Jag har behövt några dagar innan jag skrev det här.

Jag har behövt några dagar innan jag skrev det här. Inte för att fakta saknats, utan för att omfattningen av misskötseln är svår att ta in. På ren småländska är jag sketförbannad!

På fyra år har de brunblå utraderat Sveriges reformutrymme.Inte minskat det. Inte pressat det.Utraderat det.

Och det är inte en oppositionsetikett efter det att Svantesson släppte bomben i fredags. Det är nämligen slutsatsen från Finanspolitiska rådet, den oberoende instans vars uppdrag är att granska finanspolitiken utan partifilter. I årets rapport riktar rådet sin hittills allvarligaste kritik mot en sittande regering. Någonsin. Rådets avgående ordförande, tidigare riksbankschefen Lars Heikensten, säger rakt ut att detta är den allvarligaste kritik rådet framfört sedan det bildades.

Och formuleringarna är inte subtila. Rådet varnar för att reglerna i finanspolitiken håller på att urholkas och säger rakt ut att det är ett politiskt val att skjuta upp kostnader. Heikensteb beskriver utvecklingen som en glidande skala där man steg för steg rör sig bort från det finanspolitiska ramverk som byggdes upp efter 90-talskrisen. Det är själva väktaren av det finanspolitiska ramverket som larmar.

Rådet konstaterar att regeringen bedriver en expansiv finanspolitik i helt fel konjunkturläge. Man lånar samtidigt som man genomför permanenta skattesänkningar. Man försvagar de offentliga finanserna strukturellt. Strukturellt. Och man lämnar i praktiken inget reformutrymme för nästa mandatperiod.

Heikensten säger att underskottet är för stort och kommer kraftigt begränsa framtida regeringars handlingsutrymme. Prognosen är att staten behöver låna omkring 170 miljarder, samtidigt som underskotten är de största på 30 år om man bortser från pandemin.

Det mest anmärkningsvärda är att detta inte skett genom en kris. Inte genom en pandemi, en bankkollaps eller en naturkatastrof. Det har skett genom politiska prioriteringar. Finanspolitiska rådet är övertydligt: regeringen har valt att kombinera upplåning med permanenta skattesänkningar.

Och samtidigt har man dessutom öppnat ett kryphål i själva ramverket. Försvarsutgifter och Ukrainastöd ska delvis räknas utanför budgetreglerna, vilket möjliggör upplåning på upp mot 300 miljarder vid sidan av ramverket. Heikensten säger att då måste man fråga sig vad ramverket egentligen är värt om man först sätter upp regler och sedan rundar dem. I nationalekonomiska termer är det här sprängstoff. Ramverket var det som räddade Sverige efter 90-talskrisen. Nu urholkas det med öppna ögon.

Och ändå försöker regeringen sälja det här som ansvar. Det är här kritiken måste bli fullständigt obekvämt skoningslös. För när en regering tömmer reformutrymmet under en mandatperiod flyttar man kostnader framåt i tiden. Finanspolitiska rådet säger det explicit: kommande generationer riskerar att få betala för samma försvar två gånger. Först genom skulden, sedan genom räntorna.

Samtidigt sågar rådet centrala delar av politiken som ineffektiva. Utökade jobbskatteavdrag beskrivs som dyra åtgärder med svag effekt på sysselsättningen men tydlig och varaktig försämring av de offentliga finanserna.

Och hur bemöts då detta av finansministern? Med att avfärda kritiken som långt ifrån verkligheten. Det är ett remarkabelt uttalande. För om den oberoende finanspolitiska granskningen anses verklighetsfrånvänd, då återstår två alternativ:

1) antingen är analysen fel,

eller så är

2) verklighetsbeskrivningen politiskt obekväm.

Jag sätter allt jag äger och har på tvåan. För vad Svantesson missar är att siffrorna inte bryr sig om retorik. Ta reformutrymmet 2026. Av totalt cirka 78,8 miljarder går över 50 miljarder till skattesänkningar. Samtidigt får skola, forskning och utbildning drygt fyra miljarder. Klimat, energi och miljö knappt sex. Infrastruktur runt en halv miljard. Kommunsektorn i princip noll.

