Moderaten Lars Beckman skrev dumheter. Jag kommenterade kort. Gå gärna in och stöd min kommentar.

Moderaten Lars Beckman skrev dumheter. Jag kommenterade kort. Gå gärna in och stöd min kommentar. Länk till inlägget finns som kommentar. Som kommentar finns oxå källor till det jag skriver nedan.

Kortare arbetsvecka är inte radikalt. Det är nästa självklara steg i Sveriges utveckling för oss som har koll på demografin och vetenskapen.

Miljöpartiet tog på sin kongress ett riktigt framtidsbeslut: Sverige ska stegvis gå mot kortare arbetstid. Först 35 timmars arbetsvecka. Därefter fyradagarsvecka som norm.

Det låter radikalt för den som tror att 40-timmarsveckan är en naturlag. Men det är den inte. Den är ett politiskt och fackligt resultat. Precis som åttatimmarsdagen var. Precis som fem veckors semester var. Precis som arbetsmiljölagar, föräldraförsäkring och rätten till vila var.

Arbetstiden har alltid förändrats när samhället förändrats.

Och nu förändras samhället snabbt.

Att gå från åtta till sju timmar per dag kommer att märkas. Det är som den där extra timmen man får när vi ställer om till vintertid. Fast varje dag. En timme mer för återhämtning, barn, träning, matlagning, föreningsliv, vila, natur, sömn eller bara för att vara människa.

Det är inte lyx. Det är samhällsbygge.

Sverige har förkortat arbetstiden flera gånger tidigare. Åttatimmarsdagen infördes 1919/1920. Då gick Sverige från arbetsveckor på uppemot 60 timmar till 48 timmar. Därefter kom stegvisa sänkningar genom avtal under 1950- och 1960-talen. År 1973 landade Sverige i 40-timmarsveckan. År 1978 fick vi fem veckors semester.

Det är 52 år sedan 40-timmarsveckan blev norm.

Har samhället förändrats sedan dess? Ja.

Kommer samhället förändras ännu mer de kommande decennierna? Ja.

Då är frågan inte om arbetstiden ska diskuteras. Frågan är varför vi har väntat så länge.

Varje gång arbetstiden har sänkts har högern och arbetsgivarsidan varnat för undergång. Det skulle bli för dyrt. Företagen skulle slås ut. Produktiviteten skulle rasa. Sverige skulle inte klara det.

Men Sverige klarade det. Inte bara klarade det. Sverige blev rikare, friskare, mer jämlikt och mer produktivt.

Arbetstid är inte en naturkraft. Det är en fördelningsfråga. När produktiviteten ökar kan vi ta ut vinsten på olika sätt: mer lön, mer vinst, mer konsumtion eller mer tid. Under lång tid har effektiviseringarna i arbetslivet framför allt tagits ut i ökad produktion och ökad konsumtion. Nu är det rimligt att en större del tas ut i fri tid, hälsa och hållbarhet.

Ett första steg till 35 timmar i veckan är klokt av två skäl.

För det första gör det övergången hanterbar. Vård, omsorg, skola, förskola, äldreboenden, socialtjänst och andra verksamheter med bemanning dygnet runt behöver planera om. Det går inte att bara dra ner timmarna och hoppas att allt löser sig. Det kräver nya scheman, bättre organisation och ibland fler anställda.

För det andra tvingar reformen fram det som alla lyckade försök visar: man måste organisera arbetet smartare. Kortare arbetstid handlar inte om att göra samma ineffektiva arbetsdag lite kortare. Det handlar om att rensa bort slöseri: onödiga möten, ständiga avbrott, dålig planering, dubbelarbete, meningslös administration och arbetssätt som sliter ut människor.

Forskningen och försöken pekar i samma riktning. I Göteborgs försök på Svartedalens äldreboende 2015–2017 gav sex timmars arbetsdag bättre hälsa, lägre sjukfrånvaro, högre trivsel och bättre kvalitet i omsorgen. Det kostade pengar initialt, ja. Men en betydande del togs igen genom minskad frånvaro, bättre arbetsmiljö och högre kvalitet. Den stora samhällsvinsten syns dessutom inte fullt ut i en årsbudget: om människor orkar stanna längre i yrket, arbetar högre upp i åldrarna och slipper bli sjukskrivna eller lämna välfärden, blir vinsten enorm över ett helt arbetsliv.

