Mina landsmän kan inte innan valet ha förstått vad tidölaget har för planer på några års sikt för Sveriges klimatarbete.

Mina landsmän kan inte innan valet ha förstått vad tidölaget har för planer på några års sikt för Sveriges klimatarbete. Hade de det är jag förbluffad av mina landsmäns val att välja den enkla, egoistiska valet grundat enbart i kortsiktiga plånboksfrågor samt ett enormt motstånd att ändra sitt beteende det minsta! De bekänner sej till nånannanismen. Att de kan med! Definitionen av hållbarhet är enligt FNs Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

Redan nu har de blåbruna skurit ned anslagen i budgeten för miljöarbetet. Men de kommer skära ner oerhört mycket mer. 50% av 2023s nivå (som har minskat jämfört med 2022) är det Sverige kommer investera i miljö. Är folk ens medvetna? Det syns hur oerhört snabbt de blåbruna monterar ned miljö och då också klimatarbetet i budgeten. Där framgår det tydligt hur mycket tidölaget redan minskat anslagen med. Svart på vitt i budgeten.

https://www.regeringen.se/sveriges-regering/finansdepartementet/statens-budget/statens-budget-i-siffror/

Det är så illa att EU-kommissionen just nu forcerar hållbarhetspolitik galet mkt. Detta då EU inte längre har förtroende för Sveriges regering gällande hållbarhet. Läs om sista stycket. Det är att gömma sej i stora skämskudden om man bara är lite, lite insatt i politik.

https://www.dn.se/sverige/eu-kommissionar-maste-skynda-innan-sverige-tar-over/?fbclid=IwAR27jNng715jpHGLhjPfa9ATkr24hRHZMxAskb_PIJC8DZRKJ3CBS9e9O-c

Forskare brukar inte skriva debattartiklar. Absolut inte politiska debattartiklar eftersom forskare tagit för givet att politiker lyssnar på vetenskapen. Inte minst via expertmyndigheter. Men regeringen Sverige har just nu, litar varken EU eller Sveriges ledande experter på.

Dessa experter skriver om Sveriges miljöpolitik. De är inte nådiga i det de skriver milt sagt.

Åke Bergman, gästprofessor Örebro universitet och prof. em. i miljökemi, Stockholms universitetFrans Prenkert, professor i företagsekonomi, Örebro universitetLine Gordon, professor i vetenskap om hållbar utveckling, Stockholms universitetJohan Rockström, professor i miljövetenskap, Stockholms universitet och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research , Universitetet i PotsdamHenrik Österblom, professor i miljövetenskap, Stockholms universitetCarl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap, Karlstads universitetMagnus Boström, professor i sociologi, Örebro universitetJonas Ebbesson, professor i miljörätt, Stockholms universitetLena Gipperth, professor i miljörätt, Göteborgs universitetKerstin Johannesson, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratoriumLisa Sennerby Forsse, docent, ordförande i Rådet för Evidensbaserad Miljöanalys, Formas

https://www.di.se/debatt/debatt-regeringen-blundar-for-miljokriserna/?fbclid=IwAR35_22c-ybYg597Y0Bh787cNUqYny66jSSC5qRH3LHFm4MRGNwL1icoTZs

Dessa tre fullkomligt pulveriserar det som skrivs om elsystemet i Tidöavtalet. De mer eller mindre säger till regeringen ”-Lär av. Lär nytt. Gör om. Gör rätt.”

Filip Johnsson�professor i energi­system, Chalmers, program­chef för Mistra Electrification�Åsa Pettersson�vd Energiföretagen Sverige�Markus Wråke�vd Energiforsk

https://www.svd.se/a/xgl4yp/debattorer-justerat-tidoavtal-skulle-snabba-pa-elektrifieringen

Lyssnar regeringsunderlaget? Har de ödmjukhet nog att backa? Knappas. De har fått för sej att bara vi kokar vatten på ett komplicerat o svindyrt sätt i landet Sverige så löser vi både elen och klimatet. Det är så förbluffande felaktigt. Regeringen har helt enkelt fel. Experterna har rätt.

