Värme dödar.

Värme dödar.

Det behöver upprepas, eftersom vissa fortfarande låtsas som att klimatfrågan handlar om att någon ogillar sol, bad och glass.

Det gör den inte.

En varm sommardag är härlig.

Ihärdiga värmeböljor är dödliga.

När temperaturen blir hög under flera dagar, och särskilt när nätterna inte svalkar, får kroppen aldrig återhämta sig. Äldre, spädbarn, gravida, hjärt- och lungsjuka, personer med funktionsnedsättningar, människor som arbetar utomhus och människor som bor ensamma är särskilt utsatta. Kroppen försöker kyla sig genom svettning och ökad cirkulation. Men vid långvarig värme kan systemet överbelastas.

Då ökar risken för uttorkning, värmeslag, hjärtinfarkt, stroke, njursvikt, förvirring, fallolyckor och död.

Det är därför värme ibland kallas den tysta mördaren. Den syns inte som en stormflod. Den river av tak som stormar. Den välter inte träd över vägar. Värmen smyger sig in i lägenheter, äldreboenden, skolor, arbetsplatser och bostäder som aldrig byggdes för dessa temperaturer.

Europa är dåligt förberett. Våra hus är ofta byggda för att hålla kvar värme, inte för att skydda mot långvariga värmeböljor. Många skolor saknar fungerande kylning. Många arbetsplatser blir outhärdliga. Många äldre bor i lägenheter där temperaturen kan bli farlig utan att någon märker det förrän det är för sent.

Och nej, detta motsägs inte av att kyla också dödar. Självklart dödar kyla. Kyla är också farlig. Det vet människor i Norden. Men det inte i kalla länder människor dör av kyla. Det är framförallt i delar av Afrika eftersom bostäderna ofta är för dåligt isolerade. Plåtskjul, enkla hus, dragiga bostäder och informella bosättningar blir iskalla på natten och under kalla perioder. Stekheta på sommaren. Fattigdom gör både värme och kyla farligare.

Det viktiga är alltså inte att ställa värme mot kyla som om det vore en tävling. Det viktiga är att förstå att extrema temperaturer dödar när samhällen, bostäder och människor inte är skyddade.

Men klimatförändringen gör värmen till ett allt större problem. Värmeböljor blir vanligare, längre och intensivare.

Brandrisken ökar. Skogar och marker torkar. Bränder ger ifrån sig partiklar som skadar hälsan.

Djuren stressas.

Skördar slår fel.

Vattenbrist blir vanligare.

Människor dör. Detta är inte i en avlägsen framtid, utan här och nu.

Det är detta klimatdebatten handlar om. Att vi måste anpassa oss. Samt minska våra utsläpp snabbt. Det handlar inte om att någon vill förbjuda sommaren. Inte om att 30 grader och sol är katastrof. Utan om att hela temperaturkurvan flyttas uppåt. När det som tidigare var extremt blir vanligare, när nätterna inte längre ger svalka och när samhällen inte hinner anpassa sig, då blir värmen en samhällsrisk.

Vi behöver därför både minska utsläppen och anpassa samhället. Fler träd i städer. Skugga på skolgårdar. Svalare äldreboenden. Bättre isolerade bostäder. Varningssystem. Beredskap inom vård och omsorg. Tillgång till vatten. Arbetsmiljöregler vid extremvärme. Klimatanpassade städer.

Och framför allt: en politik som tar verkligheten på allvar.

Värme dödar. Det minsta man kan begära av vuxna människor i politiken är att de slutar raljera och börjar förstå skillnaden mellan en skön sommardag och en dödlig värmebölja. Varför är det bara mitt parti Miljöpartiet de gröna som vill ha en krisplan på plats?