Har fått frågan både publikt och privat om den nya ledningen till Finland var…

Har fått frågan både publikt och privat om den nya ledningen till Finland var så smart eftersom den höjt elpriserna i norr sedan den togs i drift. Det var helt bombsäkert att en kabel som Aurora Line skulle höja elpriserna i norra Sverige. Det beror inte på att elen blir dyrare att producera, utan på hur elmarknader fungerar. När ett överskottsområde kopplas ihop med fler marknader jämnas prisnivåer ut. Norra Sverige har länge haft extremt låga priser eftersom vi haft mycket vattenkraft och växande vindkraft, men begränsad överföringskapacitet. Det har gett ett lokalt överskott. När fler kablar byggs kan el säljas till fler områden, och då stiger priserna i överskottsregioner samtidigt som de dämpas i underskottsregioner.

Men bilden är större än så. De historiskt låga priserna i norr har delvis varit ett resultat av flaskhalsar, inte av att elen egentligen är gratis. Om priserna blir för låga under lång tid urholkas investeringsviljan. Då blir det svårare att finansiera underhåll av vattenkraften, bygga ny produktion, lagring och flexibilitet. På sikt riskerar det att leda till ett svagare elsystem och högre kostnader längre fram för norr. Lite högre men stabilare priser är därför vara en förutsättning för långsiktig trygghet. Som det varit har elproducenter fått för dåligt betalt för sin produkt för att överleva. Det är inte smart. Hade vi haft kärnkraftverk i norr hade de varit nedlagda för länge sen.

Sammankopplingar GÖR elsystemet robustare. Vi kan exportera när det blåser mycket och vattenmagasinen är fulla, och importera vid torrår eller extrem kyla. Vind och vatten kan balansera varandra över större geografier. Våra vattenmagasin fungerar i praktiken som ett av Europas största batterier. I ett sammankopplat system får den tillgången mycket större värde. Inte mindre om någon trodde det.

Det betyder inte att regional rättvisa saknar betydelse. Tvärtom. Om norra Sverige ska acceptera högre priser måste mer av värdet stanna i regionen. Skattebaser, fastighetsvärden, industrijobb och infrastrukturinvesteringar behöver i högre grad gynna de samhällen som faktiskt producerar energin. Jag förstår inte varför det inte genomfördes vid årsskiftet. Annars uppstår en legitim känsla av att resurser flyttas söderut utan återföring. Begrep innan inte vad Tidöligan väntar på. Det gör jag nu.

För det finns något mycket viktigare än en kabel. Det verkliga vägvalet för norra Sverige handlar om den gröna industriella omställningen. Och där är insatserna historiskt höga. Handlar om norrs hela framtid.

Elektrifieringen av stål, gruvor, transporter och kemiindustri är inte bara en klimatfråga. Det är ett nytt industriellt paradigm. I över hundra år har välstånd byggts kring billig fossil energi. Nu ersätts det systemet av billig fossilfri el. Regionen som kan erbjuda stabil, fossilfri energi till konkurrenskraftigt pris blir morgondagens industrikärna. Och i Europa finns ingen plats med bättre förutsättningar än just i norra Sverige.

Här finns vattenkraften, marken, mineralerna, industrikompetensen och det politiska arvet av samarbete mellan stat, industri och akademi. Därför har också satsningar som Hybrit och Stegra väckt global uppmärksamhet. Fossilfritt stål handlar inte bara om utsläpp. Det handlar om att flytta upp värdekedjor, skapa exportintäkter och säkra jobb i decennier framåt. I norr.

När Sverige investerar i grön industri händer tre saker samtidigt. För det första minskar våra utsläpp direkt. För det andra skapar vi produkter som gör att andra länder kan minska sina utsläpp. För det tredje utvecklar vi teknik som kan exporteras globalt. Det är så små länder bygger långsiktig välfärd: genom att ligga i teknikens framkant.

Internationellt råder bred samsyn om detta. International Energy Agency lyfter industripolitik som avgörande för omställningen. Mario Draghi har pekat ut energiomställningen som central för Europas konkurrenskraft. Ekonomer som Dani Rodrik menar att de länder som aktivt bygger gröna industrier kommer stå starkast ekonomiskt. Detta är inte radikala positioner, det är mainstream i global policydebatt.

Därför är det så allvarligt när den svenska politiken tvekar. Ja, t.o.m. motarbetar. När stöd till Industriklivet minskas, när statliga signaler blir otydliga och när stora projekt möter politisk broms skapas enorm osäkerhet. Och kapital hatar osäkerhet. Investeringar flyttar dit där långsiktigheten finns. Tidöligan signalerar igen och igen att den inte finns i norr.

Vi har redan sett detta i andra branscher. Solceller, batterier och delar av elbilsindustrin utvecklades i väst men skalades upp i Asien. Risken nu är att samma sak händer med fossilfritt stål. Tekniken utvecklas här, men jobben och värdeskapandet hamnar någon annanstans. Jag vill inte behöva tacka Tidöligan för det. Sverige hade ett helt fantastiskt utgångsläge när Tidöligan tog över.