Eftersom båda de vetenskapligt förankrade debattexterna ligger öppna sprider jag dem också här.

”Justerat Tidöavtal vore bättre för klimatet”

Regeringens ambition om ett teknik­neutralt elsystem är bra, men Tidöavtalet hamnar snett på några punkter. Sverige behöver en bred energi­överens­kommelse med verklig teknik­neutralitet, skriver tre debattörer.

Publicerad 2022-11-25

DEBATT | ELPRODUKTION

Konkurrenskraftig elproduktion är en nyckel för svensk industri och för att nå klimat­målen. Tidöavtalet anger att Sverige ska planera för mer än en fördubbling av vår nuvarande elanvändning.Teknikneutraliteten är viktig i Tidöavtalet, vilket är bra. Regeringen planerar att tillsätta en utredning som ”syftar till att samtliga kraftslag [ska] ha likvärdiga spelregler” och att ”teknik­neutraliteten återställs”. Ett mål om 100 procent ”fossilfri” elproduktion har ersatt det mer begränsade om ”förnybar”, och regeringen vill också tillåta fler än tio kärnkrafts­reaktorer på fler platser än de befintliga.

Dessa förändringar är välkomna, och visar att regeringen har en ambition att riva hinder för ökad elproduktion.Planerbar elförsörjning kan uppnås med till exempel kärnkraft, kraft­värme, eller med väder­beroende elproduktion i kombination med åtgärder som balanserar skillnaden mellan produktion och konsumtion, såsom utbyggt elnät, batteri­lager, vätgas­produktion med storskalig lagring, smartare styrning av flexibla apparater eller gasturbiner som drivs med biogas eller vätgas.

Men den fossilfria elproduktionen behöver öka snabbt för att upprätthålla industrins konkurrens­kraft och möjliggöra klimat­omställningen. Det är under 2020-talet vi behöver pressa elpriset, göra oss oberoende av energi­import från Ryssland och kraftigt minska utsläppen av växthus­gaser.Regeringens ambition i Tidöavtalet bör därför justeras så att den omfattar all fossilfri elproduktion. Nu åsidosätter avtalet teknik­neutraliteten för att främja ny kärnkraft, som enligt Vattenfall ”är osannolik under de närmaste 10–15 åren”. Det skapar osäkerhet som riskerar att hämma investeringar i elproduktion som snabbt kan komma på plats.Det vore mycket olyckligt om ambitionerna på kärnkrafts­området sker på bekostnad av investeringar i till exempel vind, sol och kraft­värme.

Tidöavtalet innehåller fyra viktiga punkter som, om de justerades, skulle snabba på elektrifieringen och stärka teknik­neutraliteten:1. Skapa snabbspår i tillstånds­processen för all elinfrastruktur.�I Tidöavtalet står: ”Inför en ny regel i miljöbalken som innebär att endast en myndighet får vara part i ett tillstånds­ärende […] Inför också ett snabbspår för kärnkraft i miljö­tillstånds­processen – en särskild regel i miljö­balken – som innebär att tillstånds­ärenden som rör ny kärnkraft ska behandlas med hög prioritet.”

Regeringen har rätt i att snabbare tillstånds­processer skulle vara något mycket positivt för kärnkraft. Men även elnäts­utbyggnaden måste accelerera och det finns i dag ett 80-tal ansökningar och samråd om havs- och landbaserad vindkraft, som tillsammans skulle producera cirka 290 terawattimmar el per år, alltså dubbla Sveriges nuvarande användning. Vid havsbaserad vindkraft krävs en rad tillstånd från olika myndigheter och handläggnings­tiderna är långa. För landbaserad vindkraft nästan fördubblades handläggnings­tiden i mark- och miljö­domstolarna under förra året.

