Läste i helgen en artikel.

Läste i helgen en artikel. Den har ett övertydligt empiriskt resultat: den globala uppvärmningen fortsätter inte bara, utan nu accelererar den. Den gör det i en takt som är betydligt högre än den genomsnittliga uppvärmning som observerades under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Trenden är alltså bruten och nu är trenden ännu brantare. https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1029/2025GL118804?fbclid=IwRlRTSAQaZnlleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZAo2NjI4NTY4Mzc5AAEeRzc_hE3psBrDT7-p-3bhf6mI53mLd4e90f2ldYFEtO0BgpQygf-Yx0TZ7IY_aem_w5B1nymapf-gavtl37-ASw Studien är publicerad i Geophysical Research Letters (2026) och analyserar om den globala uppvärmningen har accelererat under de senaste decennierna.

Forskarna utgår från flera oberoende globala temperaturserier, bland annat från NASA, NOAA och HadCRUT, och använder statistiska metoder för att skilja den långsiktiga uppvärmningstrenden från naturliga variationer i klimatsystemet. Resultaten visar att den globala uppvärmningen har accelererat väldigt tydligt sedan omkring 2015. Under perioden från cirka 1970 till 2015 ökade den globala temperaturen i genomsnitt med ungefär 0,2 °C per decennium. Under det senaste decenniet har däremot uppvärmningstakten ökat till omkring 0,35 °C per decennium.

Det innebär att uppvärmningshastigheten nästan har fördubblats jämfört med den långsiktiga trend som observerats sedan 1970-talet. 0,2 till 0,35 låter inte mycket. Men det är gigantiskt. Klimattemperatur mäts på samma skala som vädertemperatur. Men klimat- och vädertemperatur är på två helt olika skalor. Om väder är en liten sten är klimatet Mount Everest! Efter den senaste istiden steg den globala temperaturen med ungefär 0,1 °C per SEKEL. Det tog omkring 4.000 år innan temperaturen hade ökat med 4 °C, långsamt nog för att ekosystemen skulle hinna anpassa sig.

Mellan 1980-2020, d.v.s. två DECENNIER, 0,2 °C sekel, har planetens medeltemperatur ökat med 0,8 °C. Denna studie säger 0,35 °C sedan 2015, det blir 1,05 °C - sedan 1980. Det trots att klimatsystemen är trögrörliga. Den långsamma responstiden innebär att den uppvärmning vi redan låst in kommer fortsätta öka ytterligare. Bara med den ökade vattenångan i den varmare luften fördubblas talet. Även om vi slutar bränna fossilt idag ökar temperaturen till 2,10 °C. Lägg till ytterligare förstärkningar eftersom klimatsystemet reagerar inte linjärt på ökade växthusgaser.

Den initiala uppvärmningen från CO₂ekvivalenter förstärks av flera återkopplingsprocesser. Det är anledningen till att klimatmodeller och observationer visar att relativt små förändringar i strålningsbalansen kan leda till betydligt större temperaturförändringar över tid. Återkopplingar återfinns längre ner i texten. Mänskligheten släpper ut koldioxid i en takt som överträffar vulkanerna som kallas för de Sibiriska Trappornas för 250 miljoner år sedan. Då ökade temperaturen med cirka 7 grader och omkring 90 % av allt liv utplånades.

Lägg tid på att kolla på denna dokumentär. https://youtu.be/00ILddHJlKw Skillnaden nu är att ”vulkanen” är människan: vi pumpar ut kol från den långa kolcykeln (fossila bränslen) snabbare än vulkaner någonsin gjort. Ja, det har funnits perioder med både högre temperaturer och högre ppm-halter av CO₂. Men aldrig har förändringarna gått så här snabbt. Medeltida uppvärmning (950-1250) i Skandinavien: ~0,01–0,02 °C per decennium. På hela jorden var den då ~ 0,004 °C per decennium.

Vi har nu 0,35 °C. 18-35 gånger snabbare uppvärmning nu. Dessutom var den medeltida värmeperioden regional, främst i delar av Nordatlanten och norra Europa. Den var inte global synkron på samma sätt som dagens uppvärmning, som observeras i praktiskt taget alla regioner och i både hav och atmosfär. Dagens temperaturförändringar sker ungefär 1000 gånger snabbare än under stenåldern. Ekosystemen hinner helt enkelt inte med att anpassa sig. Det är därför arter dör ut.

Inte för att det blir varmare i sig, utan för att det förändras för snabbt. Artikelns statistiska analys visar tyvärr att sannolikheten för att denna acceleration skulle bero på slumpmässig naturlig variation är mycket liten. Forskarna uppskattar att den statistiska säkerheten är över 98 procent, vilket innebär att resultaten är väldigt robusta även när olika temperaturdataset och statistiska metoder används. Viktigt är också att accelerationen kvarstår även när effekterna av ENSO, vulkanutbrott och solvariationer tas bort ur analysen.