Konsekvenserna för norra Sverige skulle vara enorma. För i norr handlar omställningen inte bara om klimatmål, utan om hela välfärdsmodellen. Nya industrijobb betyder skatteintäkter till skolor, vård och omsorg. De betyder inflyttning, bostadsbyggande och levande samhällen. De betyder att unga kan stanna kvar. Att kommuner kan växa istället för att förvalta avveckling.

Om investeringarna uteblir händer motsatsen. Då riskerar vi en klassisk råvarufälla där resurserna finns men förädlingen sker någon annanstans. Värdet exporteras medan regionen sitter kvar med infrastrukturen, slitaget och de sociala kostnaderna. Det är ett historiskt mönster som många resursregioner i världen känner igen.

Det är därför omställningen är så avgörande. Den är inte ett “grönt projekt” vid sidan av ekonomin. Den är ekonomin. Antingen lyckas norra Sverige bli centrum för Europas fossilfria industri eller så blir vi leverantör av råvaror till andras värdekedjor.

Och det här är i grunden ingen ideologisk fråga. Det är fysik och nationalekonomi. Klimatförändringarna fortsätter oavsett vad vi tycker. Fossil energi kommer bli dyrare och mer riskfylld. Kapital söker stabilitet och framtida marknader. Länder som investerar i elektrifiering och fossilfri industri nu kommer dominera nästa industriella era.

Ja, vissa enskilda projekt kommer misslyckas. Så har det alltid varit i stora teknikskiften. Järnvägen, elektrifieringen, internet, alla hade förlorare längs vägen. Men helheten skapade enormt välstånd. Alternativet har aldrig varit riskfritt. Alternativet har alltid varit att hamna på efterkälken.

Därför är det missvisande att fastna i enskilda kablar eller kortsiktiga prisförändringar. Den stora frågan är större än så. Den handlar om huruvida Sverige, och särskilt norra Sverige, ska leda den gröna industriella revolutionen eller stå vid sidan av och se andra göra det.

För norra Sveriges framtida välfärd avgörs inte av om elen är några ören billigare eller dyrare ett enskilt år. Den avgörs av om vi tar tillvara det historiska fönster vi står i just nu. Och då jobbar LKABs styrelseordförande stenhårt mot Hybrit. Och Tidöligan likaledes mot Stegra genommatt vägra dem Industriklivet. Det trots att EU-kommissionen redan godkänt stödet. Men Ebba säger nej.

International Energy Agency (IEA). Net Agora Energiewende (2021). Global Steel at a Crossroads.

Algers, J. (2024). Climate Policy.

Algers, J. (20250211) Sverige bör inte överge de gröna satsningarna. Svenska Dagbladet.

Bataille, C. et al. (2021). Net-zero heavy industry. Joule.

BloombergNEF (2024). Energy Transition Investment Trends.

Draghi, M. (2024). The Future of European Competitiveness.

Energy Transitions Commission (2021). Making Mission Possible.

European Commission (2023–2024). Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM).

European Court of Auditors (2023). EU climate spending review.

European Investment Bank (2023). Energy transition investment report.

IEA (2022). Global EV Outlook.

IEA (2023). Electricity Market Report.

IEA (2023). Hydrogen Review.

IEA (2023). Iron and Steel Technology Roadmap.

IEA (2024). Electricity Market Report.

IEA & NEA (2020). Projected Costs of Generating Electricity.

International Energy Agency (IEA) (2021). Net Zero by 2050.

International Energy Agency (IEA) (2023). Energy Technology Perspectives.

IEEFA (2024). Reports on global green steel competition.

IPCC (2022). Sixth Assessment Report.

IRENA (2023). World Energy Transitions Outlook.

Material Economics (2019). Industrial Transformation 2050.

McKinsey (2022). Net-zero industry reports.

Mission Possible Partnership (2022). Making Net-Zero Steel Possible.

Nilsson, L.J. et al. (2021). Industrial decarbonisation pathways. Climate Policy.

Nordic Council of Ministers (2023). Nordic Clean Energy Outlook.

Nurdiawati, A. et al. (2025). Renewable & Sustainable Energy Reviews.

OECD (2023). Industrial Policy for Climate Transition.

Rodrik, D. (2023). Green industrial policy.

Rumsa, M. (2025). Journal of Cleaner Production.

Souza Filho, I.R. et al. (2022). Materials science literature.

Toktarova, A. et al. (2020). Low-carbon industry transitions. Energy Strategy Reviews.

Vogl, V. et al. (2018). Assessment of hydrogen direct reduction. Journal of Cleaner Production.

World Bank (2023). State and Trends of Carbon Pricing.

World Steel Association (2023). Steel Statistical Yearbook.

Har också läst mycket iNature Climate Change JouleEnergy Policy

Det som händer nu gör mig väldigt orolig för norra Sveriges framtida välfärd.