Nu kommer jag göra vänsterpartister glada! Att inte Vänsterpartiet var inbjudna är rent galet.

Nu kommer jag göra vänsterpartister glada! Att inte Vänsterpartiet var inbjudna är rent galet. Mötet var inte på så hög nivå att partierna inte vistas i samma rum. C lyfter dessutom Vs förslag. Så varför fanns ingen närvarande från V? Underligt milt sagt. Har de inte varandras mobilnummer?

Hur som jag försökt reda ut vad som egentligen hände på mötet om tonårsutvisningarna. Inte helt lätt. Står olika i.olika tidningar. Vad jag kan slå fast är att partierna måste bli bättre på kommunikation. Självklart skulle Vänstern varit på plats. Dessutom så olika versioner i tidningar om samma sak bäddar för problem.

Expressen uppger att S bjöd in alla fyra partier som vill se Magdalena Andersson som statsminister och att Vänsterpartiet också var inbjudet, men inte kunde delta eftersom partiet ännu inte utsett någon ny migrationspolitisk talesperson efter Tony Haddou. SvD återger samma uppgift.

Aftonbladet ger en annan bild. Där säger Vs gruppledare Samuel Gonzalez Westling uttryckligen att Vänsterpartiets riksdagsgrupp inte hade fått någon inbjudan.

Samtidigt säger MP:s gruppledare Annika Hirvonen att hon haft kontakt med Vänsterpartiets riksdagskansli om frågan och att MP och V haft samsyn hela vägen. Hon förklarar Vs frånvaro med att Tony Haddou har slutat som riksdagsledamot. Underförstått att V ännu ej utsett någon ny. Hade det funnits hade hen varit med på mötet.

Så vad stämmer?

Jag vet inte. Men ser att vänsterpartister delar versionen från Vänsterpartiet utan kommentarer om det andra.

Expressens uppgifter och Vs uppgifter i Aftonblader går inte ihop. Det kan möjligen handla om vad man menar med att ”V var inbjudet” om kontakt tagits med någon person eller något kansli men någon formell mötesinbjudan inte nått V:s riksdagsgrupp? Det är i så fall en möjlig förklaring, inte något som är belagt. För det är underligt milt sagt att inte V var på plats.

Men vet ni vad?

Jag tycker nästan att vi stirrar oss blinda på fel sak!

För det verkligt politiskt intressanta i dagens uppgifter är något helt annat.Centerpartiets Niels Paarup-Petersen säger att han har goda förhoppningar om att S, MP, C och V kan enas i frågan om tonårsutvisningarna.

Och ännu viktigare:

Centerpartiet vill arbeta vidare med Vänsterpartiets utskottsinitiativ.

Paarup-Petersen säger till Aftonbladet:

”Vi vill att Vänsterpartiets förslag ska beredas vidare.”

Han säger också att han tror att de fyra partierna kan hitta ett sätt att komma överens.

Stanna vid det en stund.

För bara några dagar sedan var diskussionen att C och V knappt skulle kunna befinna sig i samma politiska rum. Nu väljer C att arbeta vidare med ett konkret initiativ från V.

Det är dessutom lite extra intressant eftersom Miljöpartiet den 28 september lämnade in en omfattande motion om att stoppa tonårsutvisningarna. Vänsterpartiets utskottsinitiativ presenterades den 30 september.

Politiskt är signalen väldigt intressant. C väljer nu V:s utskottsinitiativ som den väg man vill arbeta vidare med i just den här frågan.

Det betyder inte att C plötsligt accepterar Vänsterpartiets ekonomiska politik.

Det betyder inte att C har ändrat sig om V-ministrar. Och det betyder definitivt inte att regeringsfrågan är löst.

Men det visar något som jag har tjatat om hela tiden: C och V behöver inte sitta i samma regering för att samarbeta. Ingen av dem behöver sitta i en regering vad än Vänstern hävdar.

De båda kan göra precis det vi ser början till här.

Förhandla i sak.

Hitta gemensamma lösningar där de är överens.

Rösta tillsammans när de är överens.

Och gå åt helt olika håll när de inte är överens. Om det inte finns ett avtal som binder dem till hela budgeten. För det är budgetarna som styr Sverige.

Jag köper inte påståendet att Centerpartiet till slut måste välja mellan Vänsterpartiet i regeringen och en ev ny Tidöregering efter extraval.

Så ser inte det parlamentariska läget ut.

Centerpartiets röda linje är fortfarande mycket tydlig. Elisabeth Thand Ringqvist har sagt upprepade gånger att C hellre går till extraval än släpper fram en regering där Vänsterpartiet ingår. C gick till val på en regering utan både SD och V.

Man kan tycka att det är klokt, dumt eller fullständigt obegripligt. Men politisk analys måste utgå från möjligheten att ett parti faktiskt menar vad det säger. C har lovat sina väljare detta precis lika mycket som V lovat dem ministerposter eller opposition.

Att hela tiden utgå från att Centerpartiet förr eller senare måste kapitulera inför V:s krav på ministerposter är därför inte den självklara lösning på problemet. Hoppas fplk insett det.

Mandatmatematiken gör låsningen väldigt tydlig.

S har 99 mandat.

V har 30.

MP har 22.

C har 25.

S+V+MP har alltså 151 mandat. Det räcker inte hur gärna man än vill.

S+V+MP+C har 176 mandat. Det räcker. För på andra sidan har M+SD+KD+L 173.

