Lyssna på detta. JD Vance.

Lyssna på detta. JD Vance. https://www.facebook.com/share/r/1ARVz32yeU/?mibextid=wwXIfr Donald Trump försöker idiotförklara Harvard! Världens främsta lärosäte. Det är dömt att misslyckas. Vad Trump lyckas med är att bevisa att han aldrig skulle bli insläppt på Harvard ens som gästföreläsare. Trumps utfall mot universitetet är som att se någon skrika åt ett bibliotek för att böckerna är för svåra!

Här har vi en man som knappt kan formulera en mening utan att stapla versaler, förolämpningar och självömkan – som nu anser sig vara expert på akademisk kvalitet. Trump kallar Harvard “woke”, “radikal vänster” och fullt av “idioter”. Det är bara ännu en högljudd projektion från en man vars egen akademiska bana är ett mysterium insvept i hans fars pengar. Att Trump lyckades få en examen ett väldigt mysterium. Ett annat mysterium är att någon fortfarande tar honom på allvar.

Trump raljerar över att universitetet anställer före detta borgmästare från New York och Chicago, men nämner förstås inte att han själv tillsatte en absurd kavalkad av oduglingar i sin egen administration – många av dem sparkade, åtalade eller fullt upptagna med att vittna mot honom. Inte nämner han heller att hans eget Trump university gick i kånken. Det som verkligen provocerar Trump är inte att Harvard har “förlorat sin väg”.

Det är att Harvard inte följer hans väg – den som leder raka vägen genom Fox News, konspirationsteorier och personkult. Trump avskyr allt som kräver eftertanke, självreflektion eller, Gud förbjude, källkritik. Så när Donald Trump kallar Harvard för ett misslyckande, då vet man att de gör det mesta rätt. Men. Är det Trump som styr? Vem är det som skriver hans manus. Gina Gustavsson belyser i en ledare i DN att den intellektuella infrastrukturen bakom delar av den amerikanska extremhögern, gör att hotet mot demokratin inte bara kommer från kaos – utan också från kallt kalkylerande hjärnor.

https://www.dn.se/ledare/gina-gustavsson-svenska-medier-gor-ett-misstag-trumps-ledarskikt-ar-inte-ett-gang-korrupta-klapare/ ? Det gör den, som jag ser det, ännu farligare. Det är otäckt att vi lever i en tid där politiska rörelser ofta förminskas till sin mest spektakulära yta – till presskonferenser som havererar, sociala medieutspel, eller färgstarka personligheter. Allt möjligt eftersom folk har struntat i att bilda sej. Utan kunskap hos väljarna blir demokratier lätta byten för mörka krafter som vill avskaffa demokratier.

Under den kaosartade ytan verkar något något långt mer oroande pågå i USA. När ledarskap som framstår som klumpigt eller kaotiskt avfärdas som inkompetens riskerar vi att blunda för de idéer som faktiskt driver rörelsen framåt. Det är inte alltid högljudda populister som formar framtiden, utan de tystlåtna ideologerna i kulisserna. De gråa onda eminenserna. I flera av de nya auktoritära rörelserna, inte minst i USA, finns ett tydligt intellektuellt ramverk – ofta radikalt, elitistiskt och odemokratiskt.

Där talas det inte om att förbättra demokratin utan om att övervinna den. De som omger sig med dessa idéer söker inte kompromisser eller institutionella lösningar. De drömmer om ett annat system: där makt koncentreras, där ledarskap ersätter lag, och där lojalitet betyder mer än kompetens. Ett ofta missförstått drag i dessa rörelser är deras syn på eliter. De är inte emot elitism i sig – tvärtom.

Det de förkastar är den liberala och meritokratiska eliten: akademiker, journalister, tjänstemän. Istället lyfter de fram en alternativ elit: teknokrater, företagsledare, starka män som anses ha rätten att styra eftersom de har "bevisat sig" genom framgång och beslutsamhet. Denna elit förespråkar ofta en teknokratisk framtid, där mänskligheten förädlas genom innovation, medan de som inte hänger med i utvecklingen får stå tillbaka. Förbjuds att få barn.

Bara ”rätt” elit skall befolka världen. Bakom detta finns tankesystem som inte bara kritiserar dagens samhälle utan vill riva ner det helt. Vissa idébärare beskriver demokratin som svag, västvärlden som rutten och upplysningen som ett misstag. De föreslår istället en värld styrd av privata ledare, vd:ar snarare än valda representanter – där samhällets struktur bygger på lydnad, inte deltagande. Det skrämmer skiten ur mej. Det farliga med dessa idéer är att de ofta uppfattas som udda, som något för särskilt insatta, något marginaliserat.

Men idéer har en märklig kraft. De växer långsamt, vinner över nyckelpersoner, och plötsligt formar de det politiska landskapet. Det verkar vara det som har skett i USA. Det är därför viktigt att inte bara titta på vilka som håller i mikrofonen – utan på vilka som skriver manus i bakgrunden.