilometers avstånd. Och vi har närmast ett litet naturligt experiment som stärker den slutsatsen: kommunvalet. Där finns ingen fyraprocentsspärr till riksdagen att rädda. Samma väljare står samma dag med två valsedlar i handen. Liberalernas kommunala utveckling är mycket sämre. Efter den preliminära räkningen backade L i 215 av 290 kommuner och såg ut att förlora omkring 148 kommunfullmäktigemandat.

Det är svårt att tänka sig mycket starkare indicier. Liberalernas 5,4 procent bör därför inte tolkas som att liberalismen plötsligt fått ett ideologiskt genombrott i Sverige. Snarare har ett antal borgerliga väljare resonerat ungefär:

Jag föredrar egentligen Moderaterna, men om L åker ur faller regeringsunderlaget. Alltså röstar jag L. Det är rationellt strategiskt röstande. Men det innebär samtidigt att Liberalernas 5,4 procent är en mycket osäker tillgång. Partiet har inte nödvändigtvis vunnit dessa väljare. Man har fått låna dem. Det är kanske valets mest uppenbara akilleshäl för något parti.

SD:s problem är nästan det omvända. SD går från 20,5 procent 2022 till omkring 17,5 procent nu. Ett tapp på ungefär tre procentenheter är stort. Dessutom ser partiet ut att ha backat i 285 av Sveriges 290 kommuner. Det är alltså inte något isolerat storstadsfenomen.

Men sedan händer något intressant när man öppnar VALU. 78 procent av dem som röstade SD 2022 röstar SD igen. Det är den högsta väljartroheten av samtliga partier. SD:s problem är därför inte i första hand att kärnväljarna flyr. Problemet tycks snarare finnas i partiets rekrytering och periferi.

Ett parti kan behålla nästan hela sin hårda kärna och ändå backa om det samtidigt slutar attrahera nya väljare och tappar de mer lättrörliga människor som befinner sig i utkanten av väljarkoalitionen.

Här finns en riktigt intressant generationssignal. SD tappar enligt VALU omkring sju procentenheter bland de allra yngsta väljarna, 19–21 år. Det är ett betydligt större tapp än partiets nedgång i väljarkåren totalt. Samtidigt visar VALU att de yngre väljarna sammantaget rört sig vänsterut.

Det är potentiellt allvarligare för SD på lång sikt än själva tappet från 20,5 till 17,5.

Politik är nämligen inte bara retention. Det är också reproduktion. Varje parti behöver hela tiden fylla på underifrån.

Om SD behåller sina redan övertygade väljare men får problem med nyrekryteringen bland unga kan partiet fortfarande ligga högt länge, men tillväxtmaskinen stannar.

Sedan har vi dagordningen. Här tror jag att ytterligare en förklaring till SD:s tapp finns. De viktigaste frågorna för väljarna i årets VALU är sjukvård, skola och ekonomi, medan lag och ordning har tappat i relativ betydelse. Och när väljarna får ange vilket parti som har bäst politik i de fem viktigaste frågorna dominerar S sjukvård, skola och jämställdhet medan M leder i ekonomi samt lag och ordning.

Notera vad som händer. En av SD:s traditionellt starkaste konkurrensfördelar, brott, migration, systemkritik, får mindre utrymme när valet i högre grad handlar om vård, skola och privatekonomi.

Och när lag och ordning väl kommer upp uppfattas Moderaterna som starkast av väljarna. Det kan alltså finnas ett slags dubbel klämma. När missnöjet och migrationsfrågan dominerar kan SD spela outsider. När regeringsduglighet och ekonomi dominerar kan M få utdelningen.

Samtidigt har SD under mandatperioden haft ett mycket stort politiskt inflytande utan att formellt sitta i regeringen. Det är på kort sikt ett bekvämt läge, men på längre sikt ett knepigt sådant: man är tillräckligt nära makten för att kunna hållas ansvarig för utvecklingen, men tillräckligt långt från statsrådsposterna för att regeringspartierna ska kunna få en stor del av äran när politiken uppskattas.

Det är min tolkning snarare än något VALU direkt kan bevisa. Men valresultatet är förenligt med den hypotesen: M, KD och L går framåt samtidigt som SD går kraftigt bakåt.

