Jag har fått kritik från två helt motsatta håll för att jag använder AI.

Jag har fått kritik från två helt motsatta håll för att jag använder AI.

Meningsmotståndare kallar mig hycklare när jag skriver om AI-serverhallarnas enorma behov av el, vatten, kylning, mineraler och nätkapacitet samtidigt som jag själv använder AI.

Men jag får också kritik från miljöpartister och andra miljöengagerade, både offentligt och i privata meddelanden. Även där betraktas jag av vissa som en hycklare. Några har till och med skrivit att de vill få mig utesluten ur Miljöpartiet eftersom jag använder AI.

Jag tycker att det är ett fullständigt orimligt sätt att resonera.

Det är jag som skriver mina texter. Det är jag som står för resonemangen, kunskapen, värderingarna, prioriteringarna och slutsatserna. AI använder jag som ett praktiskt hjälpmedel, inte som en ersättning för mitt eget tänkande eller mitt politiska ansvar.

Jag använder framför allt AI av tre skäl.

För det första får jag ständigt höra att mina texter är för långa. Jag hinner inte skriva en separat sammanfattning av varje inlägg, så på min hemsida får AI hjälpa mig att göra kortare versioner.

För det andra är jag ordblind. AI hjälper mig att hitta stavfel, felskrivningar, upprepningar och otydliga formuleringar. Det betyder inte att någon annan skriver åt mig. Det betyder att jag använder ett modernt hjälpmedel för att uttrycka det jag själv vill säga på ett tydligare sätt.

För det tredje vet jag av erfarenhet att räckvidden på Facebook snabbt faller när jag publicerar mer sällan. Därför använder jag ibland AI för att skapa eller bearbeta bilder, korta texter och anpassa material till olika format. Det gör att jag hinner publicera folkbildande innehåll i den takt som krävs för att det faktiskt ska nå ut i miljontals visningar.

Det betyder inte att jag tror att AI är miljöneutralt. Tvärtom.

Datacenter kräver stora mängder el, vatten, kylsystem, elnät, byggmaterial, halvledare och mineraler. De tar mark i anspråk, kan orsaka buller och värme och konkurrerar med bostäder, industrier och annan samhällsviktig verksamhet om begränsad elproduktion och nätkapacitet.

Det är just därför jag skriver om dem. Sedan flera dagar arbetar jag med ett långt inlägg om serverhallarnas miljö- och samhällspåverkan.

Men att använda en teknik innebär inte att man måste acceptera att den byggs ut utan regler, gränser, beskattning eller miljökrav.

Vi använder alla el, vägar, läkemedel, mobiltelefoner, internet, datorer, stål, cement och industriprodukter. Listan kan göras närmast oändlig. Det hindrar oss inte från att kräva energieffektivisering, utsläppsgränser, arbetsmiljöregler, miljöprövning, återvinning och beskattning.

Allt är avvägningar och prioriteringar.

Nästan allt vi människor gör har en miljöpåverkan.

Jag kör elbil. Även en elbil kräver energi, mineraler och andra resurser att tillverka. Jag åker ibland på husvagnssemester med en förbränningsbil. Jag tar helst tåget, men flyger till Norrland när restiden blir orimlig eller när det inte finns några tågbiljetter.

Jag använder hissar, elhäcksax, elvisp, diskmaskin, ugn, spis, eltandborste, datorer, mobiltelefon, internet och sociala medier. Jag äter mat som jag inte har odlat själv. Jag bor i ett uppvärmt hus. Jag använder sjukvård och annan offentlig service. Allt detta kräver energi, råvaror, transporter och fysisk infrastruktur.

Min lyxkant på vardagen är mitt poolområde och luftkonditionering i hela huset. Poolen värms och huset kyls till stor del med egenproducerad solel, framför allt under timmar när det finns gott om el och elpriset ofta är mycket lågt eller till och med negativt.

När det kommer en elektrisk husbil vars batteri kan användas för att stötta huset och elsystemet kommer den att ligga högt på min önskelista.

