Debatten om topplasttimmen används gång på gång som om den vore det definitiva…

Debatten om topplasttimmen används gång på gång som om den vore det definitiva beviset för att ett elsystem med mycket förnybar el inte kan fungera. Men den slutsatsen håller inte alla när man tittar på hur systemet faktiskt ser ut och hur det faktiskt fungerar. Det är den där verkligheten som spökar igen!

Svenska kraftnät använder i sina effektbalansprognoser mycket försiktiga antaganden. För vindkraften räknar man med att endast 9 procent av den installerade effekten ska vara tillgänglig under topplasttimmen, alltså den timme på året då elanvändningen är som högst. För kärnkraften räknar man samtidigt med 90 procent, för vattenkraften 82 procent och för kraftvärmen 77 procent. Det är planeringsantaganden, inte någon absolut beskrivning av verkligheten.

När topplasttimmen väl inträffade vintern 2025/2026 blev utfallet också betydligt starkare för vindkraften än vad den försiktiga schablonen antyder. Den 12 januari 2026 mellan klockan 08 och 09 uppgick elanvändningen till 23.963 MW. Då levererade vattenkraften 12.121 MW, kärnkraften 6.928 MW, vindkraften 3.175 MW, övrig produktion 1.606 MW och solkraften 5,4 MW. Vindkraften låg alltså långt över de 9 procent som så ofta används i debatten som om det vore någon naturgiven övre gräns.

Detta är heller inte något märkligt undantag. Ser man till de senaste tio vintrarna har vindkraften under topplasttimmen i genomsnitt levererat 29 procent av installerad effekt. Det är drygt tre gånger högre än det försiktiga planeringsvärde som Svenska kraftnät använder. Endast en vinter har utfallet legat i närheten av 9 procent, och då var den installerade vindkraftseffekten dessutom långt lägre än i dag. Sedan dess har Sverige byggt ut vindkraften kraftigt, och moderna verk har högre navhöjd, större rotorer och bättre kapacitetsfaktor än de äldre anläggningarna. Systemet i dag är alltså inte detsamma som för tio eller femton år sedan. Det är oändligt mycket bättre.

Det centrala här är därför att skilja mellan försiktiga planeringsvärden och faktisk leverans i verkligheten. Svenska kraftnät ska vara försiktiga i sin planering. Det är absolut deras uppdrag. Men det betyder inte att den siffran kan ryckas loss ur sitt sammanhang och användas som slagträ mot all framtida vindkraft eller mot ett mer förnybart elsystem. Att göra det är antingen väldigt ohederligt eller blottar en oerhörd okunskap.

Och framför allt: Sverige är ingen ö. Vi är en del av ett sammankopplat nordiskt och europeiskt elsystem. Vi importerar ibland men exporterar för det mesta. Det är så moderna elsystem fungerar. Att låtsas som att Sverige varje enskild vintertimme måste stå helt isolerat och klara allt på egen hand är inte seriös analys utan politisk teater. Vid ansträngda timmar finns dessutom flera verktyg.

Vi kan använda import, efterfrågeflexibilitet, lagring, kraftvärme och reservkapacitet. Och ja, i ett extremt undantagsläge kan man till och med använda fossil reservkraft, just därför att sådana timmar är så få. Det vore långt, långt mycket rimligare än att bygga ett av världens dyraste kraftslag för att möta ett problem som uppstår sällan och varar kort.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak om man försöker göra topplasttimmen till ett argument för ny kärnkraft. Ny kärnkraft är inte dyr. Den är extremt dyr. Den kräver enorma investeringar, mycket långa ledtider och kapitalbindning under många, många år innan en enda kilowattimme produceras. Att i det läget peka på några få effekttoppar per år och säga att lösningen är nya reaktorer är ekonomiskt orimligt. Det är att välja den långsammaste och dyraste tänkbara lösningen på ett problem som kan hanteras billigare, snabbare och smartare på flera andra sätt.

Det gör argumentet ännu svagare att dagens reaktorer inte står inför något omedelbart åldersstup. Det är många år kvar innan nuvarande kärnkraftsreaktorer faller för åldersstrecket, och de ska dessutom livstidsförlängas. Sverige står alltså inte inför ett akut läge där allt måste ersättas över en natt. Det finns tid att bygga ut mer sol- och vindkraft, förbättra våra vattenkraftverk, stärka nätet, utveckla lagring, öka flexibiliteten och förbättra samspelet mellan olika kraftslag. Just därför blir kärnkraftsförespråkarnas försök att använda topplasttimmen som skrämselargument ännu märkligare.

Det topplasttimmen egentligen visar är inte att förnybart är problemet. Den visar att elsystem måste förstås som system. Vindkraften ska inte ensam bära alla timmar, lika lite som kärnkraften, vattenkraften eller kraftvärmen ska göra det. Men vindkraften bidrar redan i dag betydligt mer under topplasttimmen än vad dess kritiker gärna vill kännas vid. Och när detta kombineras med vattenkraftens reglerförmåga, kraftvärme, lagring, flexibel elanvändning, utlandsförbindelser och reservlösningar finns det inget, upprepar inget, i siffrorna som säger att Sverige inte skulle kunna klara topplasttimmen också i ett helt förnybart system.

Tvärtom. Ju mer man tittar på verkliga data, desto tydligare blir det att topplasttimmen inte är något argument för ny kärnkraft. Den är snarare ett argument för att sluta låtsas att den dyraste lösningen är ett seriösa scenario. Det är den inte. Inte här heller.