Det är inte ett tekniskt utfall. Det är en ren prioriteringslista.

Sverige går dessutom in i detta läge med en offentlig skuld som fortfarande är bland de lägsta i Europa. Heikensten säger uttryckligen att budgeten inte leder till en akut statsskuldskris. Problemet är inte här och nu. Problemet är att man steg för steg försvagar motståndskraften inför nästa kris. Och det är precis det finanspolitiska ramverket var tänkt att förhindra. Och det rundar de brunblå.

Sen har vi själva kärnan i kritiken. Den är inte att staten lånar. Utan vad man lånar till. Sverige gick in i 2020-talet med låg statsskuld, starka offentliga finanser och hög internationell trovärdighet. Det var ett guldläge för strategiska investeringar i infrastruktur, utbildning, energisystem och produktivitet. I stället har Tidöligan valt en politik som permanent försvagar intäktssidan och sedan konstaterar att reformutrymmet är intecknat. Det är finansminister Svantessons egna ord: mycket av reformutrymmet framåt är redan uppbundet.

Och det är här ansvaret blir historiskt. För en regering kan göra felbedömningar. Den kan missa konjunkturen. Den kan underskatta risker. Men när en regering både tömmer reformutrymmet och samtidigt normaliserar att det är slut, då flyttar man ribban långt, långt under för vad som anses möjligt i ett land.

Det är farligt. Väldigt farligt.

Reformutrymme är inte bara en budgetterm. Det är ett mått på framtidstro. Det avgör om ett land kan stärka skolan när resultaten faller, investera när teknologier skiftar, bygga elnät när industrin elektrifieras eller agera när säkerhetsläget förändras. När det utrymmet är borta blir politiken reaktiv i stället för strategisk. Och det som gör mig mest förbannad av allt är detta: det här var inte oundvikligt. Det här är ett val de brunblå gjort.

Finanspolitiska rådet är tydligt med att andra prioriteringar hade varit möjliga. Mindre permanenta skattesänkningar hade skapat större utrymme i dag. Att på fyra år förbruka hela reformutrymmet som byggts upp under decennier,i ett läge där Sverige står inför säkerhetspolitisk omställning, klimattransformation och teknologisk kapplöpning, är kortsiktigt och totalt förbluffande ansvarslöst.

När en regering redan nu säger att nästa mandatperiod saknar reformutrymme säger den i praktiken något ännu större: att ambitionerna ska ned. Ett land som börjar vänja sig vid att inte ha råd med framtiden vänjer sig snabbt vid att inte forma den. Och det är kanske det allvarligaste i hela Finanspolitiska rådets dom. Inte att siffrorna är svaga, utan att riktningen är helt åt helvete fel.

Sverige är inte ett fattigt land. Vi har stark ekonomi, hög kompetens och enorm omställningskapacitet. Men finanspolitik handlar ytterst om ansvar över tid. Att förvalta handlingsutrymme, inte förbruka det.

På fyra år har regeringen monterat ner vårt handlingsutrymme. Och när den oberoende finanspolitiska granskningen slår fast att reformutrymmet i princip är slut, då räcker det inte längre med bortförklaringar.

Då återstår bara en slutsats.

Det här är inte otur.Det är inte omständigheter.Det är ett formidabelt politiskt haveri som innebär att varje bildad människa inte kan rösta på SD, M, KD eller L till hösten. Vi måste få ett maktskifte så vi kan få framtidshopp igen. Men just nu är det nattsvart. Denna småländska är sketförbannad.

Lyssna gärna på när rådet presenterar sin rapport.

https://www.fpr.se/press-och-konferens.html

https://www.dn.se/ekonomi/expertradet-larmar-om-valbudgeten-kommande-generationer-far-betala/

https://www.fpr.se/download/18.4ccc669119c47c5351b11345/1770968668135/Svensk%20finanspolitik%202026.pdf

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/regeringens-expertrad-sagar-finanspolitiken-allvarligaste-kritiken

Svantesson om kritiken: ”Långt ifrån verkligheten” – Senaste nytt om valet 2026