Två professorer i kärnkraft skriver debattartiklar. De är båda öppna så delar texterna i sin helhet.

Två professorer i kärnkraft skriver debattartiklar. De är båda öppna så delar texterna i sin helhet. Den ene professorn arbetar på KTH. Den andre är konsult i kärnkraft. Båda vill bygga kärnkraft. Notera vilken enorm skillnad de är på de båda texterna. En ser för- o nackdelar med kärnkraft. Inser att det förnybara innebär förändringar i elsystemet som tar tid, men som är på väg i snabb fart.

Den andre är fast förankrad i ett gammalt elsystem. Han använder sej dessutom av en debatteknik som känns igen bland extremister, framför allt högerextremister. Han tvekar inte att använda omotiverade förstärkningsord för att förstäka påståenden med tveksam sanninghalt. Han tvekar inte heller att raljera med meningsmotståndares argument. Han spelar med att påverka känslor snarare än den verkliga förståelsen för verifierad fakta för problematiken.

Han går på personangrepp. Han raljerar o hånar. Metoder som i nuvarande samhällsmiljö visat sej vara effektivt bland obildade. (Men det ska bli spännande att se om det lönar sej att nämna Jesus o Alexander Bard i samma stycke!) Motsvarande situation rådde fö under kärnkraftdebatten på 70-talet. Kärnkraftmotståndarna använde känsloargument o förespråkarna använde föga framgångsrikt fakta. Pendeln har svängt. Men otroligt av professorn till kärnkraftkonsult inte lagt av med följande: "Utan svängmassan från kärnkraftverken kollapsar elsystemet".

Sanningen är snarare ”Utan svängmassa är stabiliteten i samband med störningar hotad". Det har den andra professorn inom akademin full koll på. Oxå att hur svängmassan tillhandahålls är egentligen ointressant o det finns flera lösningar där även vindkraft är en möjlig lösning. Sådant blundar kärnkraftskonsulten med blygsam omsättning i sina bolag för. Han borde gå några universitetskurser om energisystem. Han är fast i ett elsystem som inte längre existerar.

Det hade han inte varit om han varit kvar inom akademin o fått ta del av den senaste utvecklingen under fikat! Först professor Cederwalls text. Sen professor Blomgrens. https://www.svd.se/a/O8WArk/bo-cederwall-stressa-inte-fram-en-ny-lag-om-karnkraft https://epochtimes.se/Jan-Blomgren-Antiintellektuellt-tankande-om-energi-275107?fbclid=IwAR13wQ_Osp8Cr5HEYAfLQxo0s-f23ZFnVPW9ULOAvSyKEq9QFUXpUsl5WFQ Cederwall ”Stressa inte fram en ny lag om kärnkraft” Det kan vara en god idé att snabbt börja bygga ny konventionell kärnkraft. Men förutsättningarna för små modulära reaktorer behöver utredas grundligt innan den tekniken får påverkan på lagstiftningen, skriver Bo Cederwall.

Publicerad 2023-02-18 DEBATT | KÄRNKRAFT Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Regeringen skickade den 11 januari 2023 ut ett lagförslag för ny kärnkraft på remiss. Lagförslaget beräknas träda i kraft i mars 2024. Det mest anmärknings­värda i förslaget är att bestämmelsen i miljöbalken som förbjuder att det byggs kärnreaktorer på andra platser än vid befintliga kärnkraftverk tas bort.

Utöver det föreslår regeringen att begränsningen i det totala antalet reaktorer som tillåts i Sverige tas bort. Frågan om ny svensk kärnkraft har på senare tid aktualiserats av snabba omvärlds­förändringar. Ett särskilt fokus hos flera debattörer ligger på utveckling av små modulära reaktorer (SMR), ett möjligt paradigm­skifte inom ny kärnkraft­teknik. Regeringens förslag till lagändring för ny kärnkraft stöder denna inriktning och är betydligt mera långtgående än vad som krävs för en omfattande investering i ny kärnkraft – egentligen krävs inget alls eftersom endast sex av tio tillåtna kärnreaktorer för närvarande är i drift i Sverige.

