Nu blir det en text om bensinpriset som valfläsk och vad fakta gällande bensinpriset över tid egentligen visar.

Nu blir det en text om bensinpriset som valfläsk och vad fakta gällande bensinpriset över tid egentligen visar. För det är något lurt med den svenska bensindebatten.

Lyssnar man på Tidöpartierna kan man nästan tro att bensinen aldrig har varit dyrare, att bilen blivit omöjlig för vanligt folk att köra och att varje krona vid pumpen är ett existentiellt hot mot hushållen.

Men när man ställer bensinkostnaden mot lönen över tid händer något intressant.

Då spricker berättelsen. Totalt. Poff.

Ett litet räkneexempel: vad kostar det att köra 50 mil med bensin, och hur stor del av en genomsnittlig nettolön motsvarar det? Jag har också lagt in kollektivtrafikens prisutveckling. Just för jämförelse. Eftersom Sverige inte har ett enda nationellt månadskort visar kollektivtrafikkolumnen ett indexerat exempel: ett periodkort sätts till 1.000 kr år 2026 och räknas bakåt med SCB:s kollektivtrafikindex.

Det är inte ett exakt biljettpris för varje region, men det är ett sätt att visa proportionerna.

2026 används 2025 års medellön som proxy. SCB anger 42.900 kronor som genomsnittlig månadslön för 2025.

Med dessa antaganden är bensinen inte historiskt dyr i relation till lönen. Tvärtom.

År 1980 kostade 50 mils bensinkörning

ungefär 3,1 procent av nettolönen. Sommaren 2026 handlar det snarare om cirka 1,2–1,4 procent.

Alltså: bensinen har blivit dyrare i kronor. Självklart. Men i relation till inkomsten är bensinkostnaden lägre i dag än vid tidigare jämförelsepunkter.

Kollektivtrafiken visar däremot en helt annan kurva.

Kollektivtrafikens prisindex har gått från 9,6 år 1980 till 116,7 år 2026. Det motsvarar en ökning på drygt 1.100 procent om jag räknat rätt. Sedan år 2000 har indexet gått från 42,9 till 116,7, en ökning på ungefär 172 procent.

Och när samma utveckling ställs mot lönen blir bilden ännu tydligare.

I det indexerade exemplet motsvarade ett månadskort cirka 1,9 procent av nettolönen 1980. År 2026 motsvarar det cirka 3,1 procent. Det är alltså mindre med bensin.

Bensinkostnaden för 50 mil har alltså fallit som andel av lönen.

Kollektivtrafiken har stigit som andel av lönen.

Det är där skon klämmer.

Och då kan man fråga sig om de som åker kollektivt har högre eller lägre lön än de som kör bil?!

Och då klämmer skon ännu värre!

SCB konstaterade redan 2022 att biljetter i lokaltrafiken hade stigit betydligt mer i pris än bensin under 2000-talet. Då hade 95-oktanig bensin blivit 71 procent dyrare sedan år 2000, medan lokaltrafiken hade stigit med 139 procent.

Det borde egentligen ha förändrat hela diskussionen. Men inte för Tidöligan. För dem gäller bara lågt bensinpris för evigt och en rabatterad kollektivtrafik som valfläsk.

Nen om målet verkligen var att hjälpa hushåll med vardagsresor borde kollektivtrafiken vara ett självklart huvudspår. Den används av barn, ungdomar, studenter, äldre, låginkomsttagare, arbetspendlare, vårdpersonal, servicepersonal och många människor som inte har bil alls. Den kostnaden borde vara låg. Inför MPs Sverigekort!

Men det är inte där högerns största känslopolitiska investering ligger.

I stället görs bensinpriset till symbolfråga. Inte för att bensinen är historiskt omöjlig att bära i relation till inkomsten. Inte för att genomsnittshushållet aldrig haft råd att köra bil. Utan för att bensinpumpen har blivit en politisk identitetsmarkör.

Det är effektivt. Men det är ohederligt.

För den som verkligen har fått se sina vardagsresor dra iväg är kollektivtrafikresenären ett betydligt bättre exempel än bilisten i tabellen. Men kollektivtrafikresenären är inte lika användbar i högerpopulistisk kampanjlogik.

Det är helt enkelt svårare att bygga kulturkrig kring ett månadskort än kring en bensinpump.

Och det är just därför tabellen är så avslöjande.

Den visar inte att bilister aldrig har kostnader. Den visar inte att landsbygden saknar transportproblem.

Den visar inte att alla kan ta bussen.

Men den visar att den politiska berättelsen om bensinpriset är kraftigt överdriven när man sätter den i relation till lönen.

Samtidigt har kollektivtrafiken, den klimatsmarta och socialt viktiga infrastrukturen, blivit relativt dyrare för vanliga människor.

Det säger något om svensk politik.

När politiken på allvar vill hjälpa människor att resa till jobbet, skolan, vården och fritidsaktiviteterna borde frågan vara: hur gör vi vardagsresorna billigare, smartare och mer tillgängliga för flest människor?

Inte: hur pressar vi pumppriset så mycket som möjligt före nästa val?

För det här handlar inte bara om kronor per liter.

Det handlar om vilken verklighet politiken väljer att förstora. Och vilken verklighet den väljer att blunda för.

Själv väljer jag fakta och vetenskap. Det är därför jag är miljöpartist.