Det är just där den politiska kortsyntheten blir så tydlig. En kommunal budget mäter ofta kostnader här och nu. Men ett samhälle måste också räkna på vad det kostar att människor går sönder.

På Island testades kortare arbetstid 2015–2019 för omkring 2 500 anställda, mer än en procent av arbetskraften. Arbetstiden minskade ofta till 35–36 timmar i veckan utan att produktiviteten sjönk. I flera verksamheter ökade den. Välmåendet förbättrades tydligt. Efter försöken fick en stor del av isländska arbetstagare möjlighet till kortare arbetstid genom avtal.

I den brittiska fyradagarsveckan 2022–2023 deltog 61 företag och omkring 2 900 anställda. Resultaten var mycket starka: 92 procent av företagen fortsatte med modellen efter piloten. Intäkterna stod i genomsnitt stilla eller ökade. Personalomsättningen minskade. Stress, utmattning och sömnproblem gick ner.

Microsoft Japan testade fyradagarsvecka 2019 och rapporterade kraftigt ökad produktivitet, minskad elförbrukning och mindre pappersåtgång. Det blev alltså både en ekonomisk och en resursmässig vinst.

Gemensam nämnare: när arbetstiden kortas och arbetet organiseras bättre blir det inte nödvändigtvis mindre gjort. Ofta blir det mer gjort per timme.

Det är detta som gör reformen så rimlig. Sverige har redan hög produktivitet. Vi har hög digitalisering, hög utbildningsnivå, starka institutioner och avancerade arbetsplatser. Men vi låser fortfarande fast stora delar av arbetslivet i en 1900-talsmodell.

35 timmar i veckan är därför inte slutmålet. Det är första steget.

Nästa steg är fyradagarsvecka.

En fyradagarsvecka ger något som sju timmars arbetsdag inte fullt ut ger: tre sammanhängande dagar för återhämtning. Det är en enorm skillnad. En ledig dag försvinner ofta till tvätt, handling, städning och logistik. Två dagar räcker knappt till att både återhämta sig och leva. Tre dagar förändrar balansen mellan arbete och liv på riktigt.

Det ger starkare återhämtning, bättre sömn och mindre stress. Det minskar sjukfrånvaro. Det gör att människor orkar stanna kvar i bristyrken. Det stärker jämställdheten, eftersom mer tid i vardagen gör det lättare att fördela barn, hem, anhörigomsorg och föreningsliv mer rättvist. Det kan också minska pendling, lokaldrift och energiförbrukning.

Det är sällan en reform kan vara bra för arbetsmiljö, jämställdhet, folkhälsa, kompetensförsörjning och klimat samtidigt. Men kortare arbetstid är en sådan reform.

Sedan kommer vanliga invändningarna. Tar och svarar på dem redan nu.

”Det blir för dyrt.”

Det har sagts varje gång. Det sades om åttatimmarsdagen. Det sades om 40-timmarsveckan. Det sades om fem veckors semester. Men ett samhälle blir inte rikt genom att människor arbetar flest möjliga timmar. Ett samhälle blir rikt genom hög produktivitet, god hälsa, hög kompetens och låg utslagning.

Stress, sjukskrivningar, personalflykt och utbrändhet är också kostnader. De syns bara på andra konton.

”Produktiviteten kommer sjunka.”

Det är inte vad försöken visar. Island, Storbritannien, Göteborg och Microsoft Japan pekar i stället på att produktiviteten kan bibehållas eller öka när arbetslivet organiseras bättre. Människor arbetar inte effektivt bara för att de sitter fler timmar på jobbet. Trötta människor gör fler fel, tappar fokus, blir sjuka och lämnar yrken.

Frågan är inte hur länge människor befinner sig på arbetsplatsen. Frågan är vilket värde som skapas.

”Välfärden klarar inte bemanningen.”

Välfärden klarar inte dagens arbetsliv. Det är det som är problemet. Vård, omsorg, skola och socialtjänst blöder personal därför att arbetsvillkoren är för tunga. Människor går ner i tid för att orka. Människor byter yrke. Människor sjukskrivs. Människor lämnar välfärden långt innan pensionsåldern.

Kortare arbetstid är därför inte ett hot mot välfärden. Det kan vara ett av de viktigaste verktygen för att rädda den.

