Yttrandefrihet. Antingen vet inte Henrik Jönsson vad det innebär, eller så vet…

Yttrandefrihet. Antingen vet inte Henrik Jönsson vad det innebär, eller så vet han men utnyttjar att hans följare inte vet med sydte att svartmåla socialdemokraterna.

Yttrandefrihet missförstås ofta som en rätt för alla att alltid få komma till tals, överallt och på andras plattformar. Så är det inte. Yttrandefrihet är i grunden en negativ frihet. Det innebär att staten i Sverige inte får hindra en medborgare från att uttrycka sina åsikter. Den juridiska relationen är alltså strikt: den gäller mellan staten och medborgaren, inte mellan medborgare sinsemellan.

Detta betyder att ingen privatperson, inget företag, ingen förening och ingen plattform har någon skyldighet att bereda andra utrymme att yttra sig. Som enskild Facebookanvändare, moderator, företagare eller redaktör har du full rätt att välja vilka uttryck som tillåts på din plattform och vilka som inte gör det. Det finns heller ingen individuell rätt att kräva tillgång till en viss scen, ett visst konto, ett kommentarsfält eller ett medieutrymme. Att bli bortplockad, blockad eller nekad publicering är inte i sig ett yttrandefrihetsproblem.

Om du däremot äger eller ansvarar för en plattform och väljer att tillåta vissa uttryck, är det också du som bär ansvaret för innehållet. Det går inte att i efterhand hänvisa till ”yttrandefriheten” för att slippa detta ansvar. Yttrandefrihet är inte ett frikort för ansvarslös publicering, och den kan inte användas som ett argument för att andra ska tvingas upplåta sina arenor.

Yttrandefriheten innebär samtidigt inte att den är absolut. Den har aldrig varit oinskränkt, varken i Sverige eller internationellt. Redan på europeisk nivå erkänns att yttrandefriheten kan begränsas av legitima skäl. I svensk lagstiftning tar detta sig uttryck i bland annat förbud mot olaga hot, förtal, uppvigling, hets mot folkgrupp, spioneri, brott mot upphovsrätten och röjande av sekretessbelagda uppgifter. Det är alltså fullt möjligt att uttrycka en åsikt, men ändå göra sig skyldig till brott genom hur eller i vilket sammanhang den uttrycks.

En viktig följd av detta är att en enskild medborgare inte kan dömas för att ha brutit mot yttrandefriheten som sådan. Däremot kan man dömas för att ha överträtt någon av de lagstadgade begränsningarna av yttrandefriheten. I dessa fall är det staten som, med stöd av lag, får ingripa och lagföra individen.

Det är först när staten själv går över gränsen till exempel genom att fängsla någon för legitim regeringskritik, förbjuda oppositionella åsikter eller systematiskt tysta journalister som vi faktiskt talar om en inskränkning av yttrandefriheten i egentlig mening.

Märk väl: allt detta handlar uteslutande om vad staten får och inte får göra mot medborgare, vare sig de är privatpersoner, Facebookanvändare, föreningar eller företag. Det handlar inte om artighet, rättvisa i debatten eller vem som ”borde” få säga vad var. Yttrandefrihet är juridik, inte socialt samspel.

Följande text skrev jag för några år sedan:

Politisk censur i sociala medier är ett växande demokratiskt problem

Under senare år har jag blivit allt mer övertygad om att det jag skriver på Sverigedemokraternas Facebooksidor numera syns för fler än enbart mina egna vänner. Så var det inte tidigare. Min uppfattning är att de blåbruna partierna bedriver systematisk politisk censur i sociala medier. Jag har svårt att tro att det endast är jag som drabbats av SD:s, Moderaternas och Kristdemokraternas både hårda och så kallat snälla blockeringar. Frågan är hur många vi egentligen är som aktivt hindras från att delta i det politiska samtalet på dessa partiers plattformar.

Att det dessutom har framkommit att SD sprider politiska budskap anonymt (trollfabriken) förstärker bilden av ett parti som inte värnar öppenhet, transparens och demokratiskt meningsutbyte.

Internet har i praktiken blivit den fjärde statsmakten. Här är SD utan tvekan skickligast. Genom att skapa starka känslomässiga reaktioner och samtidigt systematiskt rensa bort fakta, data och argument som motsäger partiets narrativ skapas ett mycket stort genomslag. Resultatet blir en digital miljö där det framstår som om alla delar samma uppfattning.