Den i förslaget invävda frågan att tillåta en vidare geografisk spridning av kärnkraft över landet är dock mycket komplex. Den behöver noga utredas från ett brett samhälls­perspektiv och från olika infalls­vinklar. Ett ofta förekommande argument för ny kärnkraft är behovet av att snabbt ersätta de koldioxid­genererande fossila bränslena kol, olja och naturgas som följd av det allvarliga och accelererande globala klimathotet. Den gröna energi­omställningen genererar i sig också ett dramatiskt ökat elkraftbehov samtidigt som förnybara energi­källor kan behöva mer tid på sig för utbyggnad och anpassning av energi­systemets lagrings­kapacitet.

En betydande faktor i denna ekvation är att kärnkraften ger reglerbar baskraft som för närvarande behövs för att dämpa effekt­svängningarna från framför allt vindkraften. På minussidan för kärnkraftens del framförs ofta, och det kan tyckas med goda skäl, dess svårberäknade risker och konsekvenser. Efter många årtionden av storskalig kärnkrafts­produktion kan vi konstatera att riskerna för stora kärnkrafts­haverier är relativt små medan konsekvenserna kan bli mycket stora.

Dessa ska vägas mot risker och konsekvenser av fossil energi­användning vilka har en annan karaktär och tycks tynga allt mer. En annan konsekvens av kärnkraften rör risken för spridning av de kärnämnen som används i reaktorerna och som också kan användas för att tillverka olika typer av kärnvapen. Det internationella atomenergi­organet (IAEA) inrättades av FN redan 1957 för att stödja utveckling av kärnenergi för fredliga ändamål och att förhindra spridning av kärnämnen, så kallad nukleär icke-spridning.

För att tillgodose kraven från de internationella avtalen rörande kärnämnes­kontroll krävs omfattande tekniska skydds­åtgärder och att operatörer av kärntekniska anläggningar upprätthåller och deklarerar sitt innehav och användning av kärnämnen. En annan välkänd men svåröverblickbar konsekvens av kärnkraften rör det starkt radioaktiva utbrända kärnbränslet som behöver hållas strikt avskilt från människor och ekosystem i hundratusentals år innan det har avklingat till hanterbara nivåer.

Problemet är visserligen frikopplat från frågan om ny kärnkraft – vare sig vi vill det eller inte dras vi redan med tusentals ton högaktivt kärnavfall från det svenska kärnkrafts­programmet. En begränsad utbyggnad av kärnkraften skulle därför knappast tillföra något avgörande nytt till problemet. Den tekniska lösningen för slutförvar av det utbrända kärnbränslet utarbetades redan för cirka 40 år sedan och utgörs av deponering i kopparkapslar i berggrunden på cirka 500 meters djup i anslutning till Forsmarks kärnkraftverk.

Efter omfattande utredningar gav den dåvarande regeringen slutligen sitt klartecken den 27 januari 2022. Detta till trots har dock en avgörande fråga av filosofisk-etisk karaktär aldrig slutgiltigt besvarats: är det rätt att lägga ansvaret för det extremt farliga kärnavfallet på framtida generationer, dessutom med en så uppenbart oöverskådlig tidshorisont? En lösning på dilemmat kan finnas i ny kärnteknik: vissa typer av kärnreaktorer eller accelerator­drivna system för transmutation av kärnämnen som är under utveckling kan användas för att reducera mängden kärnämnen i det utbrända kärnbränslet samt avsevärt förkorta dess effektiva halveringstid.

För reaktor­baserade system skulle det dock innebära att upparbetning av använt kärnbränsle införs som ett extra steg i den svenska kärnbränsle­cykeln. En fördel med den nya SMR-tekniken som ofta lyfts fram av dess förespråkare innebär att dess mindre reaktor­enheter ska kunna serie­tillverkas i fabrik för att sedan placeras ut och tas i drift på ett enkelt sätt. Om detta sker vid befintliga kärnkraftverk kan förmodligen den yttre säkerheten mot externa hot tillgodoses på liknande sätt som för nuvarande kärnkraftverk.

