Det händer just nu något som i efterhand mycket väl kan beskrivas som ett av…

Det händer just nu något som i efterhand mycket väl kan beskrivas som ett av Europas riktigt stora energipolitiska vägval. Tio europeiska länder Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Island, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Tyskland har enats om att gemensamt bygga ut havsbaserad vindkraft i Nordsjön till omkring 100 gigawatt. Det är enormt. Den planerade kapaciteten beräknas kunna leverera el till omkring 143 miljoner hushåll enligt the Guardian. Samtidigt som samarbetet ska stärka energisäkerheten och minska beroendet av fossil energi. Kan tänka att Trumps utspel också påverkar.

Målet är att koppla samman parkerna via ett nät av högspänningskablar och därmed skapa vad som beskrivs som världens största “reservoar för ren energi”. Detta är dessutom inte ett isolerat initiativ. Projektet bygger vidare på tidigare europeiska ambitioner om att nå 300 GW havsbaserad vindkraft till 2050, en central del i strategin för att reducera sårbarheten efter energikrisen och Rysslands invasion av Ukraina.

Samarbetet väntas mobilisera investeringar i storleksordningen 1 biljon euro, skapa tiotusentals arbetstillfällen och sänka kostnaderna genom gemensam infrastruktur.

Och någonstans här infinner sig den obekväma frågan.

Var är Kristersson? Var är Sverige?

När Europas energikarta ritas om deltar alltså tio länder i ett projekt som kan definiera både framtida elpriser och industriell konkurrenskraft. Samtidigt uppgick Sveriges totala installerade vindkraft till cirka 17 GW i början av 2025 – en bråkdel av vad som nu planeras i Nordsjön.

Frågan blir därför större än ett enskilt projekt. Den handlar om strategisk positionering. Varför har Tidöligan valt att hålla Sverige utanför?

Europa rör sig mot ett allt mer integrerat energisystem där länder kopplas samman genom hybridparker, gemensamma nät och gränsöverskridande projekt. Syftet är inte bara klimatnytta utan också lägre priser, stabilare system och ökad geopolitisk handlingsfrihet.

Att stå utanför sådana samarbeten riskerar att få konsekvenser. Energisystem byggs i decennier och de länder som tidigt deltar tenderar att forma både marknadsregler och industrikedjor.

Det gör tystnaden från Kristersson och Busch samt från svensk media desto mer anmärkningsvärd.

Var är den svenska energipolitiska riktningen när våra grannländer planerar nästa generations kraftsystem?

Var finns den strategiska berättelsen om Sveriges roll i det europeiska energilandskapet?

Det handlar inte om att varje land måste vara med i varje projekt. Men när Europas största energiinfrastruktur sedan utbyggnaden av naturgasen tar form, då borde frånvaron åtminstone förklaras.

För i energipolitiken gäller en enkel regel:

De system som byggs nu är de som kommer att prägla ekonomin, klimatpolitiken och konkurrenskraften långt efter att Tidöligans mandatperioder tagit slut.

https://www.reuters.com/sustainability/climate-energy/europes-offshore-wind-pact-is-hedge-against-us-gas-reliance-2026-01-27/

https://www.theguardian.com/environment/2026/jan/26/uk-among-10-countries-to-build-100gw-wind-power-grid-in-north-sea?utm_source=chatgpt.com