Min och många andras erfarenhet är att sakliga och källhänvisade kommentarer snabbt tas bort. I vissa fall blockeras användare helt. I andra fall tillämpas så kallad snäll blockering, där inlägg endast syns för de egna Facebookvännerna. Effekten är densamma. Man utestängs från den politiska diskussionen på ett partis officiella plattform. Detta sker även när diskussionen förs i god ton och med verifierbara källor.

Som motivering anges ofta att kommentaren inte håller god ton. I praktiken handlar det dock om att fakta som stör den önskade berättelsen rensas bort. Detta är inte moderering i demokratins tjänst. Det är politisk censur.

Samtidigt publicerar SD på sina officiella kanaler långa serier av okommenterade länkar till brottsnyheter. I kommentarsfälten lämnas endast inlägg som förstärker bilden av ett Sverige i fritt fall. Allt som nyanserar eller problematiserar tas bort. På så sätt skapas en illusion av total samsyn och av att partiets verklighetsbeskrivning är oomstridd.

Det som är särskilt oroande är att liknande mönster numera kan skönjas även hos Kristdemokraterna och Moderaterna. På deras sidor verkar endast mina Facebookvänner kunna se vad jag skriver. Däremot kan jag på Vänsterpartiets, Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Liberalernas sidor delta i öppna diskussioner även med personer jag inte är vän med. Skillnaden är tydlig och systematisk.

Att rensa bort hot, hat, lögner och konspirationsteorier är nödvändigt. Att tysta vanlig politisk meningsutväxling är något helt annat. Trots detta har partiernas modereringspraxis i sociala medier granskats förvånansvärt lite av journalistiken.

Forskningen är entydig. Människor reagerar betydligt starkare på negativa nyheter än på positiva. Falsk information sprids snabbare än sann. Algoritmer premierar engagemang snarare än sanningshalt. Flödenas sammansättning gör att människor luras att uppfatta vinklade verklighetsbilder som objektiva sanningar. Därför fungerar sociala medier i dag som propagandamegafoner för populism.

Verkligheten ska inte förskönas och inte förvrängas. Den ska beskrivas med fakta. Annars är det som att försöka styra ett land med fel karta.

Min slutsats är att SD:s tillväxt till stor del möjliggjorts av denna digitala infrastruktur, med hård intern censur, stöd från alternativa medier och omfattande användning av botar. Forskning från Totalförsvarets forskningsinstitut visar att antalet politiska botkonton ökade kraftigt inför tidigare val. Dessa botar gynnar i hög grad SD och smutskastar framför allt Socialdemokraterna. Hat riktas även ofta mot Centerpartiets och Miljöpartiets företrädare.

Samtidigt uppger omkring 30 procent av journalisterna att de blivit hotade och omkring 40 procent att de undviker vissa ämnen. De så kallade alternativa medierna saknar grundläggande journalistiska principer som källkritik och transparens. De fungerar som populistiska opinionsbildare och bidrar till att underminera förtroendet för den fria pressen.

I detta ljus blir det begripligt varför SD återkommande angriper public service och oberoende journalistik. Den fria pressen granskar och avslöjar. Enligt Verifiera hade över sju procent av SD:s kandidater inför valet 2018 varit åtalade för brott, en andel som kraftigt överstiger övriga partiers. Som jämförelse återfinns omkring 1,6 procent av Sveriges befolkning med utländsk bakgrund i belastningsregistret.

Hets mot folkgrupp är förbjudet enligt lag och aktiv rasism faller per definition inom detta. SD:s påstådda nolltolerans mot rasism fungerar inte. Rasister lämnar tillfälligt partiet när de avslöjas för att senare återvända. Toppolitikers språkbruk tolereras trots att det syftar till att kränka. Hade nollpolicyn varit seriös hade den tillämpats konsekvent och utan undantag.

Ett hårt, cyniskt och elakt språk, kombinerat med selektiv data och systematisk censur, skapar skeva världsbilder och irrationella slutsatser. Det är denna utveckling vi nu ser. Inte bara hos SD utan även hos delar av den borgerliga högern. Frågan är om detta verkligen är det samhällsklimat vi vill lämna efter oss.

Sverige behöver en omfattande folkbildningsinsats kring källkritik, dataförståelse och kritiskt tänkande. Samtidigt måste de företag som äger de sociala medieplattformarna ta ett större ansvar. Falsk information bör få ligga kvar men flaggas. Algoritmer bör börja värdera verifierad kunskap högre än affektivt engagemang. Validerade motargument bör lyftas fram systematiskt.

