Håll i er. I sak håller jag helt med Jimmie Åkesson.

Håll i er. I sak håller jag helt med Jimmie Åkesson. Självklart ska människor med omfattande funktionsnedsättningar som behöver ledsagning kunna gå på konsert. Det är inget lyxkrav. Det är en självklar del av ett värdigt liv. Det ska bara gå att lösa. I Sverige. I hela EU.

https://www.facebook.com/share/v/1BMfAY2chu/?mibextid=wwXIfr

Men där slutar också samsynen kring LSS.

LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387), finns av en enda grundläggande anledning:

att människor med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar ska kunna leva på lika villkor som andra.

Inte överleva. Inte förvaras. Utan leva.

LSS är inte välgörenhet. Den är inte en budgetpost man kan justera bort i sämre tider som SD & co valt att göra. Den är en rättighetslag, byggd på behovsprincipen, inte på ålder, kommunal ekonomi eller politisk dagsform. Den ska ge inflytande, självbestämmande, delaktighet i samhällslivet inklusive kultur, relationer och fritid. LSS är ett lackmustest på hur mänskligt ett samhälle är.

Problemet är att LSS i dag i allt större utsträckning inte tillämpas i enlighet med lagens intentioner. Det är en reform som urholkats i praktiken. Och Åkesson har inte engagerat sej nämnvärt. Det trots att Jimmie har en yngre bror med omfattande assistansbehov dygnet runt. Han vet, på ett personligt plan, vad det innebär att ha assistenter i hemmet 24/7. Han har hört om LSS-försämringarna i praktiken.

Det gör det desto svårare att förstå varför hans politiska engagemang för LSS varit så begränsat. Att veta och ändå inte agera är också ett val.

Under lång tid har utvecklingen gått i fel riktning. Rättstillämpningen har blivit allt snävare, där juridiska tolkningar successivt skruvats åt på ett sätt som urholkar lagens ursprungliga intentioner. Samtidigt har hård budgetstyrning fått ett allt större genomslag, där ekonomiska ramar i praktiken tillåts väga tyngre än individuella behov. Professionella behovsbedömningar har i stor utsträckning trängts undan av administrativt krångel, standardiserade mallar och tekniska gränsdragningar som saknar förankring i människors faktiska livssituation. Parallellt har rättspraxis steg för steg förskjutits, så att rätten till stöd pressats tillbaka utan att lagen formellt ändrats. Resultatet är ett system där lagens bokstav fortfarande finns kvar, men där dess skydd i praktiken blivit allt svagare.

Resultatet är att människor med uppenbara, dokumenterade behov nekas insatser de har laglig rätt till. Det är ett systemfel Inte enskilda olycksfall i arbetet.

65-årsgränsen är kanske det tydligaste exemplet på hur LSS förlorat sin moraliska kompass. Tanken från början var att den skulle bort. Funktionsnedsättningar upphör inte vid en födelsedag. Nya varaktiga funktionsnedsättningar uppstår efter 65 år.

Att låta kronologisk ålder väga tyngre än faktisk funktionsnedsättning strider mot både grundläggande rättviseprinciper och ungefär all kunskap om funktionsvariation och åldrande!

Konsekvenserna är brutala i sin vardaglighet. På särskilda boenden ser vi hur personer med LSS-beslut får helt andra resurser, bemötande och livskvalitet än personer med identiska behov men utan LSS. Det skapar ett A- och B-lag i äldreomsorgen som är djupt ovärdigt ett rättssamhället Sverige.

Människor som omfattas av LSS tillhör en av samhällets mest strukturellt utsatta grupper.Deras röster hörs sällan. De har begränsad möjlighet att organisera sig, lobba eller skapa medialt tryck. Just därför är de extra beroende av att politiker faktiskt står upp för dem.

När det inte sker, när beslutsfattare tiger eller kompromissar bort rättigheter, då prioriteras LSS alltid ned. Alltid.

