I den där dryga biljonen som Tidöligan är beredda att lägga på ny kärnkraft har de glömt bort försäkringar.

I den där dryga biljonen som Tidöligan är beredda att lägga på ny kärnkraft har de glömt bort försäkringar. Nu tillkommer miljarder.

Vem betalar när kärnkraften går riktigt illa?

Kärnkraftens försvarare talar gärna om att allvarliga olyckor är osannolika. Det kan vars osannolikt sant visade oss Tage Danielsson. Men ekonomisk risk handlar inte bara om hur sannolik en händelse är. Den handlar också om hur enorma konsekvenserna blir om den faktiskt inträffar. Som Tage visade oss faktiskt hänt.

Kärnkraften är ett typexempel på en verksamhet med låg sannolikhet men potentiellt närmast ofattbara kostnader.

Olyckan vid Three Mile Island i USA 1979 var betydligt mindre allvarlig än Tjernobyl och Fukushima. Ändå kostade själva saneringen av den skadade reaktorn omkring en miljard dollar. Den slutliga avvecklingen har uppskattats till ytterligare omkring 1,2 miljarder dollar i 2014 års penningvärde. 2,2 miljarder dollar. Ungefär 20 miljarder svenska kronor.

Tjernobylolyckan 1986 blev något helt annat. Enligt Internationella atomenergiorganet, IAEA, har kostnaderna för sanering och återställning uppskattats till omkring 110 miljarder dollar. Under flera år användes omkring tio procent av Sovjetunionens statsbudget till sanering och andra åtgärder efter olyckan. Belarus har uppskattat sina samlade ekonomiska skador till 235 miljarder dollar. 345 miljarder dollar. Mer än tre gånger så mycket Tidöligan nu är beredd att lägga på ny kärnkraft.

Det handlar då inte bara om själva reaktorbyggnaden.

Det handlar om evakueringar, förlorade bostäder, förstörd jordbruksmark, sanering, sjukvård, inkomstbortfall, ersättningar, övervakning, avfallshantering och områden som inte kan användas som tidigare. Det handlar dessutom om kostnader som fortsätter under årtionden och fördelas mellan flera stater och generationer.

Sedan kom Fukushima 2011.

Den japanska statens beräkning ligger på omkring 22.000 miljarder yen. Där ingår ungefär 8.000 miljarder yen för avveckling, 8.000 miljarder för ersättningar och 6.000 miljarder för sanering och hantering av förorenat material. Under 40 år beräknas olyckan kosta 5.000mdkr. Men där var det flera reaktorer som havererade. Men vi kan konstatera att olyckan kostade mer än det regeringen öronmärkt för ny kärnkraft.

Detta betyder inte att svenska kärnkraftverk är oförsäkrade. Men det betyder att de inte är försäkrade för något som ens närmar sig kostnaderna för en olycka i Fukushimas storleksklass.

I Sverige har innehavaren av en kärnteknisk anläggning ett strikt och formellt obegränsat skadeståndsansvar. Strikt ansvar betyder att den skadelidande inte behöver bevisa att bolaget varit vårdslöst.

Orden ”obegränsat ansvar” låter betryggande. Men ett obegränsat juridiskt ansvar är inte samma sak som att det finns obegränsat med pengar.

För ett svenskt kärnkraftverk i drift ska ägaren ha en ansvarsförsäkring eller andra godtagbara ekonomiska säkerheter som täcker upp till 1,2 miljarder euro per olycka. Det motsvarar ungefär 12–14 miljarder kronor, beroende på växelkurs.

Försäkringarna tillhandahålls genom den nordiska kärnförsäkringspoolen och en internationell marknad för återförsäkring. De tecknas normalt för ett år i taget. Riksgälden granskar försäkringarna och de kompletterande säkerheter som bolagen ställer.

Försäkringsmarknaden kan emellertid inte nödvändigtvis täcka alla typer av skador under hela den tid som lagen medger ersättningskrav. Exempelvis kan kompletterande säkerheter behövas för personskador som visar sig mer än tio år efter olyckan och för vissa miljöskador.

