Jag mår fysiskt och psykiskt illa av Jimmie Åkessons Almedalstal.

Jag mår fysiskt och psykiskt illa av Jimmie Åkessons Almedalstal.

Inte för att han kritiserade Socialdemokraterna. Det får man naturligtvis göra. S har gjort misstag, precis som alla stora maktpartier gör. Men när Åkesson står där och påstår att Socialdemokraterna har förstört Sverige blir det historielöst på en nivå som är svindlande.

För det var Socialdemokraterna som under många, många år byggde upp det moderna Sverige: välfärdsstaten, folkhemmet, bostadspolitiken, arbetsrätten, pensionerna, sjukvården, skolan, trygghetssystemen. Det Sverige som SD nu gärna poserar framför med röda stugor, flaggor och midsommarkransar är till stor del byggt av just den politiska tradition som Åkesson nu försöker utmåla som landets förstörare.

Men det mest obehagliga var ändå Åkessons prat om ”tvångsblandning” och det föreslagna medborgarvetot. Det låter kanske harmlöst: grannar ska få säga nej till nya byggen. Men i praktiken är det ett klassveto. Ett villaområdesveto. Ett stopp för hyresrätter, blandade bostadsområden och människor med mindre pengar än de som redan bor där. Människor med utländsk härkomst.

Åkesson sa ungefär att om grannarna i villaområdet inte vill ha hyreshus där, då ska det inte byggas hyreshus där.

Men vilka är ”grannarna”? Och vilka räknas som ”medborgarna” i detta veto? Ska människor i utsatta områden få säga nej till ännu mer trångboddhet? Eller är det bara de redan etablerade villaägarna som ska få rätt att stänga grindarna?

Och nästa fråga blir obehaglig men helt nödvändig: om man kan säga nej till hyreshus, ska man också kunna säga nej till att vissa människor som vill köpa hus? Ska ett villaområde kunna markera att ”här vill vi inte ha invandrade familjer”? Ska grannar i praktiken få avgöra vilka som anses passa in?

För det är där retoriken landar. I Jimmies värld verkar invandrare höra hemma någon annanstans. I “ghettot”. Inte i villaområdet. Inte bredvid “vanliga svenskar”. Inte som en självklar del av Sverige.

Dessutom glömmer han, eller väljer att bortse från, att väldigt många svenskar bor i lägenhet. Barnfamiljer. Pensionärer. Studenter. Ensamstående. Lärare. Undersköterskor. Poliser. Butiksanställda. Människor som håller Sverige igång. Men i den här högernationalistiska fantasin är det tydligen villa, Volvo och vovve som är måttstocken för ett lyckat svenskt liv.

Det är så oerhört trångsynt.

Sverige är inte bara villakvarter. Sverige är också hyreshus, miljonprogram, studentrum, radhus, äldreboenden, kollektivhus, bostadsrätter och små lägenheter där människor kämpar, älskar, jobbar, pluggar, uppfostrar barn och bygger sina liv.

Och medan Åkesson pratar om sammanhållning driver hans parti en politik som sliter isär samhället.

Främlingsfientlighet bygger inte trygghet.

Misstänkliggörande bygger inte gemenskap.

Segregation löses inte genom att välmående områden får säga nej till människor med mindre pengar.

SD säger sig vilja rädda Sverige. Men det de i praktiken gör är att riva sönder idén om Sverige som ett gemensamt samhällsbygge.

Och mitt i allt detta tyckte Åkesson att det var viktigt att prata om söndagsöppet på Systembolaget. Det från en partiledare som själv berättat att han drack sex öl före ett viktigt möte med statsministern. Jag tänker inte sätta diagnoser på någon, men jag tänker säga detta: det är ett mycket märkligt politiskt omdöme att göra ökad alkoholtillgänglighet till en frihetsfråga i ett land där alkohol redan orsakar enorma sociala och medicinska kostnader.

Det här var inte ett tal om att hålla ihop Sverige.

Det var ett tal för att polatisera genom att tala på ett sätt som tydligt visar vilka som ska få räknas som Sverige. Och vilka som ska hållas utanför.