Att vilja skrota klimatmål för att man inte klarar dem är att flytta målstolparna. Och det är intellektuellt ohederligt.

Att vilja skrota klimatmål för att man inte klarar dem är att flytta målstolparna. Och det är intellektuellt ohederligt. Det blir ännu mer absurt när Tidöligan genom L samtidigt säger sig vilja ersätta transportmålet med ett elektrifieringsmål.

Klimatministern öppnar nu för att överge transportmålet, alltså målet om 70% utsläppsminskning till 2030, med motiveringen att det är orealistiskt. I stället vill hon byta mål, till exempel ett elektrifieringsmål. Det här är inte styrning. Det är bokföringstrick i klimatpolitikens värld.

Ett mål om elektrifiering av bilflottan är i sig inget problem. Tvärtom. Men då måste politiken gå åt det hållet. Tidöligan går åt motsatt håll:

Man pratar elektrifiering men sänker reduktionspliktenoch tog bort bonusen för elbilar samt ser till att utsläppen ökar kraftigt

Logiken är absurd: först för en politik som ökar utsläppen, sedan konstaterar man att målen inte nås, och därefter byter man mål. Det är som att höja hastigheten, missa avfarten och sedan skylla på kartan. Typ.

För fakta är brutal. Efter att reduktionsplikten sänktes från över 30% dieselinblandning till 6% och ytterst lite för bensin ökade utsläppen snabbt. Naturvårdsverket konstaterar att utsläppen från inrikes transporter steg kraftigt 2024, till cirka 16,8 miljoner ton. En ökning på hisnande 21% jämfört med året innan. Man kan inte samtidigt säga att elektrifiering ska vara lösningen och samtidigt plocka bort de styrmedel som driver omställningen. Elektrifiering händer inte i ett vakuum. Den kräver konsekvent politik: laddinfrastruktur, bonusar, styrmedel, bränslepolitik. Tar man bort verktygen stannar utvecklingen. Det är det som hänt i Sverige.

Och då kommer vi tillbaka till kärnproblemet: målet ändras inte för att verkligheten ändrats. Målet ändras för att politiken misslyckats. I stället för att justera politiken justerar man måttet. Det är inte ledarskap. Det är bokföring. Klimatmål är inte symboler. De är styrsignaler. Problemet är större än ett enskilt mål. Klimatmål finns inte för att vara bekväma. De finns för att styra investeringar, teknikskiften och beteenden. Tar man bort målen när de blir svåra skickar man ett enda budskap till marknaden: långsiktighet saknas. Då stannar investeringar. Då bromsar omställningen.

Och argumentet att målet skulle kräva “förbud mot bilkörning vissa dagar” är en klassisk halmgubbe. Ingen seriös klimatpolitik bygger på en enda åtgärd. Den bygger på teknikskifte, elektrifiering, effektivisering, stadsplanering och styrmedel i kombination. Att reducera allt till ett skräckscenario är inte analys. Det är retorik. Plump retorik.

Det farligaste här är signalpolitiken. Sverige har byggt sitt klimatledarskap på stabila, långsiktiga mål. Börjar man riva upp dem för att de är svåra rasar trovärdigheten snabbt både internationellt och mot näringslivet. Och när trovärdighet försvinner ökar kapitalkostnader, riskpremier och politisk osäkerhet. Det här är grundläggande omställningsekonomi jag fått lära mig på universitetskurser om klimatpolitik.

Att byta mål i stället för att byta politik är därför inte pragmatism. Det är kapitulation där Tidöligan försöker flytta målstolpar i ett fysikaliskt problem utan några stolpar! Atmosfären bryr sig inte om vilka indikatorer vi väljer. Utsläpp är utsläpp oavsett om man kallar dem transportmål eller elektrifieringsmål.

Och just därför är det här så dumt. Inte bara politiskt. Systemiskt. Vetenskapligt. Strategiskt. Att sänka ambitionen när verkligheten blir svår är inte realism. Det är definitionen av idioti och där räkningen hamnar i knät på det barn som miljö- och klimatministern snart ska föda.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vill-overge-omstritt-klimatmal-och-infora-ett-annat

https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/vaxthusgaser-utslapp-fran-inrikes-transporter/