Mänskligheten befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Och mina medmänniskor häcklar, förringar och förlöjligar.

Mänskligheten befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Och mina medmänniskor häcklar, förringar och förlöjligar. Inte för att människor är onda. Inte heller för att de alla förnekar klimatförändringarna rakt av. Problemet är snarare att väldigt många fortfarande inte förstår hur allvarligt läget är, hur snabbt förändringen sker och hur stora konsekvenserna blir om vi inte agerar fort. Vi har all behövd kunskap. All behövd teknik. Men vi har inte människor beteende och politiken som ser till att det sker. Det är därför det är så viktigt med ett väldigt stort Miljöparti i september. Sverige behöver grön politik. För social, ekologisk och ekonomisk hållbarhets skull.

Många skulle säkert svara ja i en enkät om de fick frågan om de tror att klimatförändringarna existerar och är gjorda av människans förbränning av fossilt. Men det är inte samma sak som att förstå omfattningen. Det är inte samma sak som att förstå vad stigande temperaturer, extremväder, kollapsande ekosystem, vattenbrist, livsmedelskriser och ökade samhällskonflikter faktiskt innebär.

Det är där mycket av problemet ligger tror jag. Det finns en ytlig acceptans: ”ja, klimatet förändras”. Men när man börjar tala om vad forskningen faktiskt visar, då uppfattas det ofta som överdrivet, hysteriskt eller extremt. Många vill fortfarande tro att vi kan fortsätta ungefär som vanligt och bara anpassa oss litegranna längs vägen.

Det är en väldigt farlig missuppfattning.

Medierna har ett stort ansvar här. Klimatkrisen behandlas fortfarande alldeles för ofta som en fråga bland andra, något som kan placeras bredvid politiskt spel, kändisskvaller och dagsaktuella konflikter. Det saknas uthållighet, djup och proportioner. När extremväder slår till rapporteras det som en enskild händelse. När forskare varnar blir det ibland på som höjd en notis. Men helheten, sambanden och allvaret når sällan fram. Det trots att forskarna numera tar i. El Niño på väg kallas för en superdatorelnino.

Samtidigt svämmar kommentarsfälten över av felaktigheter. Ja, det finns botar och organiserad desinformation. Men det finns också många vanliga människor som faktiskt tror att forskarna överdriver, att klimatförändringarna är naturliga variationer eller att allt går att lösa med lite teknik längre fram.

Det gör frågan ännu svårare. För det handlar inte bara om brist på information. Det handlar om världsbild, identitet, tillit och ovilja att ta in sådant som är obekvämt.

Även inom miljörörelsen och bland forskare tror jag att det ibland finns en övertro på att människor redan har förstått. Man utgår från att människor vet, men inte agerar. Jag är inte säker på att det stämmer. Min erfarenhet är snarare att många har hört talas om klimatkrisen, men inte förstått vad den betyder i praktiken. De vet att något händer, men de vet inte fysiken och kemin bakom, inte hur nära, hur omfattande och hur destabiliserande klimatet i en varmare värld blir.

Det är också därför det blir så svårt politiskt. Om människor inte förstår allvaret blir det nästan omöjligt att få stöd för tillräckligt kraftfulla åtgärder. Och om medierna inte lyckas förmedla allvaret, om politiken fortsätter att behandla klimatet som en fråga man kan kompromissa bort, då kommer omställningen hela tiden att framstå som mer dramatisk än själva krisen.

Men det är tvärtom. Det verkligt dramatiska är att vänta. Klimatet kompromissar inte. Det följer naturlagarna vad vi än gör.

Vi ser redan konsekvenserna. Värmeböljorna blir kraftigare. Regnen blir intensivare. Översvämningar, bränder, torka och förstörd infrastruktur blir vanligare. Missväxt. Händelser som tidigare beskrevs som framtidsscenarier inträffar redan nu. Ändå behandlas de ofta som undantag, som något tillfälligt, som ”väder”.

Det är inte seriöst.

Klimat styr väder. Det är klimatet vi nu ser i det ändrade vädret. Samtidigt finns det en allt vanligare hållning bland vissa makthavare: att vi ändå inte kommer stoppa klimatförändringarna, utan bara får anpassa oss. Det låter pragmatiskt, men är i praktiken ofta ett sätt att slippa fatta svåra beslut. Självklart behöver vi klimatanpassa samhällen. Men anpassning utan kraftiga utsläppsminskningar är inte realism. Det är kapitulation. Vi måste göra både och.

Det går inte att bara ”anpassa sig” till en värld där extremväder, livsmedelskriser, värmestress, vattenbrist och massförflyttningar tilltar år efter år. Det går inte att bygga bort alla risker. Det går inte att försäkra bort allt. Det går inte att låtsas att ekonomin, demokratin och välfärden fungerar som vanligt om de ekologiska grundvillkoren rubbas.

Jag önskar att fler politiker, journalister, kulturpersonligheter och opinionsbildare talade om detta med den tyngd frågan kräver. Inte för att skapa panik. Panik hjälper ingen. Men ärlighet behövs. Tydlighet behövs. Proportioner behövs.

Det är fullt möjligt att vara både saklig och allvarlig. Det är fullt möjligt att säga: läget är allvarligt, men det finns politik som för mänskligheten inom de planitära gränserna. Vi kan minska utsläppen. Vi kan bygga ut förnybar energi. Vi kan elektrifiera transporter och industri. Vi kan skydda natur. Vi kan ställa om jordbruk och konsumtion. Vi kan klimatanpassa samhällen. Vi kan minska sårbarheten.

Men då måste vi först sluta låtsas att detta är en fråga som kan vänta. Rösta i september så att vi inte skjuter det på framtiden. Det kommer bara göra det svårare och dyrare. Och vi betalar även i människoliv.

Så det som oroar mig mest är inte klimatförändringen i sig. Det är gapet mellan vad forskningen visar och vad samhället verkar ha förmåga att ta in. Det är gapet mellan riskerna och den politiska nivån. Det är gapet mellan nyhetsflödet och verkligheten.

Vi behöver inte mer förnekelse. Vi behöver inte mer förminskande. Vi behöver inte fler som säger att ”det har alltid varit varmt” eller ”klimatet har alltid förändrats” som om det vore ett svar på dagens situation.

Vi behöver vuxet ansvar.

Vi behöver politiker som säger sanningen även när den är obekväm. Vi behöver medborgare som orkar läsa, förstå, prata, organisera sig och kräva handling. Och vi behöver många fler som säger emot när klimatförnekelse och desinformation sprids.

Det är inte hopplöst. Men det är bråttom. Och det är betydligt allvarligare än vad som sägs i den offentliga debatten av samtliga partier med undantag av Miljöpartiet de gröna.