När Sveriges försvarsminister talar om säkerhetsrisker lyckas han alltså landa…

När Sveriges försvarsminister talar om säkerhetsrisker lyckas han alltså landa i att Centerpartiets föga förvånande besked att stödja Magdalena Andersson som statsminister är ett hot mot Sverige eftersom det kan ge Vänsterpartiet inflytande.

Ja, Vänsterpartiet har ett uppenbart problem. Att partiet först efter avslöjanden tvingas stryka 25 kandidater från sina listor är allvarligt och pinsamt. Det ska inte relativiseras.

Men det är inte det enda säkerhetsproblemet i svensk politik. Inte ens i närheten.Varför säger Pål Jonson inte ett ord om att en reporter genom ett mejl kunde ta sig in i statsministerns närhet, med ryggsäck, utan ordentlig säkerhetskontroll och tillbringa en hel dag nära statsministerparet? I ett land där två ledande politiker har mördats är det inte en “miss”. Det är ett haveri. Det tycker inte Pål.

Varför säger han ingenting om SD-politikern med rättspolitisk profil som nu åtalas för narkotikabrott? Varför inget om vilka kretsar SD:s partiledning återkommande hamnar i närheten av? Varför inget om mc-gäng, organiserad brottslighet, vapen, utpressning och mord som faktisk säkerhetsrisk? Det tycker inte Pål.

Och varför detta nästan öronbedövande lugn när en SD-riksdagsledamot, tidigare vice gruppledare och jämställdhetspolitisk talesperson, misstänks för barnpornografibrott? Om man vill tala om utpressningsrisker, sårbarheter och säkerhetshot är det svårt att tänka sig ett mer uppenbart exempel.

Men det tycker inte Pål. Om det är han tyst.

Försvarsministerns jobb är inte att skriva Moderaternas kampanjmaterial. Hans jobb är att värna Sveriges säkerhet. Då duger det inte att bara se risker till vänster och samtidigt blunda för säkerhetshål, kriminalitet, extremism, gängkopplingar och misstänkta sexualbrott i den egna maktbasens närhet.

Antingen ser Pål Jonson inte problemen. Det vore inkompetent.

Eller så ser han dem men väljer att tiga. Det är värre.särskilt då han säger att hela Sverige måste vara på tårna.

Sverige behöver en försvarsminister som sätter landet före Tidöavtalet. Inte en som använder säkerhetspolitiken som slagträ mot oppositionen medan det är helt uppenbart att det egna huset har väldiga säkerhetsproblem.