Även en sådan husbil kommer förstås att kräva mineraler, energi och andra resurser att tillverka. Dessutom kommer den att kosta hutlöst mycket pengar. Prngar som hade kunnat användas till något annat.

I vissa människors ögon gör även detta mig till hycklare.

Enligt andra är jag hycklare eftersom jag vill reformera skattesystemet men inte frivilligt betalar in extra skatt till staten. Att jag skänker pengar till välgörenhet är tydligen ointressant. Det är extra skatt till staten jag förväntas betala – för trasmattor och knäckebrödsskulpturer, får man förmoda.

Det är som om varje människa först måste införa sin egen privata version av den politik hon förespråkar innan hon får kräva gemensamma politiska reformer. Om den är Miljöpartist vill säga.

Men det avgörande kan inte vara att en miljöpartist aldrig får använda någonting som påverkar miljön. Det kan inte heller vara att en miljöpartist aldrig får använda sina pengar för att sätta guldkant på sin egen tillvaro. Med den måttstocken skulle ingen miljöengagerad människa kunna delta i det moderna samhället.

Vi skulle inte kunna bo i uppvärmda hus, använda sjukvård, köra bil, resa, äta importerad mat eller köpa ens ett par secondhandbyxor om vi redan hade ett annat par hemma. Vi skulle inte kunna använda internet eller äga en mobiltelefon.

Vi ska inte gå bakåt i tiden och avstå från all ny teknik. Vi ska framåt genom att använda tekniken klokare, effektivare och mer sparsamt, samtidigt som vi ställer betydligt hårdare miljömässiga, sociala och demokratiska krav på systemen bakom den.

Jag tycker att det är direkt vansinnigt att miljöengagerade människor förväntas leva fullständigt perfekta liv för att över huvud taget få delta i samhällsdebatten.

Samma krav ställs nästan aldrig på andra.

Företrädare för andra partier får använda AI, datorer, mobiltelefoner, flyg, bilar och sociala medier utan att hela deras politik avfärdas. Men använder en miljöpartist samma verktyg, målar en båt med bottenfärg eller flyger för att hälsa på familjen i Finland blir det plötsligt ett bevis på hyckleri.

Det skulle dessutom skapa en enorm kommunikativ nackdel om andra politiska krafter fritt fick använda AI och digitala plattformar för att sprida sina budskap, medan miljöpartister och andra miljöengagerade förväntades avstå från allt som drar el, kräver mineraler eller orsakar utsläpp.

En viktig förklaring till Sverigedemokraternas tillväxt är att de länge har varit skickliga på att använda digitala plattformar. Ska Miljöpartiet växa måste vi också finnas där människor befinner sig.

Annars lämnar vi walkover till SD.

Då överlåter vi i praktiken den digitala offentligheten åt dem som bryr sig minst om klimat, natur och social hållbarhet.

För mig handlar frågan därför om vad tekniken används till, hur mycket den används och vilka krav vi ställer på infrastrukturen bakom den.

Jag använder AI för att kompensera för min ordblindhet, göra kunskap mer tillgänglig och hinna sprida folkbildande material till betydligt fler människor. Det kommer jag att fortsätta med, oavsett vad människor säger.

Jag gör bedömningen att nyttan av det jag gör är större än om jag av principiella skäl avstod helt och bara nådde de människor jag råkar träffa i verkliga livet. Vi talar om några tiotal människor i månaden som jag kan påverka genom personliga möten, jämfört med 2,6 miljoner visningar på Facebook.

Ändå anser vissa att jag borde välja bort de 2,6 miljoner visningarna för att i stället nöja mig med de personliga mötena.

Det tänker jag inte göra.

Miljöpolitik handlar inte om individuell renlärighet.

Den handlar om att förändra de gemensamma systemen så att hållbara val blir möjliga, rimliga och normala för alla, inte bara för människor med gott om tid, pengar och perfekta livsförutsättningar.

