Som offentlig politiker får man finna sej i att bli fotad och filmad.

Som offentlig politiker får man finna sej i att bli fotad och filmad. Det är också fullt möjligt att ha diametralt motsatta uppfattningar om konflikten mellan Israel och Gaza. Det är till och med önskvärt att vi i ett demokratiskt samhälle tar debatten – högljutt, engagerat, kompromisslöst. Men att en folkvald representant i Europaparlamentet inte kan skilja på debatt och handgemäng är så absurt att det knappt går att ta in. Vad jag förstår ska en tjänsteman från V i Europaparlamentet ha initierat och fortsatt ett ordbråk.

Det kallar Busch för partiaktivism! Verbala käftsmällar är aktivism! Att verbalt säga hårda och antagligen ogenomtänkta ord är en sak, men att som Alice Teodorescu Måwe (KD) gå till fysisk attack med naglar så att rivmärken uppstår??!!! Vi tar det en gång till: en svensk EU-parlamentariker har attackerat en annan person – inte verbalt med argument, utan fysiskt med naglar! Naglar, finns knappt något som kan orsaka infektioner som skitiga naglar.

Om att verbalt argumentera hårt för sin sak är politisk aktivism så är att gå till attack med naglar terrorism! Det är helt jävla galet. Vad som än sas i samtalet, hur upprörd man än är, så är gränsen glasklar: man tar inte till våld. Inte i Europaparlamentet. Inte på gatan. Inte någonstans. Det lär vi barn sedan förskolan. Och ändå tar en av dem som valts att representera Sverige i EU:s mest centrala demokratiska församling till våld.

Det behövs nolltolerans mot fysiska angrepp i politiken, oavsett vem som börjar gräla och oavsett vilka ord som fälls. Det här är inte högstadiekorridoren. Eller en förskola. Det är Europaparlamentet. Där förväntar vi oss vuxna människor – inte utfall med klor!