Nu blir det långt. Riktigt långt. Och utan en enda källa. Om någonting jag följt nära i många år.

Nu blir det långt. Riktigt långt. Och utan en enda källa. Om någonting jag följt nära i många år. Vi var kontaktfamilj till en flicka som har rätt till LSS. Och från 2020 och något år framåt arbetade jag kvällar, helgen, och semestrar på ett säbo för att hjälpa Sverige under pandemin. Där såg jag skillnaden mellan LSS och SOL.

Nu erkänner ansvarig minister något som många av oss som berörs insett länge. LSS har blivit ett rättighetslotteri som styrs av postnummer och födelsedatum. Och politiken har låtit det ske.

En gång till.

Nu erkänner ansvarig minister det som människor med funktionsnedsättningar, anhöriga, assistenter och funktionsrättsorganisationer har vetat länge:

LSS har blivit ett rättighetslotteri.

LSS var tänkt som en fantastisk frihetsreform. Människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle få självbestämmande, delaktighet och möjlighet att leva som andra.

Fantastiskt. Heja Sverige.

Men så blev det inte. Inte alls.

I stället har vi fått ett system där människor med jämförbara funktionsnedsättningar och likvärdiga hjälpbehov kan få helt olika beslut beroende på vilken kommun de bor i. Ibland kan det räcka att flytta över en kommungräns för att bedömningen ska förändras.

Det är inte bara något som enskilda familjer påstår. Riksrevisionen slog så sent som i mars 2026 fast att kommunerna tolkar och tillämpar LSS olika och att människors tillgång till stöd därför delvis styrs av var de bor. Riksrevisionens övergripande slutsats var dessutom att statens arbete på området inte har varit effektivt.

Nu säger socialtjänstministern att LSS inte ska vara ett lotteri.

Nej. Det skulle LSS aldrig ha tillåtits bli.

Frågan är varför den nuvarande regeringen och tidigare regeringar har låtit utvecklingen fortgå. Problemen har varit kända i åratal. Människor har larmat, organisationer har protesterat och familjer har slitit ut sig i kontakter med kommuner, Försäkringskassan, jurister och domstolar.

Ändå har grundproblemet fått bestå.

Människor faller mellan myndigheternas stolar

Systemet är dessutom uppdelat mellan Försäkringskassan och kommunerna på ett sätt som kan få närmast absurda konsekvenser.

Försäkringskassan kan räkna bort assistanstimmar med hänvisning till att en kommunal verksamhet, skola, daglig verksamhet eller någon annan huvudman förväntas tillgodose behovet under den tiden.

Men vad händer när kommunen inte klarar av att erbjuda den verksamhet eller bemanning som systemet förutsätter?

Då kan människan stå där utan den kommunala insatsen och samtidigt utan de assistanstimmar som dragits bort därför att insatsen förväntades finnas. På ren småländska: hål i huvudet!

När personen eller familjen då ansöker om tillfälligt utökad assistans kan kommunen avslå med motiveringen att personen ändå anses ha goda levnadsvillkor. På ren småländska: hål i huvudet!

Det är ett administrativt moment 22.

Försäkringskassan räknar bort stödet eftersom kommunen antas ta ansvar. Kommunen tar inte det ansvar som systemet bygger på, men vill inte heller ersätta den assistans som har räknats bort.

Den enskilde hamnar mitt emellan.

Under 2025 rapporterade kommunerna över 17.0å0 beslut enligt socialtjänstlagen och LSS som inte hade verkställts inom tre månader. Det betyder att människor kan ha fått rätt på papperet men ändå blivit utan den insats de faktiskt behöver.

Vad är en rättighet värd om ingen ser till att den blir verklighet?

Den som behöver sin rätt måste ofta ha råd att försvara den

När kommunen eller Försäkringskassan säger nej återstår möjligheten att överklaga till förvaltningsrätten.

Det kostar ingen avgift att överklaga. Men den som behöver juridisk hjälp får normalt stå för sina egna kostnader. Det gäller även om myndighetens beslut senare ändras eller den enskilde får rätt. Advokatkostnaderna kan snabbt uppgå till tiotusentals kronor.

Många människor har inte de pengarna. De har kanske inte heller den juridiska kunskapen, tiden, språket eller kraften att driva en process som kan fortsätta i månader eller år. Familjer som redan lever med en extremt krävande vardag förväntas dessutom bli experter på lagstiftning, rättspraxis, myndighetsbeslut och överklaganden.

Det skapar ett system där den som har pengar, utbildning, kontakter och uthållighet har större möjlighet att få sin rätt tillgodosedd. Den som inte orkar eller har råd tvingas acceptera beslut som kanske aldrig hade hållit vid en ordentlig rättslig prövning.

Det är en allvarlig rättssäkerhetsfråga.

En rättighet som i praktiken bara kan försvaras av den som har råd med advokat eller själv kan skriva juridiskt avancerade överklaganden är inte en likvärdig rättighet.

Därför räcker det inte att ministern säger att LSS inte ska vara ett lotteri. Staten måste ta ansvar för att besluten blir rättssäkra och likvärdiga från början. Människor ska inte behöva processa sig fram till den hjälp de redan borde ha rätt till.