Jag själv är ett bra exempel på hur orättvist dagens omställningspolitik fungerar. Jag har fått stora statliga bidrag till solpaneler, elbilsladdning och batterier. Men för att få del av stöden har jag själv behövt investera ännu större summor.

Hur många människor har hundratusentals kronor att investera?

Dessutom är jag ensamstående. Ett par som gemensamt äger en fastighet kan i vissa fall få större sammanlagda skattereduktioner än en ensam person, trots att fastigheten och investeringen är densamma.

Det är orimligt.

Resultatet blir att de som redan har störst ekonomiska marginaler får mest stöd till investeringar som sedan stärker deras privatekonomi under årtionden.

Ta mig själv som exempel.

Hittills i år har mina batterier minskat mina elkostnader med omkring 15.000 kronor. Det kommer de att fortsätta göra år efter år.

Därtill kommer all el jag använder direkt från min egen produktion. Hittills i år handlar det om drygt 5 MWh, vilket motsvarar ungefär 10.000 kronor i el som jag annars hade behövt köpa.

På ett helt år kan mina investeringar i solceller och batterier minska mina elkostnader med omkring 45.000 kronor. Besparingen blir ännu större om elpriserna stiger.

Lägg sedan till bilen.

Jag kör omkring 3.000 mil om året och ungefär 2.500 av dem på egen el. Jämfört med en dieselbil som drar 0,7 liter per mil kan det innebära en besparing på omkring 34.000 kronor om året – ännu mer om dieselpriset stiger.

Sammanlagt kan mina investeringar alltså minska mina årliga kostnader med omkring 80.000 kronor.

Det har jag möjlighet till eftersom jag är ensamstående höginkomsttagare, har kunnat hålla i mina pengar och har haft kapital att investera.

Människor med små ekonomiska marginaler har sällan möjlighet att göra samma investeringar, trots bidragen. De blir kvar med de höga elräkningarna, de dyra drivmedlen och de gamla ineffektiva systemen, medan vi som haft råd att investera får lägre kostnader år efter år.

Det vill jag förändra.

Den gröna omställningen får inte bli ett självspelande piano där de rikaste får statliga bidrag för att sänka sina framtida kostnader, medan människor med små marginaler får betala allt högre priser utan att kunna investera sig ur situationen.

Stöden måste utformas så att även hyresgäster, ensamstående, låginkomsttagare och människor utan eget kapital kan delta i omställningen och få del av vinsterna.

Så om medlemskap i Miljöpartiet skulle kräva att jag aldrig använder AI, inte får ha ett poolområde, aldrig får flyga, aldrig får åka på husvagnssemester och aldrig får unna mig någonting som förbrukar resurser, då skulle jag behöva lämna partiet.

Problemet är bara att jag inte har något annat parti att gå till. Centern är närmast. Men ändå långt borta.

Centerpartiet har förvisso en hel del ambitiös klimatpolitik som jag delar, inte minst när det gäller förnybar energi, elektrifiering, elnät och biodrivmedel.

Men i avgörande frågor är partiet alldeles fel ute enligt mig.

Jag kan inte bli centerpartist så länge partiet accepterar att privata välfärdsföretag kan dela ut vinster från skattefinansierad skola, vård och omsorg, bara vissa ofta ganska mediokra kvalitetskrav anses uppfyllda. Dessutom med hyllmetrar forskning som visar att privata friskolor inte var så smart.

Skattepengar till välfärden ska gå till elever, patienter, äldre och personal inte till ägarnas utdelningar.

Jag kan inte heller bli centerpartist eftersom den privata äganderätten så ofta ges företräde framför naturvärden och gemensamma intressen

När skyddet av skog i så hög grad ska bygga på frivillighet riskerar biologisk mångfald, kolinlagring och långsiktigt fungerande ekosystem att få stå tillbaka för den kortsiktiga avkastningen från nästa avverkning.

