Miljöpartiet vill se över hela skattesystemet: lägre skatt på arbete och högre skatt på kapital.

Miljöpartiet vill se över hela skattesystemet: lägre skatt på arbete och högre skatt på kapital. Det är orimligt att kapital ofta beskattas lägre än vanligt arbete, samtidigt som börsens storbolag enligt Robert Weil har ökat 22 gånger mer än lönerna sedan 1986. Särskilt tydligt blir det i banksektorn, där några få storbanker gör enorma vinster på en samhällsinfrastruktur som staten ytterst garanterar. Riskerna socialiseras, vinsterna privatiseras. Därför behövs bankskatt, hårdare konkurrens och ett skattesystem som gynnar arbete mer än kapital. Dessutom måste bidragssystemet ses över. Rösta på Miljöpartiet de gröna i september.

Jag tillhör dem som anser att hela skatte- och bidragssystemet måste ses över. Lägre skatt på arbete. Högre på kapital. Börsens storbolags värde har ökat 22 gånger mer än våra löner enligt Robert Weil på DN Debatt den 31 januari 2026.

Ändå beskattas kapital lägre än arbete. Inte vettigt att jag får mycket lägre skatt i mitt AB om jag gör exakt samma arbete där och väljer bolags- och utdelningsskatt istället för lön. Men jag är en pytteliten spelare. För kapital. Det finns i banksektorn.

Det är hög tid att sluta låtsas som att bankerna verkar på en vanlig fri marknad. Det är en oligopolmarknad med stora stöd av staten vid behov.

En cykelaffär kan gå i konkurs utan att hela betalningssystemet hotas. En frisörsalong kan stänga utan att staten behöver rycka ut. Men banker är något annat. De är inte bara företag. De är samhällsinfrastruktur. Vi får lön via banken. Vi betalar hyror, bolån, skatter och fakturor via banken. Företag får sin likviditet via banken. Hela ekonomins blodomlopp går genom banksystemet.

Och därför har bankerna också staten i ryggen. Insättningsgarantin finns för att människor ska våga ha pengar på bankkonton. Från 2026 garanteras upp till 1.150.000 kronor per person och institut. Syftet är inte bara konsumentskydd, utan också att förhindra bankrusningar och upprätthålla finansiell stabilitet. Det är alltså staten som skapar tryggheten i systemet.

Men när vinsterna ska räknas, då låter det plötsligt som om bankerna bara är vanliga privata bolag som “förtjänat” sina pengar själva. Titta på siffrorna. Swedbank hade 2025 en nettomarginal på nästan 48 procent. SEB låg på drygt 40 procent. Handelsbanken på nästan 42 procent. Nordea på drygt 41 procent. Det betyder att omkring fyra av tio intäktskronor blir ren vinst efter kostnader och skatt. Det är inte normalt. Inte klokt. Det är en extrem lönsamhet i en sektor där kunderna är inlåsta, marknaden är koncentrerad och staten står redo när systemet hotas.

Finansinspektionen konstaterar dessutom att den svenska bankmarknaden är koncentrerad och att sju banker står för mer än 80 procent av utlåningen till allmänheten. Det är alltså inte en marknad där hushåll och småföretag sitter med någon särskilt stark förhandlingsposition. Det är ett fåtal mycket stora aktörer som sitter på infrastrukturen.

Och historien visar exakt vad som händer när bankerna inte längre klarar sig själva.

Under 1990-talskrisen fick staten sätta in ungefär 65 miljarder kronor i bankstöd: ungefär 40 miljarder till Nordbanken och 25 miljarder till Gota Bank. Staten tog alltså smällen när banksystemet hotade att haverera. I efterhand beräknades nettokostnaden till cirka 35 miljarder kronor.

Under finanskrisen 2008–2009 gick staten återigen in med garantier och stödåtgärder. Garantiprogrammet hade en ram på upp till 1.500 miljarder kronor, och som mest var 354 miljarder kronor i garantier faktiskt utställda. Nordea fick dessutom ett kapitaltillskott på 5,6 miljarder kronor via statens krisåtgärder. Den gången förlorade staten till slut inte pengar på stödet, men det ändrar inte grundproblemet: när banksystemet skakar är det staten och samhället som måste stå där med brandsläckaren.

Det är detta som är den verkliga skandalen:

Riskerna socialiseras. Vinsterna privatiseras. När räntorna höjs, höjs bolåneräntorna snabbt. När räntorna sänks, går det betydligt trögare för hushållen att få del av sänkningarna. Under tiden tickar räntenettot in hos bankerna. Hade detta inte varit en oligopolmkn hade låneräntor varit lägre. Jag ser gärna att SBAB, statens bank, ser till att sänka sina bolåmeräntor. Andra banker kommer då att följa efter eftersom de har stora vinstmarginaler. Vanliga familjer får vända på varje tusenlapp medan bankerna levererar vinstmarginaler som många branscher bara kan drömma om.

Därför behöver Sverige ett annat banksystem. Inte ett system där några få storbanker kan luta sig mot staten i kris men maximera aktieägarutdelningar i goda tider. Vi behöver ett starkare offentligt bankalternativ, hårdare konkurrens, enklare bankbyte, tydligare regler för hur ränteförändringar ska slå igenom mot kunderna och en särskild beskattning av övervinster när bankerna gör extrema marginaler på hushållens boendekostnader. Bankskatt är en självklarhet.

Banker ska självklart gå med vinst. Men de ska inte få bedriva privat vinstmaskin på en samhällsinfrastruktur av privata bostäder som ytterst garanteras av staten. Ska skattebetalarna vara sista försvarslinjen när bankerna krisar, då ska skattebetalarna också ha rätt att ställa krav på återbäring i form av skatt när bankerna gör rekordvinster år efter år.

Källor i kommentar.