Regeringen bör låta snabbspåret gälla all elinfrastruktur, också sådan där det redan finns ansökningar och som kan byggas ut snabbt.

2. Ersätt kommuner som säger ja till fossilfri elproduktion.�I Tidöavtalet står att en utredning ska få i ”tilläggs­uppdrag att tydligt föreslå hur verksamhets­utövarna ska ersätta kommunerna vid vindkrafts­utbyggnad”. Detta tilläggsuppdrag gavs i torsdags.Förra året stoppades nästan åtta av tio vindkraftverk genom det kommunala vetot. Kommunerna måste alltså få ekonomiska incitament för att välkomna ny elproduktion, oavsett om det handlar om vindkraft eller kärnkraft.Det har diskuterats om fastighets­skatten från vindkraft ska överföras från staten till kommunerna, eller om det behövs en ännu större ersättning för att möjliggöra elektrifieringen.

Nu vill regeringen och SD i stället att vindkrafts­bolagen ska ersätta kommunerna. Det kan liknas vid den tidigare ”effekt­skatten” för kärnkraft och det riskerar att stoppa vindkrafts­investeringar, eftersom lönsamheten försämras och ersättnings­nivån när som helst kan höjas.Rimligen borde man då införa motsvarande ersättning från kärnkrafts­bolag, eller också främja den fossilfria elproduktionen genom att staten ersätter de kommuner som accepterar vindkraft eller kärnkraft.

Det sistnämnda vore bäst för närings­livet och klimatet.

3. Förtydliga att Vattenfall ska fortsätta att satsa på all fossilfri elproduktion. �I Tidöavtalet står: ”Ny styrning av Vattenfall […] med bland annat direktiv för upphandling av ny kärnkraft.”Vattenfall genomför förarbeten för kärnkraft, men planerar också fem havsbaserade vindkrafts­parker som tillsammans skulle kunna producera cirka 20 terawattimmar, ungefär dubbelt så mycket som de nedlagda Ringhals­reaktorerna. De havsbaserade projektens lönsamhet försämras när regeringen frångår Energi­överens­kommelsen från 2016, som M och KD stod bakom, och gör det dyrare att ansluta havsbaserad vindkraft till elnätet.

Regeringen bör fortsätta låta Vattenfall fatta affärsmässiga beslut baserade på de nya förutsättningar som införs, alternativt ge Vattenfall i direktiv att fokusera på alla fossilfria kraftslag.

4. Låt all fossilfri elproduktion ta del av statens lånegarantier. �I Tidöavtalet står: ”Förutsättningarna för investeringar i kärnkraft ska stärkas genom särskilda statliga kredit­garantier uppgående till 400 miljarder kronor, med mer generösa villkor än dagens system.”

Subventioner av kraftproduktion innebär alltid avvägningar, men kan vara motiverade eftersom omställningen brådskar. Men om stöd ges enbart till vissa kraftslag riskerar vi att missa möjligheter som andra tekniker kan erbjuda. Regeringen bör låta all fossilfri elproduktion ta del av lånegarantier, i synnerhet då den kombineras med batterier respektive lagring och produktion av vätgas, som också skapar planerbarhet.

Slutligen är en block­överskridande och teknik­neutral energi­överens­kommelse nödvändig för att tillräckligt snabbt få fram det elsystem Sverige behöver. Utan en sådan kommer få våga göra de stora långsiktiga investeringar som krävs. Energi­minister Ebba Busch bör därför ta initiativ till en sådan överens­kommelse så fort som möjligt.

Filip Johnsson�professor i energi­system, Chalmers, program­chef för Mistra Electrification�Åsa Pettersson�vd Energiföretagen Sverige�Markus Wråke�vd Energiforsk

Om texten ovan på ett rätt snällt sätt puliveriserar Tidöavtalets avsnitt om el gör följande text det på hela miljöområdet.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 22-11-20

Debatt: Regeringen blundar för miljökrisernaSverige har varit en stark global röst för en hållbar utveckling. Den rösten tycks nu tystna. Det saknas ett tydligt politiskt ledarskap för en hållbar framtid, skriver elva forskare med klimatfokus.

