ÄNTLIGEN!

ÄNTLIGEN!

Det som just nu sker i Iran är inget mindre än en enorm förändring i ett av världens mest repressiva politiska system. En teokratisk diktatur som i över fyrtio år har hållit sin befolkning i schack med fängelser, avrättningar, könsapartheid och religiöst tvång möter nu något den aldrig har kunnat kontrollera fullt ut: ett folk som har slutat vara rädd.

Det är ett historiskt frihetsuppror som pågår. Människor går ut på gatorna i tusental med fara för sitt liv, misshandel, fängelse, represalier för att kräva det mest grundläggande en människa kan begära, rätten att leva utan förtryck. De demonstrerar för demokrati, för kvinnors rättigheter och för ett liv utan religiös tvångsmakt. Regimens svar är kulor, batonger och massarresteringar. Den skjuter skarpt mot sin egen befolkning. Den stänger ner internet för att dölja sina övergrepp. Samtidigt strömmar rapporter in om hundratals dödade och sjukhus som går på knäna under trycket från skjutna och misshandlade demonstranter.

Bakom varje siffra finns en människa, en familj, ett liv. För människor i Sverige och andra länder med släkt och vänner i Iran är detta en mardröm i realtid. De vaknar varje dag utan att veta om deras närmaste lever, sitter fängslade eller ligger på ett sjukhus utan möjlighet att kontakta omvärlden. Samtidigt fortsätter människor i Iran att gå ut på gatorna trots att de vet att de kan bli nästa som skjuts, grips eller försvinner. Det är ett mod som förtjänar mer än vår beundran. Det förtjänar vårt fulla och ovillkorliga stöd. Våra gator borde vara fulla av stöddemonstrationer.

Det mest hoppfulla är inte att människor demonstrerar, det har de gjort förr, utan hur de gör det och vilka som gör det. Kvinnor, studenter, arbetare, akademiker, etniska minoriteter och urbana medelklasser står inte längre i olika protestfållor. De säger samma sak samtidigt: nej till den islamistiska diktaturen. Det är ett civilt samhälle som har börjat tala med en röst.

Den generation som nu leder rörelsen är uppvuxen med internet, global kultur och utbildning. De vet att det inte är normalt att staten kontrollerar deras kroppar, deras kläder, deras relationer och deras tankar. De vet att andra samhällen fungerar annorlunda. De vet att frihet inte är en västerländsk myt utan en universell mänsklig erfarenhet.

Auktoritära system ser stabila ut. Tills de plötsligt inte gör det längre. De saknar fria medier, fria val och självständiga institutioner. De hålls ihop av rädsla och klientelism. När tillräckligt många slutar lyda, när tillräckligt många slutar tiga, då återstår bara tom makt. Det är där Iran befinner sig nu.

Vi ser det i sprickorna. I säkerhetsstyrkor som tvekar. I lokala makthavare som drar fötterna efter sig. I propaganda som inte längre biter. Diktaturer faller inte för att de besegras av yttre fiender, utan för att de förlorar sin inre legitimitet.

Det kanske viktigaste av allt är vad rörelsen vill. Den drivs inte av någon ny auktoritär ideologi. Den drivs av något mycket enklare och mycket farligare för en diktatur: kravet på ett normalt liv. Att få klä sig som man vill. Älska vem man vill. Säga vad man tänker. Studera, arbeta och leva utan att staten står mellan individen och livet.

Ett fritt Iran skulle vara ett av vår tids största demokratiska genombrott. Med sin utbildade befolkning, sin kultur och sina resurser skulle landet kunna bli en stabiliserande kraft i regionen i stället för ett nav för repression, miliser och regionalt kaos.

När människor väl har brutit rädslans grepp går det inte att backa tillbaka till lydnad. Det tar tid. Det kostar mod. Men det är en irreversibel process. Den iranska regimen har börjat tappa greppet om sin egen framtid.

Och det är där hoppet finns: i människor som har bestämt sig för att de inte längre tänker leva på knä.

Och så kan jag inte låta bli. Måste kommentera det politiska hyckleriet på högerkanten i Sverige.

Sverigedemokraterna talar gärna om ”återvandring”, om ursprung, om lojalitet och om att människor med rötter i andra länder i praktiken hör hemma där. I deras egna riksdagsgrupper sitter samtidigt Nima Gholam Ali Pour och Rashid Farivar, båda födda i Iran. På den yttersta högerkant finns aktivister som Nick Alinia, med iranska föräldrar dvs Nick är en invandrare i statistiken, som bygger sin politiska identitet på att misstänkliggöra andra med exakt samma typ av bakgrund som de själva har.

Om SD:s politik vore något annat än symbolisk exkludering av just vissa grupper, skulle de stå inför ett uppenbart problem nu: Iran är i rörelse. En regim kan falla. Ett land kan bli fritt. Och då uppstår den logiska frågan som deras egen retorik framkallar:

Om ursprung och blod verkligen är det som avgör var människor hör hemma, varför sitter då deras egna företrädare tryggt i Sveriges riksdag i stället för att återvända och engagera sig i kampen i sitt hemland?

Iranierna på gatorna i Teheran kämpar för universella rättigheter: frihet, värdighet och rättsstat. I Sverige sitter ett parti i riksdagen som vill göra medborgarskap och tillhörighet till något villkorligt och etniskt.

Det är två helt olika visioner om framtiden. Jag vet i vilken jag vill leva och verka.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/malmer-stenergard-m-stottar-demonstranterna-i-iran

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/protesterna-i-iran-detta-har-hant-it3sco

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/hela-iran-utan-internet

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/k0RJpj/protesterna-i-iran-tilltar-nagot-valdigt-stort-pa-gang?utm_source=iosapp&utm_medium=share