Karlshamn blev ett brutalt uppvaknande för kärnkraftshögern. Inte ens i en stark Tidökommun vill människor ha kärnkraft.

Karlshamn blev ett brutalt uppvaknande för kärnkraftshögern. Inte ens i en stark Tidökommun vill människor ha kärnkraft. Utslaget blev helt galet tydligt.

Karlshamnsborna har nu röstat om framtida kärnkraftsetablering i kommunen. Resultatet blev ett övertydligt nej: 60,9 procent nej, 37,0 procent ja.

Detta alltså i Karlshamn. En kommun där SD fick 28,8 procent i riksdagsvalet 2022 och där Tidöpartierna tillsammans var klart större än de rödgröna.

Ändå säger väljarna nej.

Det här är den stora sprickan i kärnkraftsretoriken. Det är lätt att vara för kärnkraft i tv-studion. Det är lätt att ropa “bygg ny kärnkraft” på Facebook. Det är lätt att låta staten, skattebetalarna och någon annan kommun ta risken. Men när frågan blir konkret, här, hos oss, i vår kommun, då låter det annorlunda.

Det är därför kärnkraftspolitiken är så oseriös. Regeringen talar som om reaktorer bara kan beställas fram genom presskonferenser. Men kärnkraft byggs inte i partiprogram. Den byggs på en faktisk plats, i en faktisk kommun, nära faktiska människor, med faktiska risker, faktiska kostnader och faktiska konflikter.

Karlshamn visar något mycket viktigt: även där kärnkraft borde ha politiskt medvind blir det nej när människor får säga sitt. Ska kommuner förväntas bära konsekvenserna av kärnkraftsprojekt i generationer, då ska invånarna också få rösta om saken.

Folkomröstningar borde hållas i alla kommuner där ny kärnkraft planeras.

För om kärnkraften nu är så folkligt älskad som Tidöpartierna påstår, vad är de då rädda för? Samtidigt borde man hålla folkomröstningar om vind, sol och batterier också. För som det är nu får 99% av vindprojekten på land veto av kommuner. Är det folkliga missnöjet så stort? Det tror inte jag.