Så har jag då lagt lunchen på att skriva ett svar jag kan hänvisa till i alla trådar.

Så har jag då lagt lunchen på att skriva ett svar jag kan hänvisa till i alla trådar. Får ständigt samma frågor i kommentarstrådar och privat. Det frågas varför jag är så hård mot V. Privat kommer mest meddelanden av stöd (förstår att folk inte vill skriva stöd offentligt mtp de personpåhopp som vänsterfolk ibland gör mot de som inte delar deras uppfattning) med några få hävdar att jag går Tidös och Putins ärenden och ”drevar mot Vänsterpartiet”. Så nu skriver jag ett inlägg jag kan hänvisa till istället för att svara på allt. Lär också missat att svara på ett antal. Det är många. Också i grupper där mina texter delas.

Först. Kritik är inte ett drev. Kolla hur vissa högersidor och debattgrupper ser ut så ser ni hur ett drev ser ut. Det är ständiga krav om nyval, personpåhopp utan dess like och all sköns konspirationsteorier. Samarbete får inte betyda kritikfrihet. Det blir groupthink.

Vänsterpartiet företräder sina väljare och ska självklart driva sin politik. Ingen kräver att V ska lägga sina vallöften åt sidan eller rätta in sig bakom Socialdemokraterna. Men partiets kongress har beslutat att V antingen ska ingå i regeringen eller vara i opposition. I mina ögon är det ett av de mest ogenomtänkta beslut som fattats. Bokstavligt tolkat innebär det att V inte kan ingå i ett regeringsunderlag och förhandla om budgeten utan att samtidigt få ministerposter. Kongressen valde alltså mellan ministrar och opposition och stängde dörren till allt däremellan.

Centerpartiet gick samtidigt till val på att inte acceptera vare sig SD- eller V-ministrar. SD vill C inte ens ha i regeringsunderlaget. Hade C accepterat det hade Sverige sannolikt haft en borgerlig regering nu, eftersom riksdagen efter valet har en borgerlig majoritet. Det har riksdagen fö haft sedan 2006.

C har pekat ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat. Hon har i sin tur varit tydlig med att hennes parlamentariska underlag är S, V, MP och C, samtidigt som hon öppnat för samarbete med framför allt KD. C säger nej till både SD och V i regeringen, men av dessa två är det bara SD som C kategoriskt vägrar acceptera i själva regeringsunderlaget.

Det innebär att V kan få möjlighet att förhandla fram betydande vänsterpolitik i en gemensam budget, men utan ministerposter. Om partiets kongressbeslut omöjliggör detta riskerar V att självt avstå från inflytande. Är januariavtalet redan bortglömt? Vill V ha en liknande budget igen?

Jag vill helst se ett rödgrönt regeringsunderlag. Men jag ser inte hur C:s och V:s absoluta krav ska kunna förenas utan kompromisser. I stället använder både V och C medierna för att pressa varandra. S svarar genom sitt agerande i valet av tredje vice talman. MP la ner sina röster. Allt detta sker medan tonårsutvisningarna fortsätter och människor väntar på den politiska förändring de röstade för.

Jag är besviken på samtliga fyra rödgröna partier. Väljarna gav dem ett mandat. Nu måste de leverera.

Men jag är särskilt förvånad över Vänsterpartiets agerande: listsättningarna, talmansvalet och språkbruket från högt uppsatta företrädare. Att kalla Magdalena Andersson för ”jävla fitta” är fullständigt oacceptabelt. Så uppträder man inte om man samtidigt säger sig vilja bygga ett förtroendefullt regeringssamarbete.

Vänsterpartiet är heller inte maktlöst i en budgetförhandling. En budget dikteras inte ensidigt av Socialdemokraterna. Den förhandlas. V har historiskt fått igenom viktiga reformer, exempelvis maxtaxan i förskolan och fri tandvård för unga. Kanske hade partiet kunnat förhandla fram ännu mer vänsterpolitik i tidigare uppgörelser. Men missnöje med gamla budgetar befriar inte V från ansvar för dagens beslut.