Regeringens lagremiss siktar särskilt in sig på etablering av kärnkraft på nya platser i Sverige och framhåller möjligheten till utvidgade användnings­områden, exempelvis i energi­intensiva industriella processer såsom stålproduktion eller för produktion av fjärrvärme. En sådan omvälvande förändring skulle säkerligen ha ett flertal konsekvenser att hantera för lokal­samhället. Hur sårbara sådana system skulle vara mot bakgrund av externa hot av militär karaktär eller terror­karaktär och deras konsekvenser för det nukleära icke-spridnings­arbetet behöver också noga beaktas i en sammanvägd riskanalys.

Dock saknas reflektioner i sådana banor i den promemoria till lagremissen som regeringen skickat ut – ”Ny kärnkraft i Sverige – ett första steg” – och det finns knappast tid för en grundlig genom­lysning under den korta remisstiden. Det kan finnas goda argument för att relativt snabbt starta byggandet av ny kärnkraft som åtminstone ersätter den effekt­förlust som uppstått till följd av nedläggningen av flera svenska reaktorer. Det finns också fördelar med modern kärnkrafts­teknik baserad på konventionella stora reaktorer som har högre inbyggd säkerhetsnivå och energi­verkningsgrad än de reaktor­typer som dominerar i dag.

Det är en väg som bland annat Finland har valt. Utvecklingen av SMR-teknik är intressant och lovande men behöver sannolikt betydligt mer tid innan den kan komma i fråga i det svenska energi­systemet. Dess användnings­områden och behovet av ytterligare geografisk spridning av kärnreaktorer över landet behöver särskilt övervägas noga. Att regeringen med sitt lagförslag kopplar samman en sådan utveckling med behovet av ny kärnkraft i ett kortare tidsperspektiv är därför olyckligt.

Det vore rimligt att låta Strålskydds­myndigheten utreda förutsättningarna först, och inte som nu parallellt med lagremissen. Det vore även klokt att överväga de möjligheter som ny kärnteknik ger som alternativ till den nuvarande kärnavfalls­doktrinen. Även om den nuvarande lösningen för ett permanent slutförvar av det högaktiva kärnavfallet uppfyller de tekniska säkerhetskrav som ställts återstår den etiskt betingade frågan om det är rätt att lägga ansvaret på medborgarna i vårt samhälle långt in i en oöverskådlig framtid.

Bo Cederwall�professor i fysik, inriktning experimentell kärnfysik, Kungliga tekniska högskolan Blomgrens: Antiintellektuellt tänkande om energi Energi: Elkrisens orsaker Av Jan Blomgren 15 februari 2023 Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna. Energiområdet är späckat med ogenomtänkta floskler. Även ledande aktörer inom området uttrycker återkommande helt ogenomtänkta synpunkter. Strävan efter slagord som låter bra har ersatt eftertänksam analys. När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.

De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.” Dessa ord från Jesus i Matteusevangeliet är kanske världslitteraturens första varning för godhetssignalering.

Det kanske imponerar på omgivningen, men inte på Vår Herre, om ditt mål inte är att vara god, utan att framstå som god. ”Yta är allt!” I dessa tre ord lär filosofen, samhällsdebattören och musikern Alexander Bard ha sammanfattat vår tid. Intrycket, inte den genuina helheten, är i fokus. Godhetssignalering är ytlighet upphöjd till norm. Inom politiken har godhetssignalering närmast blivit en folksport. Min favoritfilosof Thomas Sowell konstaterade för rätt många år sedan att ”Vi har gått från att göra det som fungerar till att göra det som låter bra”.

Om man kan utmåla sig själv som ljusets riddersvakt genom det man säger kanske kraven på att faktiskt leverera ett fungerande innehåll sjunker. Godhetssignalering är den lates väg till framgång i en ytlig tid. Det finns en logik i detta. Eftersom politik i hög grad handlar om att vinna nästa val behöver man ge ett gott intryck. Att sätta sig in i något så komplicerat som exempelvis elsystemet kräver mycket tid.

