”Varför ska Sverige ställa om när Kina och Indien släpper ut så mycket? Våra utsläpp är ju ändå så små.

”Varför ska Sverige ställa om när Kina och Indien släpper ut så mycket? Våra utsläpp är ju ändå så små. Och fraktfartygen då? Och utsläppen från elbilstillverkning?”

Svar: därför att det resonemanget är alldeles för enkelt.

För det första påverkar Sverige andra. Vi har länge varit ett föregångsland. Andra länder har kommit hit för att lära. Det kallas policy diffusion: när idéer, styrmedel och lösningar sprids mellan länder.

För det andra ska utsläpp inte bara räknas där varan produceras, utan också där den konsumeras. Köper vi billiga produkter från Kina är det inte rimligt att låtsas som att utsläppen enbart är Kinas ansvar. De är också våra.

För det tredje: vad ger oss rätten att släppa ut mer än andra bara för att vi råkar vara födda i en liten ankdamm?

Det rimliga måttet är konsumtionsbaserade utsläpp per person. Inte bara utsläpp per land. En svensk släppte 2023 ut cirka 7,6 ton koldioxidekvivalenter. Vår hållbara budget borde ligga runt 1–2 ton per person och år.

Ett ton koldioxid motsvarar ungefär 435 liter bensin eller 38 kilo nötkött. Sedan är årsbudgeten slut.

Därför borde allt vi köper vara koldioxidmärkt. Hur ska vi annars kunna hålla koll? Det vore som att ta bort alla prislappar och sedan kräva att folk ska hålla sin ekonomiska budget.

Och historien spelar roll. En del av koldioxiden vi släpper ut stannar i atmosfären i tusentals år. Hade människorna vid Eufrat och Tigris eldat fossilt kol i stor skala hade det fortfarande påverkat oss i dag.

Hans Rosling sa det bäst i Ställ om på SVT 2009:

”Vi kan inte säga att Indien och Kina släpper ut för mycket bara för att de är en miljard människor. Det är som att säga att kineserna är feta för att de väger mer än amerikanarna tillsammans. Man måste mäta per person.”

Precis så. Klimatansvar mäts inte i nationsstorlek. Det mäts i utsläpp per människa.