Födelsedatum ska inte avgöra människovärdet. I och med det blir det orimlig med åldersgränsen för personlig assistans.

Under 2026 måste ansökan ha kommit in senast dagen före den dag då personen uppnår riktåldern för pension, alltså 67 år. Den som redan har beviljats personlig assistans får behålla den efter 67-årsdagen, men assistansen får inte utökas därefter.

Får du exempelvis ALS vid 66 års ålder kan du hinna ansöka om och beviljas personlig assistans. Får du samma sjukdom och samma omfattande behov när du är 67 kan dörren till personlig assistans vara stängd.

Vad är det för människosyn?

Behovet av hjälp med att andas, äta, kommunicera, förflytta sig eller sköta sin personliga hygien blir inte mindre därför att människan har passerat en viss födelsedag.

En människa blir inte mindre värd vid 67.

Jag anser att åldersgränsen ska tas bort.

Normalt åldrande hanteras i dag huvudsakligen inom äldreomsorgen. Men den principiella utgångspunkten bör vara att omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar bedöms efter människans faktiska behov och inte efter vilket år de uppstod.

Sverige är ett rikt land.

Men vilket slags land vi är i själ och hjärta avgörs inte främst av vår bruttonationalprodukt. Det visar sig i hur vi behandlar människor som behöver stöd från andra för att kunna leva ett tryggt, självständigt och värdigt liv.

I dag sorterar vi hjälpen efter födelseår. Och när hjälpen kostar pengar försöker politiken alltför ofta sortera bort så mycket som möjligt.

Dagens system skapar också groteska skillnader bland äldre.

En 85-åring som sedan tidigare omfattas av LSS ska genom sina insatser tillförsäkras goda levnadsvillkor. En annan 85-åring med jämförbara praktiska behov, men vars stöd ges enligt socialtjänstlagen, ska genom insatserna tillförsäkras skäliga levnadsförhållanden.

Den ena har alltså rätt till goda levnadsvillkor.

För den andra anses skäliga levnadsförhållanden kunna räcka.

Jag har själv sett skillnaden med egna ögon när jag under pandemin arbetade extra under kvällar, helger och semestrar på ett särskilt boende. De äldre som omfattades av LSS hade i praktiken betydligt bättre stöd än de äldre som fick sin omsorg enligt socialtjänstlagen.

Människorna kunde befinna sig på samma boende och ha samma behov av stöd men omfattas av helt olika ambitionsnivåer.

Fy fan, rent ut sagt.

Det är institutionaliserad ojämlikhet.

Punkt.

Sedan kommer den återkommande politiska förvåningen över att LSS och personlig assistans kostar pengar.

Men vad trodde de egentligen?

När människor som har beviljats assistans får behålla den efter pensionsåldern samtidigt som nya personer tillkommer, kan kostnaderna naturligtvis inte förväntas stå still.

Och absolut inte minska.

Människor med funktionsnedsättningar lever tack och lov längre. Medicinen utvecklas. Vården blir bättre. Fler överlever sjukdomar och skador som tidigare ledde till en tidig död.

Det är underbart att leva.

Längre liv är en samhällelig framgång.

Det är för helvete inte ett systemfel!

Människor lämnar inte systemet i samma takt som nya kommer in. Det är elementär demografi. Om samhället garanterar människor goda levnadsvillkor måste samhället också vara berett att finansiera dem.

Man kan inte först stifta en rättighetslag och därefter behandla människors lagstadgade rättigheter som en olycklig budgetavvikelse.

Dessutom en urholkad ersättning urholkar också kvaliteten

Debatten handlar alltför ofta enbart om hur många människor som får assistans och hur många timmar de beviljas.

Men lika viktig är frågan om vad varje assistanstimme faktiskt får kosta.

Den statliga assistansersättningen är ett schablonbelopp som ska finansiera bland annat löner, arbetsgivaravgifter, ersättning för obekväm arbetstid, sjuklön, semester, utbildning, arbetsledning, administration och arbetsmiljö.

År 2026 är det ordinarie schablonbeloppet 347,70 kronor per timme. Det är bara 1,5 procent mer än under 2025.

När löner och andra kostnader stiger snabbare än schablonen uppstår ett gap. Då blir det allt svårare för en seriös assistansanordnare att följa kollektivavtal, betala rimliga löner, erbjuda utbildning och handledning samt upprätthålla en god arbetsmiljö.

Det gäller särskilt personer med stora eller komplexa behov. Där kan assistenterna behöva särskild kompetens, dubbelbemanning, kontinuerlig fortbildning och ingående kunskap om just den person de arbetar hos.

När ersättningen urholkas får det konsekvenser:

Personalomsättningen ökar. Rekryteringen blir svårare. Kontinuiteten försämras. Erfarna assistenter lämnar yrket. Den assistansberättigade tvingas gång på gång släppa in nya människor i sitt mest privata liv.

Till sist går det inte att vara en seriös arbetsgivare utan att gå med förlust.