Jag kan inte bli centerpartist när partiet vill sälja delar av Sveaskog och därmed minska det gemensamma och demokratiska inflytandet över stora svenska skogsarealer. Statlig skog borde användas till naturvård, hyggesfria metoder, klimatanpassning, forskning och långsiktigt hållbart skogsbruk nte styckas upp och säljas för att finansiera andra reformer och sen berika privata ägare.

Jag kan inte bli centerpartist när strandskyddet försvagas så att fler enskilda kan bygga bostäder vid insjöar och vattendrag. Stränder, sjöar och hav är gemensamma naturvärden. De ska vara tillgängliga för människor, djur och växter och inte steg för steg privatiseras med gräsmattor, bryggor och skyltar om privat mark.

Det går att välja ut sjöar och strandområden som redan är exploaterade och där fler bostäder kan byggas. Men börja då med att anlägga riktigt bra allmänna badplatser, promenadstråk, naturzoner och småbåtshamnar.

Bygg gärna flerbostadshus så att många människor får möjlighet att bo nära vattnet. Och låt dem som absolut måste ha en egen privat brygga få grannar så nära att de kan se pålägget på varandras frukostmackor!

Men låt de återstående obebyggda stränderna förbli obebyggda.

Jag kan inte heller ställa upp på en rovdjurspolitik där jakt och människors upplevda trygghet riskerar att väga betydligt tyngre än livskraftiga rovdjursstammar och fungerande ekosystem. Människa, tamdjur och rovdjur måste kunna leva sida vid sida. Vi har ju tekniken för bövelen! Stängsel kallas det. Kan vi bygga stängsel runt vägar kan vi bygga runt hagar.

Rovdjur är inte ett misstag i naturen. De är en del av den.

Jag har också svårt för en politik som ständigt talar om att minska regler, begränsa miljöprövningar och korta tillståndsprocesser utan att samtidigt vara lika tydlig med hur naturvärden, lokalsamhällen och framtida generationer ska skyddas.snabbare beslut behöva. Men en miljöprövning är inte meningslöst byråkratiskt krångel. Den finns därför att skador på vatten, arter, människors hälsa och natur inte alltid går att reparera i efterhand. Att halvera tillståndstiderna är inget egenvärde om det sker genom att kvaliteten på prövningarna försämras eller genom att människor och natur får bära riskerna.

Jag är också helt emot att lantbrukets ekonomiska problem ska hanteras med permanenta skatteavdrag och fortsatta generella, stora stöd som gör fossil diesel billigare.Svenska bönder behöver lönsamhet och långsiktiga spelregler. Men stöden måste betydligt tydligare styra bort från fossil diesel och mot biogas, elektrifiering, biodrivmedel, kolinlagring, våtmarker och ett jordbruk som stärker den biologiska mångfalden.

Jag vill också se en teknikutveckling där mindre och mer precisa maskiner, robotar och autonoma redskap kan ersätta delar av dagens enorma jord- och skogsbruksmaskiner. Det kan minska markpackning, bränsleförbrukning och skador på jord och skogsmark.

Centerpartiet vill både stödja fossilfri omställning och ge lantbruket permanenta ekonomiska lättnader gällande det fossila. För mig måste omställningskraven väga betydligt tyngre än rätten att fortsätta precis som tidigare.

Så nej, jag kan inte bli centerpartist.

Jag är grön bl.a. därför att jag anser att naturen har ett värde som inte alltid kan räknas om till pengar.

Jag tror på en stark gemensam välfärd, gemensamt ägande av strategiska naturresurser, allemansrätt, tillgängliga stränder, biologisk mångfald, livskraftiga rovdjursstammar och miljölagar som sätter gränser även för verksamheter som är ekonomiskt lönsamma.

People, planet, profit – i den ordningen.

Och jag tror på ett samhälle där människor får använda modern teknik, resa, leva och ibland sätta guldkant på tillvaron utan att först behöva uppnå någon sorts privat ekologisk perfektion.

Det är systemen som måste förändras.

Inte den gröna människan som måste bli ett fullständigt fläckfritt miljöhelgon för att ha rätt att kräva förändring.