Jag är så fantastiskt lättad och glad. Och lycklig över att min Emanuel varit ett stabilt o tröstande stöd.

Jag är så fantastiskt lättad och glad. Och lycklig över att min Emanuel varit ett stabilt o tröstande stöd. Det är bara han och en handfull till som vetat. Så ursäkta till er som jag inte givit vanlig uppmärksamhet på senare tid. Har haft annat att tänka på.

Under drygt en vecka har jag nämligen trott att jag har samma leukemi som mamma dog av. Läkaren sa att jag har symptomen som cancerformen ger. Mängder med undersökningar och prov. Visste inte att det fanns så många provrörsstorlekar!

I morse ringde de: det är inte KLL. Är så tacksam att det iaf inte är den djävulska sjukdomen. Återstå att ta reda på varför jag varit förkyld sedan februari och varför magontet inte släppt sedan augusti. Men KLL är det inte. Det tackar jag min lyckliga stjärna för.

PS: man är verkligen inte logisk i såna här situationer. Samma dag, lite efter det att jag fick beskedet fick jag min första Astrid. Den har jag haft vid vedspisen som en beskyddare. Fortsätter det rent ologiska och ramar in den.