Att bygga upp en bild av sig själv som god kräver inte samma arbetsinsats. Godhetssignalering är helt enkelt enklare än att utveckla sin kompetens, eller mer cyniskt uttryckt, den lates väg till framgång i en ytlig tid. Om det infantila godhetssignalerandet hade stannat inom politiken vore det trist, men kanske hanterbart. Dock har vi på senare år tvingats se att liknande agerande nu sprider sig till andra delar av samhället, till näringslivet och akademin.

”Vi måste bort från att olika energislag bekämpar varandra. Vi behöver all energi.” Visst låter det bra. Den som säger detta – och det är många i energidebatten – kan ge intryck av att stå ovanför det tarvliga käbblandet. Det finns egentligen bara en svaghet med detta uttalande: det är struntprat. Om man trycker in två spikar av olika metaller i en apelsin med en sladd emellan flyter det elektrisk ström i kretsen.

Ingår detta i all den energi vi behöver? Naturligtvis inte. Olika sätt att producera el är olika effektiva. Att säga att allt behövs är strängt taget att säga att kvalitet inte spelar någon roll alls. Gissningsvis var det inte avsikten hos den som ville framstå som höjd över futtiga meningsmotsättningar. Alla konflikter löses inte effektivt genom att man låtsas som att de inte finns. Under lång tid har företrädare för väderberoende kraft, vilket innebär sol- och vindkraft, låtsats som att sådan el gör lika stor nytta som el som produceras dygnet runt, året runt.

Man behöver inte vara en tänkare av Nobelprisklass för att inse att detta inte stämmer. Om viss el måste produceras i samma ögonblick som den används, och inte går att lagra, då är inte alla typer av el lika värdefulla. Detta kan gemene man tänka ut med hjälp av vanligt hederligt sunt förnuft. Vad som däremot inte är uppenbart, och vad som gör situationen ännu värre för väderberoende kraft, är att generatorerna i väderberoende kraft skiljer sig rent tekniskt från de större anläggningarna för planerbar el.

I stora och tunga anläggningar för planerbar el använder man synkrongeneratorer. Det grekiska ordet ”syn” betyder lika, och “ kron” betecknar tid, vilket sammantaget innebär att synkrona generatorer kan ställas in för att ge el med fast frekvens. Detta är extremt viktigt, eftersom avvikelser på bara en procent i frekvens riskerar att förstöra stora delar av hela elsystemet. Små generatorer, där förutom sol och vind även små vattenkraftverk ingår, har asynkrona generatorer, det vill säga inte synkrona.

Sådana generatorer styr inte frekvensen på elnätet, utan anpassar sig till den frekvens det råkar vara för tillfället. Detta gör att om man har för stor andel asynkrona generatorer i ett elsystem får man problem med stabilitet. Det har gått inflation i professorer på tekniska högskolor som hävdar att man kan ha mycket större andel sol- och vindkraft i det svenska elsystemet än vi har i dag. En del hävdar till och med att vi helt skulle kunna ta bort den mest stabila delen av elsystemet, kärnkraften, och ändå få ett väl fungerande elsystem, dessutom med låga priser.

Att dessa påståenden närmast utan undantag egentligen bottnar i ogillande av kärnkraft, snarare än en förutsättningslös analys av hur man bygger ett optimalt elsystem, är oftast uppenbart. Vad som inte är lika uppenbart för en utomstående är att det alltid handlar om teoretiska modeller, om det alls finns någon analys bakom. Teknik är tillämpad naturvetenskap, och därmed inte en fråga om valfria åsikter utan om omutliga naturlagar.

Inom naturvetenskap är det vedertaget att experimentet är den högsta domaren. Vi kan ställa upp ett antal hypoteser och teoretiska modeller, men dessa ska sedan testas mot experiment. De teorier som motsägs av experiment förpassas till vetenskapens motsvarighet till det runda arkivet, medan de som överlever får fortsätta att utvecklas. Ingen av alla dessa forskare som hävdar, utifrån teoretiska modeller, att väderberoende kraft kan ge ett stabilt och billigt elsystem har förutsagt dagens elkris.

