Vattenfall väljer Rolls-Royce.

Vattenfall väljer Rolls-Royce.

Sverige väljer att bli försökskanin.

Det mest relevanta med dagens besked är inte att Vattenfall valt brittiska Rolls-Royce SMR.

Undra om mina landsmän vet svaren på följande frågor:

Hur många Rolls-Royce-SMR har byggts?

Svar: noll.

Hur många är i drift?

Noll.

Hur många har levererat el till ett elnät under kommersiella villkor?

Noll.

Ändå ska Sverige nu planera för tre reaktorer vid Ringhals baserade på denna teknik. De säljs in som tryggt, industriellt och kostnadseffektivt. Men det är inte ens en färdig produkt. Det är ett löfte. Ett dyrt löfte. Ett löfte om att kärnkraften denna gång, till skillnad från så många gånger förr när det gått rakt åt pipsvängen, ska bli snabb, billig och enkel.

Jo tjena.

Uzbekistan väljer rysk SMR-teknik som bygger på reaktorer utvecklade för atomisbrytare. Det är åtminstone ärligt på ett sätt: tekniken kommer från en annan värld och flyttas nu till landbaserad elproduktion. Sverige väljer brittiska Rolls-Royce. UK valde UK. Och nu väljer UK också UK. Det låter nästan som ett skämt, men notan riskerar att bli högst verklig. Och hög. 1000mdkr.

För det här är kärnkraftens eviga affärsmodell: först säljer de in visionen, sedan kommer förseningarna, sedan kommer kostnadsökningarna, och till sist står staten där med plånboken på vid gavel.

Dessutom

SMR marknadsförs som “små modulära reaktorer”. Men Rolls-Royce reaktor är på 470 MW. Det är inte någon liten apparat man ställer bakom en industribyggnad. Det är en stor kärnkraftsreaktor i nytt marknadsföringspapper.

Och hela poängen med SMR är serieproduktion. Många enheter. Standardiserade fabriksbyggen. Upprepning. Lärkurvor. Skalfördelar.

Men då måste någon betala för de första exemplaren. Det behövs 3000. Vem ska köpa de andra 2997?

Sverige går alltså in och finansierar första generationens kommersiella risker. Vi får ta teknikrisken. Vi får ta byggkostnadsrisken. Vi får ta tidsrisken. Och när projektet blir dyrare än reklambroschyren lovade kommer samma politiker som predikat “marknad” i decennier plötsligt tycka att staten, skattebetalarna och elkunderna ska kliva fram.

Sverige behöver el. Sverige behöver ett bra elsystem som ger oss billig el för konkurrenskraftens skull. Sverige behöver robusthet. Men Sverige behöver inte ännu ett kärnkraftsprojekt där politiker blundar för historiken och låtsas att just denna gång kommer allt bli billigt, snabbt och riskfritt. Det när att bygga ett helt förnybart system blir lika bra och mycket billigare.

Frågan är enkel:

Om Rolls-Royce SMR är så billig, trygg och kommersiellt självklar, varför krävs då enorma statliga garantier, politiska speciallösningar och svenska skattebetalare som stötdämpare?

Svaret är lika enkelt:

För att marknaden inte bedömer att kärnkraft klarar sig på en fri marknad. Planekonomi behövs.