Det hävdas att de gröna i Finland vill bygga massivt med kärnkraft.

Det hävdas att de gröna i Finland vill bygga massivt med kärnkraft. Men de finländska Gröna ger verkligen inte ett villkorslöst ja till varje reaktor. Partiet accepterar kärnkraft som en del av en hållbar energimix, vill förlänga säkra befintliga reaktorer och förenkla reglerna för små reaktorer. Vi i svenska MP säger nej till nybyggnation men krräver inte en snabb politisk stängning av dagens reaktorer. Snarare att befintliga ska livstidförlängas om det går och behövs.

Skillnaden mellan Sverige och Finland ligger framför allt i systemnyttan. Finland har relativt lite reglerbar vattenkraft, ett större historiskt importberoende och en energiförsörjning där kärnkraft redan är den största elproducenten. Sverige har däremot en unik kombination av stora vattenmagasin, mycket vindkraft, befintlig kärnkraft och ett betydande årligt elöverskott, men också allvarliga nät- och effektproblem som inte löses av en reaktor som eventuellt står färdig efter 2035.

Men vi har samma gröna mål, men vi når dit med helt olika elsystem. Så att är de Gröna i Finland är öppna för ny kärnkraft medan Miljöpartiet i Sverige säger nej är inte det minsta motsägelsefullt om man tagit sig tid att läsa på.

Grunden är att seriös energipolitik måste utgå från det land där den ska fungera. Grön politik handlar inte om att varje land måste välja exakt samma tekniska lösningar. Den handlar om att minska utsläppen snabbt, skydda naturen, säkra energiförsörjningen och använda samhällets resurser där de gör störst nytta. Finland och Sverige har samma klimatutmaning, men vi har inte samma geografi, samma kraftsystem, samma importhistorik eller samma tillgång till reglerbar vattenkraft.

Det finländska jaet till kärnkraft är därför inte ett argument för svensk ny kärnkraft som så många vill få det till. På samma sätt är det svenska Miljöpartiets nej till nybyggnation inte ett krav på att Finland inte ska bygga nya reaktorer.

Vad har De Gröna i Finland egentligen sagt?

Först behövs en precisering. De Gröna i Finland har inte gett ett villkorslöst godkännande till varje tänkbart kärnkraftsprojekt. Partiet har slagit fast att kärnkraft kan ingå i ett hållbart energisystem, att drifttiden för säkra befintliga reaktorer kan förlängas och att lagstiftningen bör anpassas för bland annat små modulära reaktorer, utan att säkerhetskraven försvagas. Partiet vill också ersätta den elproduktion som planerades inom det havererade, ryskanknutna Fennovoimaprojektet med motsvarande mängd stabil och utsläppsfri produktion. Det är alltså ett villkorat och pragmatiskt ja, inte ett teknikromantiskt frikort åt kärnkraftsindustrin som Tidöligans lakejer vill få det till.

Miljöpartiet i Sverige intar samtidigt en mer nyanserad hållning än vad som ofta påstås. Vi vill inte bygga nya reaktorer, men kräver inte heller att de sex reaktorer som är i drift ska stängas genom snabba politiska beslut. Den centrala frågan är alltså inte om Sverige får använda kärnkraft i dag, utan vilket kraftsystem vi ska investera i inför framtiden.

Finland har byggt sitt system kring kärnkraft och de har under lång tid haft ett större beroende av importerad energi och el än Sverige. Landet har dessutom en lång landgräns mot Ryssland och var tidigare beroende av betydande elimport därifrån. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina upphörde importen, samtidigt som det ryskanknutna Fennovoimaprojektet föll samman. Energiförsörjning blev därmed inte bara en klimat- och kostnadsfråga utan också en säkerhetspolitisk fråga.

När Olkiluoto 3 började producera ökade Finlands självförsörjning kraftigt. Under 2024 kom ungefär 39 procent av den finländska elproduktionen från kärnkraft. Vindkraften svarade för omkring en fjärdedel och gick för första gången om vattenkraften. Totalt var 95 procent av elproduktionen fossilfri. Finland har alltså inte valt kärnkraft i stället för förnybart. Landet bygger snabbt ut framför allt vindkraft samtidigt som kärnkraften behålls som en redan central del av systemet.

Finlands begränsade tillgång till reglerbar vattenkraft är avgörande. Landet producerar bara en bråkdel så mycket vattenkraft som Sverige och saknar Sveriges enorma vattenmagasin. Finland har därför inte samma inhemska möjlighet att snabbt öka eller minska produktionen när vindkraften varierar. Kärnkraften fyller följaktligen en större strukturell funktion i Finland. Landets industriella energibehov, kalla klimat och betydande fjärrvärmesektor har dessutom bidragit till intresset för små reaktorer som på sikt eventuellt skulle kunna leverera både el och värme. Det betyder inte att tekniken redan är kommersiellt bevisad, men det förklarar varför den behandlas i den finländska diskussionen.

Finland väntar samtidigt en kraftig ökning av elanvändningen genom datacenter, vätgas, elektrobränslen, elektrifierad industri, uppvärmning och transporter. Fingrid bedömer att den största produktionsökningen kommer från vind- och solkraft, medan kärnkraftens bidrag främst väntas öka genom effekthöjningar och eventuella framtida projekt. Även den finländska vägen är alltså en kombination inte en ensidig kärnkraftsväg. Och det byggs oändligt mkt mer förnybart än kärnkraft I Finland. Kärnkraft byggs det inte något. Det projekt som var på g lades ner iom Rysslands krig.

Sverige har Europas kanske bästa reglerresurs. Vii har ett kraftsystem som redan bygger på tre mycket stora fossilfria ben: vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Därtill kommer kraftvärme, solkraft och ett tätt sammankopplat nordiskt elsystem.

Den svenska vattenkraften producerar ett normalår mångdubbelt mer el än den finländska. Ännu viktigare är att den kan regleras. Vatten kan sparas i magasin när det blåser mycket och användas när efterfrågan är hög och vindproduktionen låg. Vattenkraften fungerar därför både som energikälla, effektreserv, balanseringsresurs och leverantör av flera viktiga systemtjänster.

Under 2025 producerade svensk vindkraft omkring 39 TWh. Sverige hade samtidigt ett betydande elöverskott och fortsatte att vara nettoexportör. Det betyder inte att vi saknar problem. Vi har tidvis effektbrist på vissa platser, överföringsbegränsningar och för lite produktion på rätt platser (läs i södra Sverige, där så mkt vind fått veto). Men problemet är inte att Sverige generellt står utan elproduktion. Av den varan har vi mer än nog för dagens behov. Problemet är i hög grad när och var elen kan levereras.

En ny reaktor i Halland lär bidra med stabil produktion i södra Sverige, men den bygger inte automatiskt bort flaskhalsarna i elnäten, löser inte lokala kapacitetsproblem och hjälper inte de industrier som behöver anslutning före 2035. För det behövs snabbyggt förnybart. Oavsett kraftslag kommer det behövas omfattande investeringar i transmissionsnät, regionnät, lokalnät, flexibilitet och effektreserver. Och Finland investerar i samma. De har inget kärnkraftsbygge på g. Däremot bygger de massivt med vind i norr