Detta tyder väldigt på att den ökade uppvärmningstakten inte bara är ett resultat av kortsiktiga klimatvariationer utan speglar en förändring i den underliggande långsiktiga uppvärmningstrenden. Den pekar med hela handen på människors användande av fossilt. Studien drar därför slutsatsen att de rekordvarma åren under 2020-talet inte kan förklaras av naturliga variationer i klimatsystemet. Den observerade temperaturutvecklingen pekar i stället mot att den globala uppvärmningen nu sker snabbare än tidigare.

Om denna takt fortsätter innebär det att världen närmar sig 1,5 °C uppvärmning över förindustriell nivå inom ett mycket kort tidsfönster, sannolikt redan under de kommande årtiondena. Samtidigt varmar James Hansen, en av världens mest inflytelserika klimatfysiker, för risken att jordens klimatsystem kan pressas bortom en punkt utan återvändo. Det är inte tipping points han varnar för En tipping point är en kritisk tröskel i ett delsystem i jordens klimatsystem.

När denna tröskel passeras förändras systemet snabbt till ett nytt tillstånd och processen blir svår eller omöjlig att stoppa på mänskliga tidsskalor. Det handlar alltså om icke-linjära förändringar i enskilda komponenter i klimatsystemet. Exempel på ofta diskuterade tipping points är: Kollaps av Grönlands inlandsis Instabilitet i Västantarktis isark Kollaps av AMOC (Atlantiska meridionala omvälvningscirkulationen, ofta kopplad till Golfströmssystemet) Storskalig permafrosttining Amazonas regnskog som övergår till savann När en tipping point passeras fortsätter förändringen ofta även om den ursprungliga uppvärmningen senare minskar, eftersom systemet har gått över i en ny dynamisk regim.

Runaway climate change är ett mycket mer extremt scenario där uppvärmningen driver så starka positiva återkopplingar att klimatet börjar värmas upp självförstärkande utan att ytterligare utsläpp behövs. Systemet hamnar då i en process där temperaturökningen accelererar och blir i praktiken okontrollerbar. Det klassiska exemplet är Venus, där en runaway växthuseffekt gjorde att haven förångades och atmosfären fylldes med vattenånga och koldioxid, vilket drev temperaturen till hundratals grader.

För jorden bedömer de flesta klimatforskare att en full runaway greenhouse som på Venus är mycket osannolik under nuvarande förhållanden. Däremot diskuteras möjligheten att flera tipping points kan trigga en kedja av förstärkningar som leder till en kraftigt varmare planet, ibland kallad en “Hothouse Earth”-bana. Det kräver mycket starka återkopplingar. Begreppet runaway climate change syftar på ett tillstånd där uppvärmningen alltså inte längre främst drivs av mänskliga utsläpp utan av självförstärkande processer i klimatsystemet.

När sådana processer väl aktiveras kan de göra fortsatt uppvärmning svår eller omöjlig att stoppa. Det gäller även om utsläppen skulle minska kraftigt. Mänskligheten har väckt den jätte som inte går att få att somna om. Runaway climate innebär alltså inte bara att klimatet förändras snabbt, utan att klimatsystemet hamnar i ett nytt dynamiskt läge där förstärkande återkopplingar driver utvecklingen vidare.

I ett sådant scenario kan konsekvenserna i praktiken irreversibla. För globala uppvärmningen styrs inte enbart av mängden växthusgaser i atmosfären. Klimatsystemet innehåller flera återkopplingsmekanismer (feedbacks) som kan förstärka uppvärmningen. Några av de vanligaste förstärkningsmekanismerma är: Vattenångåterkoppling Varmare luft kan hålla mer vattenånga. Vattenånga är i sig en kraftig växthusgas. När temperaturen stiger ökar mängden vattenånga i atmosfären, vilket förstärker växthuseffekten ytterligare.

Detta är en av de starkaste positiva återkopplingarna i klimatsystemet. Is–albedo-återkoppling När snö och havsis smälter minskar jordens albedo (reflektionsförmåga). Mörkare hav och mark absorberar mer solstrålning än ljus is och snö. Detta leder till ytterligare uppvärmning och mer avsmältning. Permafrost och metanfrigörelse När permafrost tinar bryts organiskt material ned och frigör metan (CH₄) och koldioxid (CO₂). Metan är en mycket potent växthusgas på kort sikt och kan kraftigt förstärka uppvärmningen.

