Kan ni tänka. Jag och grön partikamrat skriver replik i Östersundsposten! Inte Smålandsposten. Östersundsposten.

Kan ni tänka. Jag och grön partikamrat skriver replik i Östersundsposten! Inte Smålandsposten. Östersundsposten.

Den var otippad. 85 mil från Växjö.

Så här skrev vi. Om skogen.

Åsling missar kärnfrågan: Hur skapar vi långsiktigt värde av vår egen skog?Att peka på enskilda orter är retoriskt effektivt men ersätter inte analys. Ingen förnekar att sågverken i Hissmofors, Stugun, Gällö eller Skanderåsen har stor lokal betydelse. Frågan är inte om skogsindustrin är viktig, utan hur den säkras långsiktigt – ekonomiskt, ekologiskt och socialt – i Jämtland Härjedalen.

Vi är ett av Sveriges mest skogsrika län. Det innebär en enorm tillgång, men också ett ansvar. Särskilt gäller det den fjällnära skogen, där naturvärdena är höga och återväxttiderna långa. Den kan inte behandlas som vilken produktionsyta som helst.

Att måla upp valet som “ingen avverkning alls” mot “holistiska skogspromenader” är en förenkling. Det finns inga förslag om totalstopp. Däremot finns demokratiskt beslutade miljömål och internationella åtaganden om biologisk mångfald som också gäller här. Att anpassa brukandet efter dessa är inte extremism, utan ansvar.

I en region där naturen är en ekonomisk motor är det långt ifrån självklart att maximal avverkning maximerar sysselsättningen.

Påståendet att vart femte jobb i Jämtland är skogsberoende kräver också nyansering. Skogen är central för vår ekonomi, men det innebär inte att varje justering av avverkningsnivån raderar jobben. Samtidigt omsätter besöksnäringen omkring 6,5 miljarder kronor och bygger i hög grad på intakta naturvärden. I en region där naturen är en ekonomisk motor är det långt ifrån självklart att maximal avverkning maximerar sysselsättningen.

Dessutom lämnar stora volymer timmer länet tidigt i värdekedjan. Om mer av träråvaran tas om hand här – genom ökat träbyggande, vidareförädling och innovation – kan fler arbetstillfällen skapas. Region och kommuner kan bidra genom att prioritera trä i offentlig upphandling och stärka samverkan mellan näringsliv och akademi.

Klimatargumentet förenklas ofta. Klimatnyttan beror på brukningsmetod, omloppstider och kolförråd i mark och biomassa. Forskning visar att längre omloppstider och större virkesförråd per hektar kan öka kolinlagringen på kort och medellång sikt. Mer avverkning är alltså inte automatiskt mer klimatnytta.

I grunden handlar det om risk. En ekonomi som ensidigt bygger på råvaruexport är sårbar för prisfall och marknadsförändringar. Att värna biologisk mångfald och ekosystemtjänster är inte ett hot mot utveckling, utan en försäkring för framtida produktion, turism och klimatanpassning.

Miljöpartiet vill förena ett aktivt skogsbruk med starkare skydd för värdefulla och fjällnära skogar. Samtidigt ska markägare som avsätter skog få fullgod ersättning. Det är inte rimligt att enskilda skogsägare ensamma bär kostnaden för nationella miljömål.Det är inte naturvård som hotar jobben i Jämtland Härjedalen. Det är kortsiktighet.

Anne Svensson (MP) �ledamot Regionala utvecklingsnämnden Jämtland/Härjedalen �Christine Tidåsen (MP) Växjö

Och en politisk redaktör gav Svar direkt.

Han skrev: I sin replik försäkrar Miljöpartiet oss om att man inte vill radera jobben i skogen – endast riskera dem. För när man väger kottar mot stockar och pekar på en alternativ ekonomi så riskerar man samtidigt var femte jämtlännings sysselsättning och ekonomi. Vidare lägger sig Miljöpartiet i skogens värdekedja. Men vad är er lösning för att mer vidareförädling ska stanna i Jämtlands län? Vad är Miljöpartiets politik för att i praktiken öka industrialiseringen i Jämtlands län? En vidareförädling som kräver avverkning.