Vi saknar politiskt ledarskap för att lösa de stora framtidsfrågorna om klimatet, miljöföroreningarna och förlusten av biologisk mångfald. Politiken har valt att fokusera på kortsiktiga kriser medan de långsiktiga överlevnadsfrågorna skjuts på framtiden med svåra implikationer för hälsa, miljö och samhället i stort. I stället för att formulera en strategi för hur de långsiktiga hoten mot välfärden ska hanteras väljer regeringen att lägga ner miljödepartementet och i budgeten minska viktiga investeringar. Det är tondövt i ljuset av de utmaningar som diskuteras på den internationella politiska arenan och klimatkonferensen COP 27. Sverige borde i stället ta täten och visa att vi sitter i förarsätet för den förändring som krävs för att i samverkan utvecklas hållbart – i dag och i framtiden.

En hållbar framtid förutsätter ett tydligt politiskt ledarskap som leder samhället genom de stora förändringar som nu krävs. Sverige och världen befinner sig i en situation där klimatförändringar, kemiska miljöföroreningar och hotade ekosystem utgör allt större risker. Den nya regeringsförklaringen saknar insikt om att människan är helt beroende av en stabil planet som inte exploateras på framtida generationers bekostnad. Regeringens budget understryker ytterligare att miljöfrågorna inte prioriteras. Detta är särskilt problematisk för tre långsiktiga globala utmaningar:

• Klimatkrisen. Utsläppen måste reduceras till åtminstone Parisavtalets överenskomna nivåer. Just nu är vi på väg mot en 3-gradersvärld. För Sverige innebär det 5–6 graders uppvärmning. Det betyder att malariamyggor kan få fotfäste och att vi får mer extremväder som riskerar liv och egendom. En villaförsäkring kan bli tre-fyra gånger dyrare under vår livstid. Och nu får vi plötsligt en politik som använder skattemedel för att sänka priset på el, bensin och diesel, vilket i princip omöjliggör riksdagsmålet om 70 procent utsläppsminskningar till 2030 i transportsektorn. Dessutom hotar det svensk industris konkurrenskraft när regeringen väljer att subventionera fossil energi och skjuta över klimatproblemen till framtida generationer. Regeringens enögda fokus på energifrågan är oroväckande.

• Kemikaliekrisen. Den växande globala kemikalieproduktionen leder till att människor exponeras för komplexa blandningar av kemiska föroreningar från bekämpningsmedel, antibakteriella ämnen, mjukgörare, flamskyddsmedel, tungmetaller, processkemikalier och biprodukter. Kemikaliernas påverkan på, djur, natur och människors hälsa måste beaktas än mycket bättre. Risker behöver minimeras och vi måste bädda för en cirkulär ekonomi. En kemikaliesäker värld kan bara uppnås genom gediget internationellt arbete – en uppgift som tills nu varit starkt förankrad i svensk politik.

• Biodiversitetskrisen. De dramatiska förändringarna av flora och fauna med påtagligt minskad biologisk mångfald är den tredje utmaningen. Det sjätte massutdöendet där vilda arter utrotas i en aldrig skådad omfattning står för dörren. Förlusten av orörd natur och ett allt intensivare brukande inom jord- och skogsbruk ger minskat livsutrymme för vilda organismer. Detta utgör både ett moraliskt dilemma och underminerar ekosystemens förmåga att bidra med tjänster till oss människor. Till exempel kan förluster av pollinerare leda till en mycket fattigare livsmedelsproduktion. Dessa dramatiska förändringar hänger samman med en samhällskris som måste hanteras oberoende av om vi dessutom samtidigt behöver hantera höga elpriser, och där alla måste bidra.