Regeringen har nu gett Försäkringskassan i uppdrag att ta fram nya modeller för hur schablonen ska beräknas. Det är ett erkännande av att dagens konstruktion inte är tillräckligt träffsäker. Men utredningar hjälper inte människor här och nu.

Debatten måste därför handla om mer än antalet beviljade timmar.

Den måste också handla om assistansens kvalitet och om det över huvud taget är ekonomiskt möjligt att erbjuda trygg, professionell och långsiktigt hållbar assistans.

Personlig assistans är inte bara en kostnad

Personlig assistans beskrivs nästan alltid som en utgift.

Det är ekonomiskt enfaldigt.

Personlig assistans är extremt arbetsintensiv. En stor del av pengarna går direkt till löner, arbetsgivaravgifter och skatter. Resten används bland annat till utbildning, administration, arbetsledning och arbetsmiljö.

Lönerna används sedan till mat, boende, kläder och annan konsumtion.

Pengarna hamnar alltså inte i ett svart hål. De cirkulerar tillbaka genom samhällsekonomin.

Assistansen gör dessutom att många anhöriga kan arbeta i stället för att tvingas lämna arbetsmarknaden för att vårda en familjemedlem dygnet runt. Den kan även göra det möjligt för den assistansberättigade att studera, arbeta, delta i samhällslivet och leva mer självständigt.

Personlig assistans skapar också många arbetstillfällen.

I juni 2026 var drygt 344 000 personer inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Av dem hade omkring 148 000 varit utan arbete i minst ett år.

För vissa människor kan arbetet som personlig assistent vara en mycket bra väg in på arbetsmarknaden.

Men det måste sägas tydligt:

Personlig assistans är inte en förvaringsplats för arbetslösa och inte vilken enkel sysselsättningsåtgärd som helst.

Det är ett kvalificerat, ansvarsfullt och ofta krävande arbete. Assistenten kan behöva hantera läkemedel, avancerad kommunikation, utåtagerande situationer, epilepsi, sondmatning, andningshjälp, förflyttningar och mycket integritetskänsliga moment.

Lämplighet, utbildning, kontinuitet och personlig kemi är avgörande.

Utgångspunkten måste alltid vara den assistansberättigades behov, självbestämmande, trygghet och rätt att välja vilka människor som får komma så nära.

Men med rätt introduktion, utbildning och handledning kan yrket samtidigt ge många människor ett första steg in på svensk arbetsmarknad. Det kan ge språk, arbetslivserfarenhet, referenser, försörjning och en väg vidare.

I ett land med hög arbetslöshet är det betydligt klokare att använda offentliga resurser till arbeten som både behövs och skapar konkret samhällsnytta än att betala för passiv arbetslöshet.

Att investera i personlig assistans ger människor frihet och värdighet, skapar arbetstillfällen och ökar efterfrågan i ekonomin.

Det är betydligt klokare konjunkturpolitik än att sänka skatten mest för höginkomsttagare och sedan hoppas att pengarna någon gång ska sippra ned genom ekonomin.

LSS måste byggas om i grunden

LSS och den personliga assistansen behöver därför reformeras på riktigt.

Bedömningarna måste bli nationellt likvärdiga. Postnumret ska bort ur ekvationen.

Staten bör ta ett samlat och tydligare ansvar för den personliga assistansen, så att kommunernas kortsiktiga budgetläge inte påverkar människors rättigheter.

Åldersgränsen ska avskaffas. Omfattande behov ska bedömas efter behov – inte efter födelsedatum.

Det måste finnas ett effektivt skydd när en person hamnar mellan Försäkringskassan och kommunen. Ingen människa ska förlora assistanstimmar med hänvisning till en annan insats som sedan inte verkställs.

Den som tvingas överklaga ett felaktigt myndighetsbeslut måste få bättre möjligheter till juridiskt stöd. Rättssäkerhet får inte vara förbehållen den som har pengar, utbildning och ork.

Assistansersättningen måste räknas upp efter den verkliga kostnadsutvecklingen. Seriösa arbetsgivare ska kunna betala rimliga löner, följa kollektivavtal, erbjuda utbildning och skapa kontinuitet.

Och assistenternas arbetsvillkor, kompetens och yrkesstatus måste förbättras.

Antingen är LSS en rättighetslag – eller så är den inte det

I grunden handlar detta om vilken tyngd vi faktiskt ger mänskliga och sociala rättigheter.

Antingen betraktar vi LSS som en rättighetslagstiftning som ska ge människor möjlighet att leva som andra.

Eller så betraktar vi den som en budgetpost som kan begränsas så snart kommunens eller statens ekonomi blir ansträngd.

Politiken säger gärna det första.

Men den agerar alltför ofta utifrån det andra.

LSS blev inte vad som utlovades. En fantastisk frihetsreform har förvandlats till en kommunal sparövning, en juridisk hinderbana och ett lotteri där människors liv avgörs av bostadsort, födelsedatum och förmågan att slåss mot myndigheterna.

Det är inte värdigt det välfärdsland mitt Sverige ska vara.