Milda Matilda!

Milda Matilda!

Det här inlägget från Irene Svenonius, tidigare finansregionråd för Moderaterna, är anmärkningsvärt. Enligt henne är det ett “osunt politiskt klimat” att avslöja att en makthavares familjemedlem är engagerad i nazistiska kretsar. I min värld är det en nödvändig granskning i en demokrati. Det osunda är att försöka tysta den granskningen. Svenonius borde ställa sig frågan varför det här kunde ske, inte varför någon berättade om det.

Att migrationsminister Johan Forssells 17-årige son varit aktiv i en nazistisk miljö är ett mycket allvarligt faktum, men Svenonius vänder på hela saken: istället för att fokusera på den ideologiska extremism som finns så nära maktens kärna, riktar hon sin ilska mot dem som avslöjade det.

Svenonius är alltså inte upprörd över att en minister i en borgerlig regering har ett barn som varit aktiv i nazistiska kretsar. Istället är hon upprörd över att detta har uppmärksammats. Hon beskriver det som “att skjuta ner en motståndare”, som om det vore illvilligt skvaller och inte en legitim fråga om demokratisk transparens och säkerhet.

Hon riktar oxå kritik mot “den autonoma vänstern” och tala om ett “ankdammigt” samtalsklimat. Hon flyttar fokus från det faktiska problemet: att en minister med ansvar för migrationspolitik har en minderårig son som uttryckt sig i nazistiska termer och engagerat sig i högerextrema rörelser.

Sen skriver hon att ”Trumpifieringen fortsätter” – ja, men från vilket håll?Att Svenonius använder begreppet “Trumpifiering” som kritik mot dem som avslöjar nazistisk närvaro nära regeringsmakten är en paradox. Det är snarare själva tystnaden, offerretoriken och angreppet på journalistik och granskning som är kännetecken för trumpism. Det här är en typisk trumpifiering – att skylla på “vänstern”, “media” och “tonläget” istället för att ta ansvar för vad som faktiskt hänt. Det är alltså Svenonius själv som anammat Trumpismen!

Milda Matilda!