Det finns alltså en majoritet för de fyra partierna tillsammans, men det betyder inte att det finns någon ideologiskt sammanhållen vänstermajoritet.

Centerpartiet är fortfarande ett marknadsliberalt parti som på flera centrala områden står mycket långt från Vänsterpartiet. Kanske det parti som står längst ifrån V.

Och därför tycker jag att hela regeringsförhandlingen börjar i fel ände när den första stora frågan blir den där avståndet mellan C och V är som störst:

Ska Vänsterpartiet sitta i regeringen?

Vänsterpartiets kongress beslutade inför valet att partiet inte ska stödja eller släppa fram en regering som V självt inte ingår i. Det står uttryckligen i valplattformen.

C säger samtidigt:

Ingen regering med V.

Där ligger den verkliga låsningen. Men varför börja där?

Just därför är dagens lilla sakpolitiska genombrott om tonårsutvisningarna så intressant.

För det visar en annan metod.

Börja inte med det svåraste. Börja med det ni faktiskt kan enas om.

Sätt er ner om tonårsutvisningarna.

Sedan klimatet.

Sedan sjukvården, skolan, investeringarna, infrastrukturen, arbetsmarknaden och budgeten.

Förhandla.

Ge och ta.

Skriv ner vad ni faktiskt kan komma överens om.

Bygg förtroende genom att lösa riktiga politiska frågor. Och vem vet till slut kanske förtroendet finns där för en fyrpartiregering.

Men ta de riktigt svåra frågorna senare.

För Sverige har negativ parlamentarism. En statsminister behöver inte få 175 ja-röster. Talmannens förslag faller bara om minst 175 ledamöter röstar nej. Ett parti kan alltså tolerera en regering utan att vare sig ingå i den eller stödja hela dess politik.

Centerpartiet skulle därför kunna stå utanför en S- eller S+MP-regering och samarbeta med den i vissa frågor, samtidigt som partiet röstar med de borgerliga partierna i andra. Om inte ett avtal finns. Då röstar C med regeringen och det har förutsättningar att bli mer vänsterpolitik än om det blir en regering beroende av hoppande majoriteten. För vet ni vad. Det går att göra regeringsombildningar. V och C kan båda komma in senare när förtroendet finns där.

Men här finns den avgörande komplikationen:

C kan inte ensamt släppa fram en sådan regering om V håller fast vid att rösta nej till varje regering där V inte får ministerposter.

Det är därför V:s kongressbeslut är så avgörande.

Om V säger:

”Ingen regering utan oss.”

Och C säger:

”Ingen regering med V.”

Det finns ingen kompromiss i själva regeringsfrågan så länge båda formuleringarna är absoluta.

Det här är också skälet till att januariavtalet 2019 fortfarande är relevant. Då bildades en regering bestående av S och MP. C och L satt inte i regeringen utan slöt ett omfattande sakpolitiskt avtal på 73 punkter med regeringspartierna. Vänsterpartiet var inte part i avtalet och fick inte förhandla om de 73 punkterna eller budgeten, men valde ändå att avstå i statsministeromröstningen så att Stefan Löfven kunde tillträda.

Jag säger verkligen inte att januariavtalet ska kopieras. Det innehöll mängder av politik som jag själv absolut inte skulle vilja upprepa. Men själva den parlamentariska konstruktionen visar något viktigt:

Ett parti behöver inte sitta i regeringen för att få politiskt inflytande. Ett parti behöver inte ens ingå i ett permanent regeringsunderlag för att samarbeta i enskilda frågor. Eller om allt. Och två partier som står väldigt långt ifrån varandra kan ändå göra upp där de faktiskt tycker lika.

Det är exakt därför jag tycker att dagens besked från Centerpartiet om V:s utskottsinitiativ är så lovande.

Det är en väldigt liten sak i jämförelse med en regeringsbildning. Men kanske är det precis så här de fyra partierna ska börja.

Inte med:

Vem ska få vilka ministerposter?

Utan med:

Vad kan vi faktiskt lösa tillsammans?

För inget av partierna kan diktera villkoren.

V behöver C:s mandat.

C behöver V:s mandat om Magdalena Andersson ska kunna samla de 176 mandat.

Regeringsbildningar avgörs inte genom att det större av två stödpartier automatiskt får rätt. De avgörs av vilka regeringar som riksdagen är beredd att tolerera.

Så jag tror fortfarande att V måste fundera över vad som väger tyngst: det absoluta kravet på egna ministerposter eller möjligheten att få igenom så mycket vänsterpolitik som möjligt genom ett förhandlat samarbete. Jag hade gärna sett att V kallar till en extrakongress och ändrar sitt kategoriskt beslut om regering eller opposition.

Och C måste fundera över hur mycket politik från S, MP och V man är beredd att acceptera för att ett regeringsskifte ska kunna fungera.

Men dagens lilla exempel visar åtminstone att sakpolitiken inte är omöjlig.

C och V kan uppenbarligen tala med varandra.

De kan till och med arbeta vidare med samma förslag.

Börja där.

Och om man absolut måste hitta en enda tänkbar personlig öppning för en vänsterpartist i en regering från start?

Då finns det möjligen ett namn som skulle få diskussionen att bli lite mer intressant.

Jonas.

Men det är ren spekulation från min sida. Men nog attan gillar alla Jonas?

https://www.expressen.se/nyheter/politik/hemliga-moten-mitt-i-rodgrona-krisen/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ogbze3/rodgrona-motet-for-att-stoppa-regeringens-politik?utm_source=androidapp&utm_medium=share