Peter Carson på Climate Emergency Institute har ställt samman ett antal grafer och; Klimatsystemet larmar i rödaste rött.

Peter Carson på Climate Emergency Institute har ställt samman ett antal grafer och; Klimatsystemet larmar i rödaste rött. Alla världens ledande klimatforskare är samstämmiga. Varför lyssnar inte politiker? De globala klimatindikatorerna pekar nu samtidigt åt samma håll: mot ett alltmer instabilt klimatsystem. Nio centrala indikatorer ligger på sina högsta, mest negativa nivåer som någonsin uppmätts, och de flesta av dem ökar i accelererande takt. Det är nu inte bara förändring.

Det är förstärkning. På väg mot tipping points. När dagens data jämförs med rekonstruktioner från de senaste 2000 åren framträder en exceptionell bild: flera indikatorer visar en explosiv avvikelse från allt som tidigare observerats under hela den tid då mänskliga samhällen existerat. Under nästan tio årtusenden var variationerna små. Temperatur, havsnivå, havsvärme, koldioxidhalt och havsis rörde sig inom snäva intervall. Det är detta stabila klimat som hela den mänskliga civilisationen har utvecklats inom.

Sedan industrialiseringens början bryts detta mönster abrupt. Havens värmeinnehåll stiger kraftigt. Haven absorberar över 90 % av den överskottsvärme som växthusgaserna håller kvar. När havsvärmen accelererar är det ett tydligt tecken på att hela klimatsystemets energibalans är ur spel. Det driver i sin tur: • havsnivåhöjning, • korallblekning, • förändrade havsströmmar. Den globala medeltemperaturen har nu nått omkring 1,5 °C över förindustriell nivå vissa år. Kurvan är inte jämn.

Den böjer uppåt. Fort. Det betyder att varje tiondels grad kommer snabbare än den förra. Arktisk sommaris minskar dramatiskt. Sedan 1980-talet har sommarutbredningen minskat med runt 35 %. När ljus is ersätts av mörkt hav sjunker jordens reflektionsförmåga, albedo, vilket i sin tur förstärker uppvärmningen ytterligare. Havsnivån stiger, långsamt i människans vardag, men snabbt i geologiska termer. Kurvan lutar allt brantare, vilket speglar ökande glaciärsmältning och termisk expansion.

Luftfuktigheten över land ökar. Varmare luft kan bära mer vattenånga, vilket leder till farligare värmestress för människor och större risk för extrem nederbörd. Albedo på land minskar, vilket innebär att jorden reflekterar mindre solstrålning och absorberar mer energi, ännu en självförstärkande mekanism. Det är många oberoende indikatorer som pekar åt samma håll, samtidigt, och med ökande hastighet. Det är just detta som forskare menar med klimatdestabilisering: när flera delar av systemet rör sig bort från stabilitet och börjar förstärka varandra.

Detta är precis den typ av utveckling som James Hansen har varnat för i decennier. Hansen har länge betonat att klimatsystemet är mer känsligt än man tidigare antagit, och att fortsatt ökande utsläpp snabbt kan föra oss förbi tröskeleffekter som inte går att backa från i mänsklig tidsskala. När han talar om ”tipping points” är det exakt dessa accelererande kurvor han avser. Samtidigt använder Jim Skea, ordförande för IPCC, ett mer återhållsamt språk, men budskapet är i sak detsamma.

IPCC:s slutsats är att världen befinner sig i ett snabbt krympande tidsfönster för att säkra en beboelig framtid. När Skea säger detta är det inte retorik, utan en sammanvägd riskbedömning baserad på just dessa indikatorer: temperatur, havsnivå, isförlust, energibalans och växthusgashalter. Det politiska och samhälleliga perspektivet formuleras tydligast av Inger Andersen, chef för UNEP. Hon beskriver utvecklingen som ett akut misslyckande att omsätta vetenskap i handling.

Enligt Andersen och hela IPCC vet vi redan tillräckligt, det som saknas är tempo, styrning och mod. Kurvorna pekar inte uppåt för att vi saknar kunskap, utan för att besluten uteblir eller skjuts på framtiden. Det är just här som allvaret kulminerar. När: • Hansen varnar för irreversibla tröskeleffekter, • Skea konstaterar att handlingsutrymmet snabbt håller på att försvinna, • och Andersen säger att världen fortfarande väljer fel väg trots full kunskap, då handlar det inte längre om olika åsikter.

Det handlar om samma verklighet beskriven från tre håll: vetenskap, riskanalys och ansvar. Klimatkrisen är inte en framtida kris. Det är en pågående systemförändring. Och varje år av fortsatt höga utsläpp gör omställningen svårare, dyrare och mer begränsad i sina möjligheter. Det drabbar framtida generationer. Klimatsystemet väntar inte på politiska kompromisser. Det följer naturlagarna. Klimatsystemet larmar och världens ledande klimatforskare är ovanligt samstämmiga Och varje år av fortsatt höga utsläpp gör omställningen svårare, dyrare och mer begränsad i sina möjligheter.

Klimatsystemet väntar inte på politiska kompromisser. Det reagerar på fysik. Detta är inte en framtida kris. Det är en pågående systemförändring.