Jag läser detta som ett industriellt nödrop till politiken. Och vem ansvarar för näringslivet? Ebba. Hon bara måste bort.

Jag läser detta som ett industriellt nödrop till politiken. Och vem ansvarar för näringslivet? Ebba. Hon bara måste bort. Hon är inte kompetent nog.

Scanias vd säger rakt ut det som regeringen vägrar förstå: elektrifieringen av tunga transporter går för långsamt, och omställningen kan inte bygga på önsketänkande, pressmeddelanden och fossilnostalgi.

Scania hade målet att en av tio sålda lastbilar skulle vara eldrivna redan 2025. Utfallet blev mindre än en av hundra. Produktionen av ellastbilar går på tio procents kapacitet. Målet om 50 procent ellastbilar till 2030 skrotas nu i praktiken. Inte för att tekniken saknas. Inte för att industrin inte ser vart världen är på väg. Utan för att politiken inte har byggt marknaden.

Det är faktiskt närmast plågsamt att inse vad Tidöligan ställt till med. Sverige har, eller iaf hade, en världsledande fordonsindustri. Vi har företag som kan vara med och bygga nästa industriella epok: fossilfria transporter, batterier, grönt stål, laddinfrastruktur, smarta elnät och utsläppsfria logistiksystem. Det är exakt den sortens industriella bas ett modernt välfärdsland borde slåss för.

Vad gör Tidöregeringen?

Den gör fossilt billigare, elektrifiering svårare och framtiden mer osäker.

För det är här problemet sitter. Åkerierna kommer inte köpa dyrare ellastbilar om diesel hålls konstgjort billig. Transportköpare kommer inte kräva utsläppsfria transporter om offentlig upphandling och stora privata aktörer fortsätter acceptera fossil standard. Laddinfrastruktur byggs inte i den takt som krävs om staten duckar. Elnäten förstärks inte med slogans. Industrin investerar inte miljardbelopp på stabil grund om regeringen samtidigt river bort styrmedel, försvagar klimatpolitiken och signalerar att gårdagens teknik ska få leva vidare lite till.

Tidöligan har alltså visat världen hur man saboterar omställningen.

Och det är inte bara klimatpolitik som havererar. Det är industripolitik. Det är jobbpolitik. Det är säkerhetspolitik. Det är välståndspolitik.

Scanias vd säger att hela firman läggs i potten på omställningen och att bolaget långsiktigt inte kan finnas kvar om man inte lyckas. Det handlar om 22 000 jobb i Sverige och 55 000 globalt. Det borde få vilken ansvarstagande regering som helst att vakna. Men inte Ebba.

Men Tidöregeringen verkar hellre krama fossilberoendet än bygga framtidens konkurrenskraft.

Och EU ska inte heller komma undan. Om Europa inte vågar hålla fast vid hårda klimatkrav, stark efterfrågan och långsiktiga spelregler, då lämnar vi walkover. Då blir det andra delar av världen som bygger de nya värdekedjorna, de nya fabrikerna, de nya jobben och den nya tekniken. Vi får köpa in oss i framtiden i stället för att äga en del av den.

Det är industriellt självskadebeteende.

Ja, Scania och Volvo bär också ansvar. Det går inte att både vilja ha fart på elektrifieringen och samtidigt lobba för svagare krav. Företag som vill leda omställningen måste också stå upp för de regler som skapar marknaden. Men huvudpoängen kvarstår: utan politiskt mod blir elektrifieringen en affärsrisk i stället för en konkurrensfördel.

Och det är precis där vi är nu.

Alla vet vart utvecklingen är på väg. Förbränningsmotorn är inte framtiden. Fossila bränslen är inte framtiden. Dieselberoende är inte svensk konkurrenskraft. Det är en återvändsgränd med höga utsläpp, importerade bränslen, sårbara försörjningskedjor och företag som tappar tempo medan andra springer förbi.

Det krävs fyra saker: fordon, laddning, ekonomi för åkerierna och krav från transportköpare. Fordonen finns. Resten måste politiken hjälpa till att bygga. (Och så en fortsatt omställning av energisystemet naturligtvis. Men det är ett annat inlägg.)

Högre fossila bränslepriser är inte ett straff. Det är en signal om verkliga kostnader. Laddinfrastruktur är inte en kostnad. Det är industriell grundstruktur. Offentlig upphandling är inte byråkrati. Det är marknadsskapande politik. Klimatkrav är inte ett hot mot industrin. De är förutsättningen för att industrin ska våga investera. Grundbult för vår välfärd.

Det här är skillnaden mellan att leda och att halka efter.

En regering som förstår industrin hade gjort allt för att elektrifieringen av tunga transporter skulle ta fart. Den hade pressat fram laddinfrastruktur. Den hade använt upphandling. Den hade säkrat elnätskapacitet. Den hade skapat stabila styrmedel. Den hade gjort det billigare att välja framtiden och dyrare att fortsätta med utsläppen.

I stället har vi en regering som pratar om konkurrenskraft medan den underminerar den.

Det är inte bara klimatet som förlorar på det.

Det är svensk industri. Svenska jobb. Svenskt välstånd. Och Europas möjlighet att vara en kraft i den globala industriella omställningen.

Det går inte att tänka sig en mer ansvarslös politik. Hallå Ebba!?

Länk till artikeln I kommentar.