Det är därför talmansvalet inte kan avfärdas som en obetydlig detalj. V talade om vikten av att få bort Tidöstyret men röstade sedan fram en moderat talman, utan att de rödgröna partierna först lyckats enas om en gemensam kandidat eller om att gemensamt stödja den sittande talmannen. Talmannen är ingen symbolisk prydnad. Talmannen leder regeringsbildningen och kan spela en avgörande roll när det parlamentariska läget är låst. Han kan också kalla in riksdagen. Det gjorde han för att hjälpa Tidö.

Om V ansåg att Andreas Norlén var den bästa eller enda rimliga kandidaten hade partiet naturligtvis rätt att rösta på honom. Men då måste partiet också stå för beslutet och förklara det inte framställa all kritik som ett krav på underkastelse under Socialdemokraterna. Och man kan knappast först bidra till att frångå praxis och sedan klaga när en senare avvikelse från praxis innebär att en vänsterpartist inte får den post som partiet önskat.

Påståendet att V ”sätter politiken före poster och taktiska spel” blir dessutom märkligt när beslutet bokstavligen handlade om en av riksdagens viktigaste poster och fattades mitt under regeringsbildningen.

Det måste vara möjligt att både försvara Vänsterpartiets rätt att driva sin politik och fråga varför de rödgröna partierna inte kunde sätta sig vid samma bord och enas före omröstningen. Om partierna inte ens klarar att samordna ett talmansval, hur ska väljarna kunna lita på att de klarar betydligt svårare förhandlingar om regering, budget och politiska reformer?

När V kräver respekt för sina väljare måste partiet också respektera S:s, MP:s och C:s väljare. Det gäller även debaclet kring de egna valsedlarna. Efter att partiet försäkrat att det hade kontroll fortsatte nya uppgifter att komma fram om kandidater som väckte allvarliga frågor och gjorde att kandidater ströks av V själva. Sedan kom ytterligare fall, bland annat Ali.

Samtidigt tycker jag att det är orimligt att en personvald riksdagsledamot tar paus innan han ens har delgivits misstanke om brott. Rättssäkerheten måste gälla även i politiken. Felaktigt agerat av V anser jag.

Men det förändrar inte den större frågan: Hur granskar V sina kandidater? Hur arbetar valberedningarna? Vilket ansvar tar partiledningen när kontrollen upprepade gånger visar sig vara otillräcklig? Det är partierna som ansvarar för vilka personer de placerar på sina listor och vilka säkerhetsbedömningar som görs inför valet. Det ansvaret kan inte skjutas över på Säkerhetspolisen.

Kommer Vänsterpartiet nu att genomlysa sina nominerings- och granskningsprocesser? Kommer kraven på bakgrundskontroller att skärpas? Kommer ansvar att utkrävas när omständigheter som borde ha upptäckts långt tidigare kommer fram först efter valet? Och framför allt: Vad ska partiet konkret förändra för att samma sak inte ska upprepas?

Det räcker inte att säga att man tror på sitt parti. Politiskt förtroende kräver att man kan förklara sina beslut, erkänna misstag och rätta till brister.

Jag kritiserar inte Vänsterpartiet för att jag vill ha kvar Tidöstyret som vissa helt galet påstår. Jag kritiserar V eftersom jag vill se ett fungerande rödgrönt samarbete som fungerar som ett regeringsunderlag och från vilket en regering tar form. Samma krav riktar jag mot Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

Samarbete innebär inte tystnad. Tvärtom förutsätter ett hållbart rödgrönt samarbete att samtliga partier kan granskas, kritiseras och hållas ansvariga anser jag. Men förhandlingar ska skötas utanför pressen.

Det gäller även Vänsterpartiet.

För mig har V gått från att vara ett parti som jag gärna såg i regeringen till ett parti där jag numera delar Socialdemokraternas uppfattning: V har inte visat sig regeringsdugligt. Den förflyttningen har Vänsterpartiet självt orsakat. Men vänstern är med mitt tänkta regeringsunderlag. Liksom C, S och MP.