Poster liknande denna kommer oftare och oftare i mitt flöde. Antar att det sker i era också.

Poster liknande denna kommer oftare och oftare i mitt flöde. Antar att det sker i era också. Jag svarar ungefär så här: Återigen det här tröttsamma resonemanget. Så jag tar och kopierar text jag redan skrivit. Det som skrivs är nämligen ett skolboksexempel på hur selektiva fakta används för att dra en politisk slutsats som inte följer av faktan! Ja, Sverige har minskat sina utsläpp kraftigt sedan 1970-talet. Men det är inte ett argument för att slå av på takten.

Det är ett argument för att fortsätta. Den stora delen av minskningen skedde i el- och värmesektorn genom vattenkraft, kärnkraft, bioenergi och fjärrvärme. De sektorer som återstår, transporter, industri och jordbruk, är de svåraste att ställa om. Transporterna har dessutom gått om industrin som största utsläppskälla. Samtidigt har försäljningen av elbilar planat ut i Sverige medan den fortsätter öka snabbt i andra länder.

Att säga “vi har gjort mycket, alltså kan vi göra mindre framåt” är ungefär som att stanna halvvägs uppför ett berg och hävda att man redan klättrat tillräckligt just när det blir brant. Problemet är att toppen fortfarande ligger framför oss och vi måste över den. Argumentet att EU bara står för cirka sex procent av världens utsläpp är också ett klassiskt retoriskt grepp.

EU:s andel är lägre just därför att regionen under tre decennier har drivit klimatpolitik. Dessutom bortser resonemanget från tre centrala dimensioner: historiska utsläpp, utsläpp per capita och konsumtionsbaserade utsläpp. Europas välstånd byggdes i stor utsträckning under fossil energi, och en betydande del av dagens utsläpp sker i produktion som är outsourcad till andra delar av världen men drivs av europeisk konsumtion. Om logiken är att “vi är för små för att spela roll” blir slutsatsen absurd.

Då är det i princip bara några få megastäder i världen som behöver agera, eftersom alla andra enheter, länder, regioner eller kommuner, kan hävda att de är för små. Tillslut är det bara Shanghai som behöver bry sig! Tellus bryr sig inte om mänskliga lagar. Tellus följer naturlagarna. Till det kommer säkerhetspolitiken. EU importerar runt 90 procent av sina fossila bränslen. Det är en enorm strategisk sårbarhet. Vi såg det när Ryssland invaderade Ukraina och energipriserna exploderade.

Vi ser det nu när konflikter i Mellanöstern direkt slår mot oljepriset. Och då i förlängningen priset på all el då vi är på en marginalprissatt marknad. Att minska fossilberoendet är därför inte bara klimatpolitik utan verkligen också säkerhetspolitik och ekonomisk riskhantering. Lägg till att förbränningen skapar COx, NOx och PM. Deras konsekvenser kostar samhället miljarders miljarder varje år. Bara i sjukvården 56 mdkr årligen. Påståendet att högre klimatambition i Sverige skulle vara “symbolpolitik” saknar också stöd i forskningen.

Klimatpolitik fungerar ofta genom så kallad policy diffusion och teknikspridning. När vissa länder går före skapas marknader, innovation och skalfördelar som pressar ned kostnader globalt. Vindkraft, solceller och batterier blev billiga just därför att några regioner gick före och byggde ut dem i stor skala. Samma mekanism gäller nu för fossilfri industri, elektrifiering och grönt stål. Argumentet om att hårdare klimatpolitik skulle hota jobb bortser dessutom från hur EU:s system faktiskt är uppbyggt.

Sverige ligger redan långt fram i bioenergi, elektrifiering och industriell omställning. När klimatkraven skärps inom EU minskar konkurrensfördelen för mer fossilintensiv produktion i andra länder. Det gynnar ofta just de företag som redan ligger i framkant. Det blir därför logiskt motsägelsefullt när man samtidigt vill ha koltullar, bygga ut fossilfri energi och skydda europeisk industri, men inte acceptera högre klimatambition. Hela idén med koltullar är att möjliggöra högre klimatkrav inom EU utan att produktion flyttar utomlands.

I grunden handlar trovärdigheten om något ganska enkelt. Man kan inte samtidigt säga att klimatfrågan är akut och argumentera för att Sverige ska lägga sig på miniminivån i EU. Det är inte ledarskap. Det är att ställa sig längst bak i kön och hoppas att någon annan löser problemet. Historien om någon, ingen, alla och vem som helst the Tidöway.