Hydrater av metan i havsbottnar Metan finns bundet i så kallade metanhydrater i marina sediment. Om havstemperaturen ökar kan dessa destabiliseras och frigöra metan till hav och atmosfär. Skogs- och vegetationseffekter Högre temperaturer, torka och skogsbränder kan minska biosfärens förmåga att fungera som kolsänka. När skogar brinner eller dör frigörs lagrat kol och upptaget av CO₂ minskar. Jordrespiration När marken blir varmare ökar mikrobiell nedbrytning av organiskt material i jordar.

Detta ökar utsläppen av koldioxid från marken till atmosfären. Havens minskade CO₂-upptag Varmare hav kan lösa mindre koldioxid. Samtidigt påverkas havens cirkulation och biologiska pump. Detta minskar havens förmåga att ta upp antropogena utsläpp. Molnförändringar Vissa förändringar i molnstruktur, särskilt minskning av låga marina stratocumulusmoln i ett varmare klimat, kan minska jordens reflektivitet och därmed förstärka uppvärmningen. Moln forskas det väldigt på.

Skogsbränder Ökad värme och torka ökar frekvensen och intensiteten av bränder. Bränder frigör stora mängder koldioxid och minskar samtidigt framtida kolinlagring. Arktisk förstärkning När havsisen minskar förändras värmeflöden, moln och atmosfärscirkulation i Arktis. Detta gör att höga latituder värms snabbare än det globala genomsnittet. Tundra- och våtmarksemissioner När våtmarker expanderar i varmare klimat kan metanproduktionen öka eftersom metan bildas under syrefria förhållanden.

Förändringar i aerosoler Minskade utsläpp av kylande aerosoler (t.ex. sulfater från fossila bränslen) kan tillfälligt blotta mer av den underliggande växthusgasdrivna uppvärmningen. Dessa processer innebär att klimatförändringen inte är linjär. När temperaturen stiger kan systemet börja förstärka sig självt. Den så kallade klimatkänsligheten beskriver hur mycket jordens temperatur stiger när koldioxidhalten i atmosfären fördubblas. Traditionellt har den ofta uppskattats till omkring 3°C.

Men Hansen och kollegor menar att när man inkluderar alla långsiktiga återkopplingar kan den effektiva klimatkänsligheten vara närmare 4,8°C. Det innebär att klimatsystemet potentiellt är betydligt mer känsligt för ökade växthusgaser än vad många modeller tidigare antagit. Jordens klimatarkiv visar att planeten tidigare har genomgått så kallade hypertermala perioder. Det innebär korta men mycket kraftiga uppvärmningshändelser i geologisk tid. I sediment från havsbottnar syns tydliga förändringar i kolisotoper, vilket tyder på att enorma mängder kol, ibland hundratals eller tusentals gigaton, plötsligt frigjordes till atmosfären.

Forskare tror att dessa händelser kan ha utlösts när extrem sommarvärme och torka i kombination med förändringar i jordens bana runt solen destabiliserade stora kolreservoarer, exempelvis: • torvmarker • permafrost • metanhydrater på havsbottnen När sådana lager börjar brytas ned kan de släppa ut stora mängder koldioxid och metan, vilket ytterligare accelererar uppvärmningen. En annan oro gäller AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation). Den stora havsström som bland annat omfattar Golfströmssystemet.

Denna cirkulation transporterar värme från tropikerna mot Nordatlanten och är avgörande för Europas klimat. Baserat på paleoklimatiska data, observationer och modeller menar Hansen att en kraftig försvagning eller kollaps av AMOC kan inträffa inom några decennier. En sådan förändring skulle få omfattande konsekvenser: • kraftiga regionala klimatförändringar • förändrade nederbördsmönster • accelererad havsnivåhöjning • påverkan på jordbruk och ekosystem Hansen har länge påstått att ”point of no return” ofta knappt behandlas i internationella klimatrapporter, bland annat inom IPCC.

Enligt honom finns en rädsla för att diskutera scenarier där klimatsystemet kan bli självförstärkande, eftersom osäkerheterna fortfarande är betydande. Samtidigt innebär denna försiktighet att riskerna ibland underskattas i den politiska debatten. Den avgörande frågan är inte bara hur snabbt temperaturen stiger, utan hur nära vi befinner oss klimatets kritiska trösklar. När sådana trösklar passeras kan förändringar bli: • svåra att stoppa • mycket kostsamma att hantera • irreversibla på mänskliga tidsskalor Det är därför klimatforskare ofta betonar att klimatpolitiken inte enbart handlar om att minska utsläppen, utan om att undvika att utlösa de processer som gör uppvärmningen självdrivande.

Och ändå har Sverige under Tidöregeringens år vid makten gjort allt för att hålla kvar Sverige i fossiltragiken. Öka farten mot trösklarna.