Skrev en text till Smålandsposten. Den ratades tyvärr.

Skrev en text till Smålandsposten. Den ratades tyvärr. Det trots att det är oerhört viktigt att föräldrar till ungdomar, men även till barn eftersom de kriminella gängen rekryterar yngre och yngre barn, känner till hur gängen rekryterar barn. Kan börja med att de bjuds på pizza. Får ett par skor eller börjar snacka med någon på nätet. Och det går fort. De kriminella ser till att de unga hamnar i skuld. Söker få dem att använda och sälja droger. Hotar barnen. Hotar med att skada eller döda föräldrar och syskon. Ungdomar blir mördare. Blir mördade. I Sverige.

Sommaren 1997 hände det som inte händer min familj. Jag hittade min moster mördad. Det var en för henne okänd, påverkad och psykisk sjuk man som gick in genom hennes dörr när hon vädrade för natten. Det tog år för mig att ta mig igenom det. Därför berör mig varje mord som sker. Jag vet vilket helvete familj och vänner har framför sig. Helvetet räknas i år.

Jag är förtvivlad och förbannad. Inte minst för att jag sitter i individutskottet som ersättare för Miljöpartiet där dessa kriminella ungdomar i Växjö hamnar. Det är fruktansvärt det jag läser om. Och det är inte några enstaka fall. Och dessutom går det ner i åldrarna. Så jag skrev ihop en text till SMP då jag vänder mig mot att politiker använder gångvåld för politisk käbbel när unga människors liv förstörs eller släcks och de kriminella hotar vår välfärd genom att nässla sig in i den. Denna text valde SMP att ej publicera.

Gängvåldet kräver samling, inte politiskt käbbel

I Sverige sitter familjer i sorg. Ett barn som inte kom hem. En bror, en granne, en vän. När barn rekryteras till gäng och människor skjuts på öppen gata, i sina hem och på bussen, handlar det om att staten misslyckats med sin mest grundläggande uppgift: att skydda sina medborgare. Det borde vara en självklarhet att alla partier arbetar tillsammans mot gängkriminaliteten. Sverige behöver en gemensam nationell strategi som sträcker sig över mandatperioder, bygger på evidens och samlar hela samhället. Det kräver en gemensam vilja och ett gemensamt ansvar som håller längre än till nästa val och till det därpå.

Ja, de farligaste måste bort från gatorna. Det behövs fler poliser, fungerande domstolar, fler fängelseplatser och hårda insatser mot dem som skjuter, spränger, hotar och rekryterar. Samhället måste kunna försvara sig, och brottsoffer måste känna att rättvisan når fram och att staten tar deras trygghet på allvar.

Men där stannar politiken alltför ofta. Man talar om prevention och repression, men budgeterar nästan uteslutande repression. Var är de stora satsningarna på lärare, kuratorer, skolsköterskor, fritidsledare, fältarbetare och föräldrastöd? Var är resurserna för vuxennärvaro i skolan, på kvällarna och framför allt på nätet där rekryteringen i dag till stor del sker? Ja, det kommer att kosta i närtid, men löna sig på längre sikt.

Rekryteringen börjar sällan med ett vapen. Den börjar med barn som glider iväg genom otrygghet, trauma, ensamhet, skolmisslyckanden och vuxenvärldens frånvaro, men också genom känslan av att aldrig höra till. Unga måste känna att de får plats. Att de blir sedda, uppskattade och bekräftade. En lärare som inte ger upp, en fritidsledare som ser, en vuxen som frågar hur man mår. Ingen ung människa ska lämnas ensam i det tomrum där gängen väntar.

Det här följer inga enkla etniska eller kulturella linjer. Vem som helst kan dras in när samhället sviker, när tillhörigheten brister och när gängen erbjuder pengar, status, skydd eller gemenskap. Sårbarheten kan se olika ut: fattigdom, trångboddhet och utanförskap, men också ensamhet, psykisk ohälsa, skolproblem, funktionsnedsättning eller en stark längtan efter bekräftelse. Det handlar inte om ett visst ursprung. Det handlar om barn och unga i Sverige som riskerar att bli brickor i ett brutalt våldssystem.

Skolfrånvaro är inte en ordningsfråga. Det är ett nödlarm. Barn med NPF eller IF behöver starkare stöd i skolan och på fritiden. Varningstecknen är kända: exempelvis ökande frånvaro, nya äldre umgängen och oförklarliga pengar. Lov ökar sårbarheten. Meningsfulla aktiviteter måste finnas varje lovdag över hela Sverige. Och vi måste våga säga det obekväma: det finns inga straff i världen som i sig skrämmer gängkriminella. De vet redan att de själva kan mördas. De vet att deras vänner kan skjutas. De vet att familjemedlemmar kan bli måltavlor i gängkriget. Den som redan lever så nära döden avskräcks inte av ännu en presskonferens om hårdare tag. Därför måste samhället vara starkt nog att både slå ned brotten och bryta rekryteringen innan barnen försvinner in i gängen.

Och den obekväma sanningen är denna: gängen lever på vanliga människors efterfrågan. På droger, svartarbete och prostitution. Man kan inte fördöma skjutningarna och samtidigt finansiera gängen.

Hårda tag behövs. Men det räcker inte. Det krävs starka skolor, stark socialtjänst, BUP med kapacitet, meningsfull fritid och politiker som lyfter blicken från blockpolitiken. Alla vuxna i Sverige måste bidra till att knäcka gängen. De är också samhällshotande genom sin infiltration i samhället.

Så för h - - - - - e Svensson, gå till Systembolaget i stället!

Christine Tidåsen, universitetslektor vid Linnéuniversitetet samt lokal MP-politiker i Växjö.

—————————

Jag sitter i NAV samt i dess individutskott. Det är där dessa ungdomar passerar. Jag har haft förmånen att lyssna på många föredrag samt läst på väldigt om gängkriminaliteten. Skulle gärna vilja att alla vuxna i vårt land är medvetna om

varningstecken att ta på allvar:

ökande skolfrånvaro,

snabbt försämrade betyg,

att barnet kommer sent eller uteblir oftare,

nya äldre umgängen,

hemlighetsmakeri,

flera telefoner,

krypterade appar som Signal och Telegram,

många sms och samtal som barnet vill dölja,

oförklarliga pengar, prylar, kläder,

stora eller många Swish-transaktioner,

lögner,

normbrytande beteende,

att barnet uttrycker sig annorlunda eller får nya värderingar,

att barnet drar sig undan trygga vuxna,

att gamla vänner plötsligt byts ut,

att barnet verkar rädd eller pressad men inte vill säga varför,

vistas ute sent utan rimlig förklaring,

barnet försvinner hemifrån.

Flera av dessa tecken samtidigt ska aldrig avfärdas som “tonårsbeteende”. Då måste vuxna agera direkt. Ta kontakt med polisen och socialen. Ditt barns liv kan komma att vara i fara. Samt familjemedlemmars att döma av ett antal mord. Stoppa det innan det gått så långt. Ju längre det går desto svårare att bryta. Men var medveten om att det ibland kan gå oerhört fort. Polisen pratar om vecka. I singularis.