Hur tänker Carl-Oskar Bohlin egentligen? Ja, en sak är säkert. Inte långt.

Hur tänker Carl-Oskar Bohlin egentligen? Ja, en sak är säkert. Inte långt.

En granskande journalist avslöjar allvarliga säkerhetsbrister runt Sveriges statsminister. Hon kommer nära statsministerparet, rör sig i privata miljöer och visar hur märkligt lätt det tycks vara att ta sig in i kretsen runt landets högsta politiska ledning.

Då ska en minister för civilt försvar reagera med en enda sak: säkerhet.

Har rutinerna fungerat?

Har Säpo haft rätt förutsättningar?

Hur kan detta ens hända?

Vad gör vi för att det inte ska hända igen?

Men nej. I stället väljer han att misstänkliggöra journalisten.

Och på vilken grund? Jo, för att Rebellmammorna har samlat in pengar för att köpa och sprida hennes bok om fossilindustrin. Har rabellmammorna något med fossila utsläpp att göra månntro?

Det är så häpnadsväckande bakvänt att jag knappt vet var jag ska börja. Vi tar det en gång till problemet är alltså inte, enligt Bohlin, att en reporter kunde visa på brister kring statsministerns säkerhet. Problemet är att några klimatengagerade mammor tycker att fler borde läsa en bok om journalistik, klimat och fossilindustrin.

Tror minsann jag bryr mig mer om statsministerns säkerhet än vad Bohlin gör.

En minister med ansvar för civilt försvar borde förstå allvaret med ett verkligt säkerhetsproblem. Istället blottar han en pinsam ideologisk fixering vid klimatengagerade kvinnor.

Sverige har en mörk historia av våld mot högt uppsatta politiker. Vi lever dessutom i en tid av ökad polarisering, desinformation, hot och säkerhetsrisker. Då behöver vi ministrar som klarar av att hålla huvudet kallt.

Inte ministrar som blir mer upprörda över Rebellmammorna än över säkerhetsluckor kring statsministern.

Granskande journalistik är inte ett hot mot demokratin. Den är en förutsättning för demokratin. Det Bohlin gör här är inte att försvara Sverige. Det är att försöka flytta fokus från maktens ansvar till budbäraren.

Och det är bortom pinsamt.