Det handlar alltså åtminstone delvis om en omfördelning inom Tidösidan, inte om att tre procentenheter SD-väljare plötsligt blivit vänster.

En annan akilleshäl för SD syns tydligt. Hela 82 procent av SD:s väljare uppger att partiledaren haft stor betydelse för deras val. Det är den högsta siffran bland partierna. Jimmie Åkesson är alltså en enorm tillgång. Men exakt samma siffra beskriver en risk.

Ju mer ett parti personifieras kring en enda ledare, desto större blir successionsproblemet. SD:s varumärke och Åkessons varumärke är i ovanligt hög grad sammanflätade. Det är styrka i dag. Men en enorm svaghet i morgon.

Socialdemokraternas tapp är mindre dramatiskt än SD:s, men politiskt intressant. VALU visar att S backar i nästan alla väljargrupper, oftast med 1–2 procentenheter. Samtidigt håller eller ökar partiet bland yngre väljare. De största tappen syns bland företagare och jordbrukare.

Min tolkning är att S kläms från flera håll samtidigt. V och MP konkurrerar om vänster-, storstads- och yngre väljare, samtidigt som M försöker vinna tillbaka mer mittenorienterade väljare som gick till S 2022.

Det positiva för S är att det inte ser ut som någon kollaps av kärnväljarna med undantag av att deras väljare är äldre. Det negativa är att partiet läcker lite åt flera håll samtidigt. S problem är alltså inte att väljarna flyr i en enda riktning. Problemet är att partiet utsätts för konkurrens i 360 grader!

Och så mitt Miljöparti. Här tycker jag att man ska vara betydligt mer självkritisk än vad ett plus på ungefär en procentenhet kanske inbjuder till.

6,1 procent är självklart bättre än 5,1. Men det är inte något nationellt genombrott. Och det är framför allt påtagligt lägre än både SVT:s ursprungliga VALU-siffra på cirka 7,4 procent och flera opinionsmätningar under slutspurten där MP låg över sju procent.

Det bör MP fundera mycket på. För samtidigt händer någonting helt annat i storstäderna.

I kommunvalen ser MP ut att gå från ungefär 6,1 till 11,2 procent i Stockholm, från 6,0 till 8,3 i Göteborg och från 5,5 till 8,5 i Malmö.

Det här tycker jag nästan är mer intressant än rikssiffran. För samma väljare som är tveksamma till att lägga sin riksdagsröst på MP är uppenbarligen beredda att göra det kommunalt.

Varför? En rimlig hypotes är att den gröna politiken blir mer konkret lokalt.

Då handlar den inte bara om koldioxidbudgetar år 2045. Den handlar om träden utanför huset. Bussen till jobbet. Cykelvägen till skolan. Luftkvaliteten. Parker. Bostadsområden. Natur. Mat. Buller. Klimatanpassning. Stadsmiljö.

Det går att se politiken.

Det är en oerhört viktig lärdom för MP.

Här finns MP:s verkliga akilleshäl. Miljöpartiet har starkt sakfrågeägande inom frågor som inte dominerar väljarnas dagordning.

Det hjälper inte fullt ut att väljaren tänker:

”MP är bäst på klimatet”

om samma väljare därefter tänker:

”Men mitt viktigaste problem just nu är ekonomin, vården eller skolan.”

I årets VALU toppas de fem viktigaste frågorna av just sjukvård, skola, ekonomi, jämställdhet samt lag och ordning. S eller M uppfattas som bäst på samtliga dessa fem.

Där ligger problemet.

MP kan vinna diskussionen om klimatet och ändå förlora valet om klimatet ligger som en separat låda långt ned i människors mentala prioriteringslista.

Det är därför jag inte tror att lösningen bara heter:

mer information om klimatet.

För det här är inte huvudsakligen ett kunskapsproblem. Naturligtvis behövs folkbildning. Väldigt mycket folkbildning.

Det cirkulerar enorma mängder felaktigheter om energisystemet, klimatpolitiken, drivmedel, skog, biologisk mångfald och kostnaderna för omställningen. Men människor röstar inte efter ett naturvetenskapligt kunskapsprov.