Om fler orkar arbeta heltid, stannar kvar i yrket och arbetar några år längre upp i åldrarna blir samhällsvinsten mycket stor. Den ekvationen måste räknas över ett arbetsliv, inte över ett enskilt budgetår.

”Företagen flyttar utomlands.”

Det är samma skrämselargument som använts vid nästan varje social reform. Men företag stannar inte i ett land bara för att människor kan pressas hårdare där. Företag stannar där det finns kompetens, stabilitet, innovation, fungerande infrastruktur och hög produktivitet.

En frisk, lojal och kreativ arbetskraft är en konkurrensfördel. Inte ett problem.

”Alla branscher kan inte göra likadant.”

Nej. Och det behöver de inte.

Arbetstidsförkortning måste genomföras stegvis och branschanpassat. Vissa kan gå snabbare. Andra behöver mer planering, fler skift eller fler anställda. Så har det alltid varit. När 40-timmarsveckan infördes såg lösningarna också olika ut.

Poängen är inte att varje arbetsplats ska kopiera samma modell. Poängen är att Sverige sätter riktningen: mer produktivitet ska också ge mer tid.

”Svenskar arbetar redan lite.”

Svenskar arbetar effektivt. Det är skillnaden.

Det viktiga är inte antalet timmar i sig, utan produktivitet per timme. Länder med kortare arbetstid kan vara mycket produktiva. Ett modernt, högteknologiskt samhälle bör inte tävla med flest timmar, utan med bäst använda timmar.

Särskilt inte när Sverige samtidigt har en åldrande befolkning. Om fler ska orka vara kvar i arbetskraften längre måste arbetslivet bli hållbart. Det är mer realistiskt att människor arbetar något färre timmar per vecka under fler år än att vi pressar ut 40 timmar i veckan tills de stupar.

”Vi förlorar tillväxt och konsumtion.”

Som grön är frågan: vilken tillväxt vill vi ha?

En ekonomi som bygger på att vi ska producera, köpa, slänga och ersätta allt snabbare är inte hållbar. Klimatet kommer ändå tvinga fram en omställning. Då är det smartare att planera för ett samhälle där välfärd, hälsa, utbildning, kultur, reparation, omsorg, innovation och klimatneutral produktion värderas högre än ständig prylkonsumtion.

Kortare arbetstid kan hjälpa oss att dela på arbetet, minska stressen och minska trycket på både människor och planet.

”Det är orealistiskt. Vi har viktigare problem.”

Ett hållbart arbetsliv är inte ett sidospår. Det är grunden för att lösa andra problem.

Psykisk ohälsa. Kompetensbrist. Sjukskrivningar. Jämställdhet. Klimatomställning. Barns uppväxtvillkor. Äldres omsorg. Civilsamhällets framtid. Allt detta påverkas av hur mycket tid, ork och liv människor har kvar när arbetsdagen är slut.

Kortare arbetstid handlar därför inte om att arbeta mindre i någon slapp mening. Det handlar om att arbeta klokare. Leva längre. Orka mer. Hålla ihop bättre.

Miljöpartiets beslut är därför inte extremt. Det är historiskt logiskt, empiriskt underbyggt och politiskt nödvändigt.

Sverige har gjort det förr.

Nu är det dags att göra det igen.

Först 35 timmar.

Sedan fyradagarsvecka.

Inte för att vi vill ha ett svagare samhälle.

Utan för att vi vill ha ett samhälle som håller.

Sammanfattning för den som vill ha den korta versionen

Kortare arbetstid är:

Historiskt konsekvent (Sverige har sänkt arbetstiden flera gånger tidigare.

Forskningsmässigt underbyggt) försök i Sverige, Island, Storbritannien och Japan visar bibehållen eller ökad produktivitet, bättre hälsa och lägre stress.

Socialt klokt då det stärker jämställdhet, återhämtning och kompetensförsörjning.

Ekonomiskt rimligt – minskad sjukfrånvaro, lägre personalomsättning och längre arbetsliv kan väga upp mycket av kostnaderna.

Klimatmässigt rätt – mindre pendling, mindre resursförbrukning och mindre konsumtionspress är precis den riktning ett hållbart samhälle behöver.

Det är inte arbetstidsförkortning som är orealistiskt.

Det orealistiska är att tro att människor, välfärden och planeten ska hålla för evigt om vi fortsätter som om inget har förändrats sedan 1973.