En jobbrapport kom. Den var dålig. Inte katastrofal, men tillräckligt för att ge en vids president dåligt humör.

En jobbrapport kom. Den var dålig. Inte katastrofal, men tillräckligt för att ge en vids president dåligt humör. Antalet nya jobb var inte vad det borde ha varit tycker Trump – det vill säga statistiken var inte vad han ville att det skulle vara. Men istället för att ifrågasätta sin politik valde Trump att ifrågasätta… den som var ansvarig för statistiken! Så – pang bom – fick chefen för Bureau of Labor Statistics sparken.

Inte för att hen gjorde ett dåligt jobb. Tvärtom. Hen gjorde det alldeles för bra. Siffrorna stämde – och det var just det som var problemet. Verkligheten stämde inte med den alternativa verkligheten. I en värld där fakta måste konkurrera med känslor, marknadsföring och politisk självbild, blev det här ännu ett kapitel i manualen: När något inte passar – avskeda någon tills det gör det.

Att jobbstatistik numera verkar förväntas fungera som politiska kampanjaffischer är inte längre överraskande. Det som förr var tråkig, torr statistik har blivit ett slags lojalitetstest. Den som räknar rätt – men ”fel” – åker ut. Den som räknar fel - men ”rätt” - blir kvar. Det är förstås en farlig utveckling. För när de som säger det obekväma avskedas, blir det bara bekväma lögner kvar.

Och plötsligt står vi där, i ett land med rekordlåg arbetslöshet – på pappret – samtidigt som folk köar till soppköken. Sanningen är inte alltid trevlig. Den skaver. Men den är helt nödvändig. Att ge sparken åt statistikchefen för att siffrorna inte stämmer överens med presidentens självbild är inte bara absurt – det är symptomatiskt. Det visar att makten i USA hellre manipulerar verkligheten än bemöter den. Och vi är på väg dit i Sverige oxå!