Alla Helgons Dag hos Thyra och Filip i Vissefjärda och hos mor och far i Växjö. Mina båda föräldrapar.

Alla Helgons Dag hos Thyra och Filip i Vissefjärda och hos mor och far i Växjö. Mina båda föräldrapar.

Jag hade en uppväxt som man nästan måste nypa sig i armen för att tro på. En sådan där barndom som doftade nybakat, granris, sommaräng och trygghet. Jag hade inte bara ett föräldrarpar. Jag hade två. Mor och far, och så moster Thyra och giftasmorbror Filip. Två hem, fyra famnar och fyrdubbelt av allt som betyder något.

Jag var enda barnet till båda paren, älskad till brädden. Det var som om världen hade bestämt sig för att ge mig all värme den hade att erbjuda. Där fanns skratt runt köksbordet, sånger i kvällsljus, och ljudet av steg på knarrande trägolv. Det fanns doften av kaffe i mormorsblandning, filtar på verandan och tryggheten i att alltid höra någon som hummade i köket.

Det var vardag och folkbildning. Det var den trygga rytmen av arbete, middagar och småprat. Det var äventyr. De där små resorna, de där galna upptågen. Men mest av allt fanns där kärleken. En stilla, självklar kärlek som bar mig hela vägen in i livet.

När jag tänker tillbaka ser jag den gröna lampan med fransar över köksbordet, blommorna på gården, de välkända händerna som höll mina. Jag hade verkligen den bästa av uppväxter. Två par föräldrar. Fyra hjärtan som slog för ett barn. Det är dessa fyras förtjänst att jag blev den jag blev.