Miljöpartiets skogspolitik är ett pussel som inte går att färdigställa helt enkelt eftersom politiken saknar ett seriöst grepp om ekonomi och sysselsättning.

Det är inte kortsiktighet som hotar jobben i skogen. Det är era fantasier. Marcus Åsling�Politisk redaktör

Och så kul. För jissus så lätt det var att sticka hål på hans bubbla till resonemang. PANG!

Åsling gör precis det han anklagar oss för: ersätter analys med retorik.

I stället för att svara på kärnfrågan, hur skapar vi långsiktigt värde av skogen, väljer han att blåsa upp en ett ickescenario om att vi vill “riskera jobben”. Det är en billig dramaturgi. Den måhända fungerar i ledarspalter. Men den fungerar inte i verkligheten.

Att ropa “var femte jobb” är inte analys. Det är ett sätt att slippa tänka. Den siffran säger inget om vad som maximerar värde, produktivitet eller motståndskraft framåt. Den beskriver nuläget i en råvarutung ekonomi. Att använda den som argument för att låsa fast regionen där är inte ansvar. Det är intellektuell kapitulation som inte gynnar oss i framtiden.

Det mest avslöjande är att Åsling inte ens försöker möta huvudargumentet: värde per kubikmeter. Hela hans text kretsar kring volym. Mer avverkning, mer avverkning, mer avverkning. Som om 1900-talets massabrukslogik vore en naturlag. Det är den inte. Det är ett val. Och historiskt har regioner som fastnar i volymstrategier blivit fattigare relativt omvärlden. Förädla innebär mer värde. Ökad rikedom.

När han kräver svar på hur vidareförädlingen ska öka visar han samtidigt att han inte följt svensk näringspolitik de senaste 20 åren. Offentlig upphandling, träbyggnadsstrategier, innovationssystem, klusterpolitik. Det är för böveln standardverktyg! De används redan i Norrland inom grön industri. Att låtsas som att detta är science fiction i skogssektorn är antingen okunnigt eller ohederligt. Vet inte vad som är värst.

Hans ekonomiska resonemang faller också på sin egen orimlighet. Han påstår att naturvård hotar jobb, trots att varje seriös studie om regional utveckling visar motsatsen: ensidiga råvaruekonomier är mer volatila, mer sårbara och ger lägre långsiktig tillväxt. Det är därför hela västvärlden försöker flytta upp i värdekedjor. Att Jämtland skulle bli rikare av att göra raka motsatsen är inte en tes. Det om något är ett önsketänkande. Ren fantasi.

Klimatresonemanget är lika grunt. Åsling antyder att klimatnytta följer avverkningskurvan. Det är fel. Kolbalans styrs av beståndsstruktur, markkol, omloppstider och produktlivslängd. Att reducera ett komplext biosfärsystem till en kubikmeterkurva är inte bara förenklat. Det är rent vilseledande.

Och när han avfärdar biologisk mångfald som “fantasier” lämnar han journalistiken och kliver rakt in i Trumplik aktivism. Sverige har lagstadgade miljömål och internationella åtaganden. De upphör inte för att en ledarskribent ogillar dem. Att ignorera rättslig och ekologisk verklighet är inte realism. Det är ansvarslöshet.

Men det kanske mest talande är nivån. I stället för att diskutera strategi reducerar Åsling allt till en karikatyr: kottar mot stockar. Det är en retorisk dimridå. Ingen seriös aktör föreslår att skogen ska lämnas orörd. Frågan är hur den ska brukas smartare. Den frågan duckar han konsekvent.

Så låt oss vara tydliga. Det som riskerar jobben i skogen är inte att diskutera värde, robusthet och naturkapital. Det som riskerar jobben är att vägra modernisera en råvarumodell som redan pressas av global konkurrens, klimatförändringar och biologiska risker.

Åsling kallar det fantasier. Historien kallar det strukturförändring. Och den straffar alltid de regioner som vägrar se den i tid.

Anne & Christine, två miljömuppar!