Tvärtom, så gott som alla har tidigare hävdat att den elmix vi har i dag skulle ge ett minst lika bra eller bättre elsystem än det vi hade tidigare med mycket större andel planerbar el. De har fel – deras teorimodeller beskriver inte verkligheten. När vi gjorde experimentet att stänga ned stora delar av den planerbara elproduktionen fick vi skyhöga elpriser. Detta kan alla upptäcka genom att titta på sina elräkningar. Vad som inte syns för privatpersoner är att situationen egentligen är betydligt sämre än så.

Stabiliteten i systemet har minskat, liksom tryggheten i tillgången till el. Nyligen gjorde EU:s expertorgan Entso-E en genomgång av elsystemen i hela Europa. Den sämsta regionen i hela EU är nu södra Sverige. Vi har gått från ett elsystem andra avundades till att i dag ligga efter stora delar av Balkan beträffande försörjningstrygghet, trots att de länderna härjades av krig för inte alltför länge sedan.

Det finns gott om länder, delstater och regioner som gjort liknande självmål som Sverige, där man försökt ersätta planerbar el med väderberoende. De forskare som hävdar förträffligheten med väderberoende el skulle ju kunna jämföra sina modeller med verkligheten även i andra länder än Sverige. Sådana experimentella jämförelser med verkligheten är dock den akademiska litteraturen närmast kliniskt fri från. Man kan spekulera i om sol- och vindapologeterna inte törs utsätta sina teorimodeller för den hårdhänta granskning en jämförelse med verkligheten innebär.

Att de inte vill torde vara uppenbart. Om de verkligen trodde att deras teorimodeller beskrev verkligheten skulle de ju ha allt att vinna på att utsätta dem för genuina jämförelser med verkliga data. Om modellerna överlevde den experimentella ekluten skulle de ju vinna i trovärdighet. Om man å andra sidan egentligen inte tror att det man hävdar faktiskt håller för en granskning är det ju onekligen frestande att avstå från att ta den risken.

�Varför skulle man ta den risken om man har politisk och medial uppbackning oavsett de egna teoriernas sanningshalt? Därmed har vi den närmast antiintellektuella situationen i energidebatten att otestade hypoteser om elsystemet behandlas som sanningar, trots att de inte verifierats genom experiment. Nästa exempel på antiintellektuellt agerande inom energiområdet är argumentationen kring nedläggningen av fyra reaktorer i Sverige under perioden 2015–2020. Påståendet att ”marknaden lade ner kärnkraften eftersom den var olönsam” var missvisande.

Regeringens företrädare beskrev i detalj när den tillträdde 2014 hur de skulle gå till väga för att beskatta kärnkraften så hårt att den skulle bli olönsam och därmed tvingas att stänga. Några år senare när politiken fick avsedd och önskad effekt förnekas det kategoriskt att politiska beslut spelade roll. Det torde inte ha undgått många medborgare att ett antal stora projekt planeras i norra Sverige där det krävs enorma mängder el, ungefär lika mycket el som hela Finlands elproduktion i dag.

Detta avses att byggas upp på rekordtid till kostnader om flera hundra miljarder kronor, och skattebetalarna får stå för notan om projekten går snett. Vi har professorer inom teknik som tillsatts för att de sjunger med i den politiska änglakören. I det läget är det tämligen rimligt att ställa frågan hur man ska få fram all denna el. Den frågan ställde undertecknad och två ekonomiprofessorer. Svaret blev att anklaga oss för att vara emot den gröna omställningen, men vi fick inget svar på själva frågan om hur de ska få el.

En ledande företrädare för ett centrum inom KTH lät i skrift meddela att ”Jag hoppas verkligen att inga offentliga medel används för att finansiera så oseriösa forskare”. Vi tar det en gång till: En ledande person på Sveriges största tekniska högskola hävdar offentligt att den som ens ställer en försynt fråga hur man ska få fram el för hundratals miljarder kronor av skattemedel bör få sina forskningsanslag indragna!

Att vetenskap handlar om att ställa frågor tycks vara fullständigt bortblåst – det handlar tydligen numera om att INTE ställa frågor. Naturvetare, sådana som jag, har länge ondgjort oss över politiskt korrekt verksamhet på universitet inom andra discipliner. Tills relativt nyligen har själva ämnena kunnat hållas utanför kulturkriget,...