Det besked som nu kommer från flera företrädare för Sverigedemokraterna i…

Det besked som nu kommer från flera företrädare för Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter är inte bara tydligt, det är strategiskt avgörande. Några stödröster till Liberalerna kommer inte från SDare. Punkt.

Detta river undan en av de sista återstående livlinorna för Liberalerna som befinner sig långt under riksdagsspärren. Frågan blir därmed brutal i sin enkelhet: varifrån ska stödrösterna komma?

Inte från SD. Det är nu tydlig uttalat. Och det är inte bara ett taktiskt nej. Det speglar en djup ideologisk klyfta som alla utan Mohamsson & co kände till. Den historiska motsättningen mellan nationalism och liberalism finns och omöjliggör stödröster från SD som valstrategi.

Liberalerna lär inte heller få stödröster från Kristdemokraterna. De balanserar själva på spärren. Att avvara väljare i det läget vore politiskt självmål. KD kom fö själva in i Riksdagen 1985 genom ett valtekniskt samarbete med C. Jag trodde att L och KD skulle gjort något liknande i årets val i.o.m. deras tuffa läge i opinionen. Partibidrag, som ju lär påverkas, får de lösa senare. Missar de spärren ger det väldigt ekonomiskt tapp ändå. (PS: KD visar C zero tacksamhet för de hjälpte dem in i Riksdagen.)

Kan Ls behövda stödröster komma från Moderaterna? Knappast. För även där är kalkylen brutal. Varje moderat stödröst till Liberalerna minskar Moderaternas relativa styrka gentemot SD. SD har ett tydligt övertag inom Tidöligan. Att aktivt förstärka den maktförskjutningen är inget rationellt val för M-väljare.

Det innebär att de potentiella stödröster som faktiskt existerar samtidigt underminerar givaren. Det är en strategisk återvändsgränd L har satt sig i.

Samtidigt signalerar SD:s företrädare något ännu viktigare: de upplever inte att de har kompromissat. Tvärtom framträder bilden av ett samarbete där inflytandet ligger på deras sida, medan Liberalerna framstår som alltmer marginaliserade. Så bra var de som förhandlade fram detta ”samarbete” från Liberalernas sida på att förhandla.

Slutsatsen är svår att ducka för. Liberalerna går mot ett val med krympande väljarbas, utan extern räddning och utan ett eget politiskt momentum.

Då uppstår en mer grundläggande fråga:

Vad gör man som liberal när partiet inte längre bär liberalismen? Det intressanta är till vilka partier de kvarvarande Liberalerna går? Av de som lämnat L sedan valet byter en majoritet regeringsalternativ.

Tror många missar ett bortglömt faktum i svensk politisk historia. Per Garthon som grundade Miljöpartiet de gröna kom från Folkpartiet. Han satt i Riksdagen för Folkpartiet. Många söker drapera Miljöpartiet i ett vänsterskynke. Det stämmer inte. MP är både vänster och tydligt liberala. En av anledningarna till att vi bildades var mot blockpolitiken. En bra idé ska genomföras. Miljöpartiet är sakpolitikpartiet. Vi utgår från fakta och vetenskap samt de tre solidariteterna. Solidaritet med:Människor, djur och natur. Här hemma och i fjärran länder. Nu och i framtiden.

Och kanske är det just där en viktig framtidsfråga ligger.

Miljöpartiet behöver fler människor med den bakgrunden. Fler med en klassisk liberal kompass som kan väga upp de bland oss som ibland lutar mer åt vänster än vänstern själv. Det är i den spänningen, mellan frihet och ansvar, mellan profit och hållbarhet, som en modern, relevant politik för den gröna vägen till framtiden kan formas.

Så alternativet är inte bara att lämna ett parti som håller på att falla sönder. Det är att kliva in i en grön rörelse som fortfarande formas.

Liberaler – ni behövs. Och ni är hjärtligt välkomna till oss i Miljöpartiet. Hos oss är en Folkpartist en av partiets riktigt stora.