Man kan förstå växthuseffekten fullständigt och ändå rösta på något annat parti därför att man är rädd för att förlora jobbet, inte kunna betala bilen eller inte få vård i tid. Därför tror jag att MP:s nästa stora projekt måste vara folkbildning med en twist.

Klimat måste kopplas ihop med ekonomi.

Natur måste kopplas till hälsa.

Energiomställning måste översättas till säkerhet.

Minskad fossilimport måste översättas till nationellt oberoende.

Elektrifiering måste översättas till jobb och industri.

Kollektivtrafik måste översättas till hushållsekonomi och frihet.

Energieffektivisering måste översättas till lägre boendekostnader.

Klimatanpassning måste översättas till försäkringspremier, livsmedelspriser, översvämningar och kommunal ekonomi.

Då upphör klimatpolitiken att konkurrera med människors viktigaste frågor. Då blir nåmligen klimatpolitiken en del av människors viktigaste frågor. Där tror jag MP:s stora möjlighet finns.

Det finns dessutom åtminstone tre mycket lovande signaler under rikssiffran 6,1. Den första är storstäderna. Där tycks MP på flera håll bryta igenom långt bredare än i riksdagsvalet. Det ger praktiska exempel på grön politik som människor faktiskt röstar för.

Den andra är ungdomarna. SD:s kraftiga tapp bland de yngsta och den bredare vänsterrörelsen bland unga visar att en ny politisk generation inte alls behöver utvecklas så som många förutspådde för några år sedan.

Den tredje är väljarrörligheten. Opinionsmätningarna under våren och sommaren visade perioder där MP hämtade väljare från både S och V. Det betyder att det finns en betydligt större potentiell väljarkår än de dryga sex procent som faktiskt lade MP-valsedeln i riksdagsvalet.

Men den potentialen måste konverteras. Och just konvertering är kanske ordet MP ska fundera mest över efter valet. Det finns uppenbarligen många människor som gillar MP:s frågor.

Fler som kan tänka sig MP.

Fler som uppger MP i opinionsmätningar.

Fler som röstar MP kommunalt.

Men alla tar inte det sista steget och lägger MP:s riksdagsvalsedel i kuvertet.

Varför? Där, tror jag, partiets viktigaste forskningsfråga finns inför nästa mandatperiod.

MP måste också akta sig för en annan fälla. Det vore nämligen lätt att dra slutsatsen:

”Vi måste prata om allt.”

Det tror jag vore farligt.

Ett litet parti som försöker vara Socialdemokraterna fast lite grönare kommer alltid att förlora mot Socialdemokraterna. Ett MP som försöker vara Vänsterpartiet med mer klimat kommer att få problem mot Vänsterpartiet. Samma sak med Centern o h övriga partier.

MPs konkurrensfördel är fortfarande att se samband som de andra partierna ofta delar upp: ekonomi, energi, klimat, natur, hälsa och social rättvisa.

Utmaningen är att visa att grön politik är ekonomisk politik, välfärdspolitik, säkerhetspolitik och framtidspolitik. Det är något helt annat än att bredda sig genom att börja tycka lite mer om allting.

Den riktigt spännande siffran är därför inte är 6,1 procent. Den kan vara 11,2 procent i Stockholms kommun. För där finns ett möjligt svar på frågan om hur MP växer.

Inte genom att överge klimatet. Inte genom att bara upprepa att klimatet är viktigt. Inte genom att tro att väljaren efter den fyrtionde diagrammet över temperaturavvikelser till slut kapitulerar och röstar grönt.

Utan genom en kombination av folkbildning, konkret vardagspolitik och politisk översättning.

Folkbildning behövs för att slå sönder myter.

Folkbildning är viktigt som bas, men den räcker inte för att vinna val. Vi måste också kunna svara på den fråga väljaren egentligen ställer:

”Vad betyder den gröna omställningen för mig, min ekonomi, min trygghet, mina barn och platsen där jag bor?”

Kan MP göra det utan att förlora sin vetenskapliga och ideologiska ryggrad tror jag att 6,1 procent är ett golv att bygga från

Men framför allt:

från fakta till samband, från samband till vardag och från vardag till politiskt förtroende. De man har förtroende för röstar man på.

https://www.svt.se/datajournalistik/valu-2026/