Om försäkringen eller säkerheterna inte kan utnyttjas har staten ett subsidiärt ansvar upp till 1,2 miljarder euro. Genom den internationella tilläggskonventionen kan ytterligare 300 miljoner euro tillföras, så att det samlade konventionssystemet når 1,5 miljarder euro.

Därefter återstår reaktorägarens egna tillgångar.

Problemet är uppenbart. Om ett projektbolag drabbas av en olycka som kostar hundratals eller tusentals miljarder kronor hjälper det inte mycket att ansvaret på papperet är obegränsat. Ett bolag kan bara betala med de tillgångar som faktiskt finns kvar. Om bolaget inte kan betala kommer samhället, staten och de drabbade i praktiken att få hantera återstoden.

Fukushimas uppskattade kostnad är i storleksordningen mer än hundra gånger större än den ekonomiska säkerhet på 1,2 miljarder euro som ett svenskt reaktorbolag måste ställa.

Det är en ganska avgörande skillnad.

Jag har tidigare summerat Tidöregeringens låneramar, prissäkringar, bemyndiganden, kapitalinsatser, riskdelning och åtaganden kring kärnavfall till mer än 1 000 miljarder kronor.

Det är viktigt att vara noggrann: dessa poster är inte likadana och det handlar inte om att regeringen omedelbart betalar ut 1 000 miljarder kronor. En del är lån som ska betalas tillbaka, andra är garantier, framtida prissäkring, budgetbemyndiganden eller risker som staten tar på sig under mycket lång tid.

Men det handlar likväl om en närmast ofattbar koncentration av statligt kapital och statlig risk till ett enda kraftslag.

I de publicerade beskrivningarna av finansieringen hittar jag statliga lån, garanterade elpriser genom differenskontrakt, risk- och vinstdelning, statligt ägande och särskilda lösningar för kärnavfallet.

Jag hittar däremot ingen särskilt redovisad post för en fullständig olycksförsäkring eller en statlig katastroffond som motsvarar vad en olycka av Fukushimas storlek kan kosta.

Olycksansvaret hanteras i ett separat regelverk och den ekonomiskt garanterade nivån stannar vid en bråkdel av kostnaderna för de största olyckor som faktiskt har inträffat.

Det borde diskuteras betydligt mer.

När kärnkraftens kostnader jämförs med vindkraft, solenergi, lagring och energieffektivisering räknas kärnkraftens långa byggtid, statliga lån och garanterade elpris med. Sällan tas förvaret med. Aldrig vad det kostar att återställa en urangruva eller vad en olycka kostar. Ska inte kärnkraften bära sina kostnader?

Men vem prissätter olycksrisken?

Hur stor skulle premien vara om reaktorägarna verkligen behövde köpa en kommersiell försäkring som täckte hela kostnaden för en Fukushimaolycka?

Finns det ens en försäkringsmarknad som skulle kunna eller vilja ta den risken? Jag gissar nej.

Ett energislag blir inte billigt bara för att staten och de drabbade förväntas bära den del av risken som marknaden inte kan försäkra.

Säkerhetsarbetet vid svenska kärnkraftverk är omfattande och olyckor är osannolika. Men osannolikt betyder inte omöjligt. Tjernobyl ansågs inte skulle inträffa. Fukushima ansågs inte skulle inträffa. Ändå inträffade de.

När regeringen nu vill göra staten till långivare, prisgarant, riskdelare och majoritetsägare i ny kärnkraft måste också den yttersta frågan besvaras:

Vem betalar om det värsta faktiskt händer?

I dag är svaret att reaktorägaren och försäkringssystemet betalar upp till vissa nivåer. Därefter hammar hos staten, skattebetalarna, de drabbade och kommande generationer. Och det är stora belopp. Mycket större än de 1.000mdkr som Tidöligan är beredda att satsa på kärnkraft.