Omställningen till ett hållbart samhälle kräver att alla förstår att det innebär förändringar av livsstil och beteendemönster. Samtidigt visar alltmer forskning att resultatet – en fossil-fri och ekologiskt hållbar nation – ger bättre social och ekonomisk utveckling, ett modernare samhälle, och bättre hälsa och säkerhet för alla.

Vi som forskare bidrar självklart med vår kunskap för att diskutera hur Sverige kan hantera omedelbara problem och de långsiktiga utmaningar vi nu står inför. Vi redovisar gärna vad som händer om vi fortsätter på den inslagna vägen – det är tydligt att nuvarande trender inte är hållbara. Vi riskerar en framtid där historieskrivare inte kommer vara nådiga i beskrivningen av den politiska nonchalans som visas dessa tre utmaningar och som präglar vår nutid. Men det finns andra möjliga framtider som är hållbara, där innovation och samarbete skapar en rikare, mer hälsosam och rättvis utveckling – där de långsiktiga riskerna är minimerade. Denna utveckling kräver svåra initierade beslut och ställningstaganden de kommande åren även om de kostar.

Men hur tänker regeringen? Sverige har varit en stark global röst för en hållbar utveckling, en röst som nu tycks tystna. I stället för att formulera politik för en hållbar utveckling, genomförs en rad förändringar som går stick i stäv med tidigare ambitioner. Nedläggningen av miljödepartementet är bara ett exempel på detta.

Dessutom misstar regeringen medlet för målet. Den behandlar energi och ekonomi som mål i sig och då kommer hållbarhetsfrågorna som en eftertanke. Hur kan den annars förklara miljö- och hållbarhetsfrågornas nedprioritering i kommande årsbudgetar och inordnandet under en energi- och näringsminister på ett departement där klimatbeteckningen efter bara några veckors realpolitik förefaller symbolisk och kemikalie- och ekosystemfrågorna över huvudtaget inte syns?

Vad Sverige verkligen behöver, och det vi kan visa världen, är det omvända. En politik där målet är en hållbar välfärdsnation – en föregångare i en omställning av ekonomi, industri och civilsamhälle. Det är så Sverige kan påverka också på det globala planet. I grunden handlar det om att styra utvecklingen av det demokratiska samhället mot en hållbar framtid där energi och ekonomi blir verktyg och inte mål i sig.

Vi tror att det är en sådan politik som de flesta i Sverige vill ha, helt enkelt för att det ger det bästa framtida utfallet. För alla. Oavsett vem man är. Men en sådan politik kräver en tydlig plats i regeringen. Bäst vore att både behålla miljödepartement och tydligare integrera miljöfrågorna tvärs över alla departement – i linje med Agenda 2030 och FN:s globala hållbarhetsmål.

Hur kommer regeringen visa att Sverige agerar förtroendefullt och kompetent i förhållande till klimatförändringarna, kemikaliespridningen och den hotade biologiska mångfalden? Vi förväntar oss en genomtänkt politik för en hållbar framtid. Vad är regeringens politiska ambition på miljöområdet? Regeringen är svaret skyldig.

Åke Bergman, gästprofessor Örebro universitet och prof. em. i miljökemi, Stockholms universitetFrans Prenkert, professor i företagsekonomi, Örebro universitet Line Gordon, professor i vetenskap om hållbar utveckling, Stockholms universitetJohan Rockström, professor i miljövetenskap, Stockholms universitet och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research , Universitetet i PotsdamHenrik Österblom, professor i miljövetenskap, Stockholms universitetCarl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap, Karlstads universitetMagnus Boström, professor i sociologi, Örebro universitetJonas Ebbesson, professor i miljörätt, Stockholms universitetLena Gipperth, professor i miljörätt, Göteborgs universitetKerstin Johannesson, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratoriumLisa Sennerby Forsse, docent, ordförande i Rådet för Evidensbaserad Miljöanalys, Formas