Inloggning med BankID där det är möjligt skulle kraftigt minska anonymt trollande och botaktivitet. Användare har rätt att veta om de diskuterar med en människa eller en maskin.

I dag har SD mer än dubbelt så många digitala interaktioner som alla andra partier tillsammans. Samtidigt visar Statistiska centralbyrån att endast omkring 12 procent av befolkningen diskuterar politik i sociala medier. Bland dessa dominerar SD kraftigt. Enligt Medieakademin skulle SD vara Sveriges största parti om nätets samtal speglade valresultaten.

Detta kan bara vändas om fler människor kliver ur sin komfortzon, bemöter faktafel och reagerar på språkbruk. Inte främst för att övertyga dem som skriver, utan för alla dem som tyst läser. För de är många. Det märks tydligt i inkorgen.

Om vi inte agerar riskerar tystnaden att bli vår tids största politiska svek. Jag skriver ofta på sociala medier. Tänker att jag skriver för de som läser. Inte de vars vokabulär mest består av invektiv. De kommer inte ändra uppfattning ändå. Det är lättare att lura någon än att få den att inse att den har blivit lurad!

Allcott, H., Gentzkow, M., & Yu, C. (2019). Trends in the diffusion of misinformation on social media. Research & Politics, 6(2), 1–8.

Benkler, Y., Faris, R., & Roberts, H. (2018). Network propaganda: Manipulation, disinformation, and radicalization in American politics. Oxford University Press.

Bradshaw, S., & Howard, P. N. (2019). The global disinformation order: 2019 global inventory of organised social media manipulation. Oxford Internet Institute.

Bradshaw, S., Bailey, H., & Howard, P. N. (2021). Industrialized disinformation: 2020 global inventory of organised social media manipulation. Computational Propaganda Research Project, Oxford Internet Institute.

Cinelli, M., Morales, G. D. F., Galeazzi, A., Quattrociocchi, W., & Starnini, M. (2021). The echo chamber effect on social media. Proceedings of the National Academy of Sciences, 118(9), e2023301118.

European Commission. (2022). Strengthened Code of Practice on Disinformation. Publications Office of the European Union.

Fernqvist, J., & Kaati, L. (2022). Automatiserad påverkan och politisk mobilisering i Sverige. Totalförsvarets forskningsinstitut.

Freedom House. (2023). Freedom on the Net 2023: The repressive power of artificial intelligence. Freedom House.

Guess, A. M., Nyhan, B., & Reifler, J. (2020). Exposure to untrustworthy websites in the 2016 U.S. election. Nature Human Behaviour, 4(5), 472–480.

Howard, P. N. (2020). Lie machines: How to save democracy from troll armies, deceitful robots, junk news operations, and political operatives. Yale University Press.

Journalistförbundet. (2023). Hot, hat och självcensur bland journalister i Sverige. Svenska Journalistförbundet.

Lazer, D. M. J., Baum, M. A., Benkler, Y., Berinsky, A. J., Greenhill, K. M., Menczer, F., Metzger, M. J., Nyhan, B., Pennycook, G., Rothschild, D., Schudson, M., Sloman, S. A., Sunstein, C. R., Thorson, E. A., Watts, D. J., & Zittrain, J. L. (2018). The science of fake news. Science, 359(6380), 1094–1096.

Medieakademin. (2021). Maktbarometern 2021. Medieakademin.

Medieakademin. (2023). Maktbarometern 2023. Medieakademin.

Nyhan, B., & Reifler, J. (2019). The roles of information deficits and identity threat in the prevalence of misperceptions. Journal of Elections, Public Opinion and Parties, 29(2), 222–244.

Pariser, E. (2011). The filter bubble: What the Internet is hiding from you. Penguin Press.

Pennycook, G., & Rand, D. G. (2021). The psychology of fake news. Trends in Cognitive Sciences, 25(5), 388–402.

Statistiska centralbyrån. (2023). Demokrati, valdeltagande och politiskt engagemang. SCB.

Sunstein, C. R. (2021). This is not normal: The politics of everyday expectations. Cambridge University Press.

Vosoughi, S., Roy, D., & Aral, S. (2018). The spread of true and false news online. Science, 359(6380), 1146–1151.

Verifiera. (2018). Granskning av kandidater inför valet 2018. Verifiera.