Politiker tar tyckt att LSS kostnader har ökat över åren och då att det måste sparas. Men att kostnaderna skylle öka var fullt förutsägbart redan när LSS infördes. Vi visste att kostnaderna skulle öka under lång tid. 15-20 år. När lagen började tillämpas var majoriteten av dem som beviljades insatser relativt unga. Samtidigt fortsatte nya personer under 65 år, med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar, att komma in i systemet varje år. Däremot fanns det mycket få som lämnade systemet genom naturlig bortgång i början. Det säger sig självt att ett sådant system får stigande kostnader under en övergångsperiod eftersom antal personer som har LSS ökar

Detta är inte ett tecken på att lagen är ”för generös”. Det är en helt normal demografisk effekt. Det tar i storleksordningen 15–20 år innan de äldsta grupperna i ett nytt rättighetssystem når de åldrar där dödligheten faktiskt börjar påverka volymerna. Under denna period kommer fler att tillkomma LSS än att försvinna. Att då i efterhand peka på ökade kostnader som ett problem, och använda det som argument för att strama åt tillämpningen, är att blunda för grundläggande demografi.

LSS var med andra ord konstruerad för att kosta mer under sina första decennier. Det var inbyggt i systemet från början. Precis som i alla långsiktiga välfärdsreformer krävs tålamod, stabil finansiering och förståelse för att utgifterna inte planar ut förrän systemet nått en mognadsfas. Och i den mognadsfasen borde det inte finnas någon åldersgräns.

Det verkligt kortsiktiga – och korkade (sorry) – är att konstruera politiken som om LSS vore ett tillfälligt utgiftstryck, snarare än en långsiktig rättighetslag. I stället för att acceptera att kostnaderna naturligt ökar under uppbyggnadsfasen, valde man att dra undan rättigheter för människor vars behov inte förändrats. Det är inte ekonomiskt rationellt, och det är definitivt inte förenligt med lagens syfte: att ge människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett värdigt liv, över hela livsloppet.

Ja, att följa LSS fullt ut kostar pengar.Ja, att avskaffa 65-årsgränsen kostar.Ja, att införa dubbel bemanning för att skydda mot övergrepp kostar.

Men kostnader måste alltid ställas mot alternativ.

Sverige har i dag hög ungdomsarbetslöshet, samtidigt som både LSS och äldreomsorgen har akut personalbrist. Här finns en uppenbar och rationell lösning: staten tar ett större ansvar för att utbilda och anställa människor i LSS-nära yrken.

Det är dessutom samhällsekonomiskt klokt. Assistentlöner går i hög grad direkt tillbaka till ekonomin genom konsumtion, skatteintäkter och lokal efterfrågan. Jämför detta med omfattande skattesänkningar för höginkomsttagare, där stora delar i stället sparas eller placeras finansiellt.

Att investera i LSS är inte en kostnadspost att minimera.Det är en investering i mänskliga rättigheter, tillit och långsiktig hållbarhet. Ett samhälle som låter behov styra – inte ålder, som följer sina egna lagar och som försvarar dem som har svårast att försvara sig själva, är ett starkare samhälle.Allt annat är ett moraliskt misslyckande.

Vill du läsa mer? Här är några tips att börja med.

FN. (2006). Convention on the Rights of Persons with Disabilities. United Nations.

Gough, I. (2017). Heat, Greed and Human Need: Climate Change, Capitalism and Sustainable Wellbeing. Edward Elgar Publishing.

Inspektionen för socialförsäkringen. (2020). Assistansersättningen – utveckling, rättstillämpning och konsekvenser. ISF Rapport 2020:4.

Lindqvist, R. (2014). Funktionshinder och välfärd. Studentlitteratur.

Riksrevisionen. (2020). Statens arbete med personlig assistans. RiR 2020:7.

Socialstyrelsen. (2023). Uppföljning av insatser enligt LSS. Socialstyrelsen.

SOU 2018:88. Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen. Statens offentliga utredningar.

SOU 2023:9. Stärkt rätt till personlig assistans. Statens offentliga utredningar.