Det tar aldrig slut. SD.

Det tar aldrig slut. SD.

Sverigedemokraternas värdegrund är rutten mtp vilka människor de har i sina led igen och igen i oändlighet.

Detta parti driver hårt mot pedofiler, barnpornografi och sexualbrott mot barn. De vill alltid vara hårdast, argast och mest moraliskt upprörda. Men nu visar det sig att SD själva haft en pedofil på en av de mest centrala positionerna. SD-politiker delgiven misstanke om barnpornografibrott.

Michael Rubbestad är inte någon perifer kommunpolitiker längst ut i organisationen. Han var riksdagsledamot, Jimmie Åkessons nära vän, förste vice gruppledare i riksdagen, jämställdhetspolitisk talesperson och ansvarig för SD politik i frågor om sex, samlevnad och HBTQ.

Alltså: mannen som företrädde partiet i frågor om kropp, kön, sexualitet, jämställdhet och barns miljöer har nu lämnat sina uppdrag med omedelbar verkan efter misstanke om barnpornografibrott. Fast SD framhärdar i personliga skäl.

Det är nästan så verkligheten inte längre behöver satir.

Jimmies kompis har drivit frågor om att få fler män att arbeta i förskolan genom att prata mindre om pedofili. Han har kopplat genuspedagogik till könsdysfori. Han har velat förbjuda gangsterrap och annan “moraliskt tvivelaktig” musik. Han kallar sig feminist men menar samtidigt att samhället inte ska lägga sig i jämställdheten. Han har också motionerat om skärpta straff för sexköp.

Och nu detta.

Självklart gäller rättsstatens principer. Misstanke är inte dom. Det ska gälla alla, även SD-politiker. Men det hindrar inte att frågan måste ställas: hur kan partiet som säger sig vilja rensa Sverige från moraliskt förfall så ofta behöva sanera i sina egna led?

För det här är inte första gången SD höga svansföring slår tillbaka mot dem själva. Även SD-Tobbes pappa dömdes för sexualbrott mot barn när han själv var SD-politiker. Det gör naturligtvis inte sonen skyldig till någonting även att SD-Tobbe bodde med sin pedofilipappa. Barn bär aldrig skuld för sina föräldrars brott. Men det visar hur farlig SD egen logik är. SD älskar skuld genom närhet när den kan användas mot andra. Då räcker miljö, släkt, bakgrund, sammanhang och association. Men när det gäller den egna rörelsen blir det plötsligt väldigt viktigt med nyanser. Barnpornografibrott. Personliga skäl.

Hyckleriet är öronbedövande.

Och sedan har vi mediernas märkliga hantering. När Katja Nybergs narkotikahaveri avslöjades var det namn, bild, detaljer, påsar, rör och rubriker direkt. Inga större problem med att hänga ut. Inga större problem med att tala klarspråk.

Men när denne centrale SD-politiker delges misstanke om barnpornografibrott blir språket plötsligt försiktigt. “Personliga skäl.” “Lämnar sina uppdrag.” “Utredningen får ha sin gång.”

Ja, utredningen ska ha sin gång. Men asymmetrin är omöjlig att inte se. Särskilt när det gäller ett parti som själv inte direkt brukar vara ökänt för försiktighet. SD har byggt en hel politisk metod på att peka ut andra, misstänkliggöra andra och koppla brott till grupper, miljöer och kulturer. Men när mörkret kliver in genom den egna partidörren blir alla plötsligt mycket måna om rättssäkerhet, försiktighet och lågmält språk.

Samma parti hade för övrigt Rubbestad med i den där kvittningskuppen i riksdagen, där SD-ledamöter låtsades vara kvittade men ändå deltog i omröstningen. Även där: regler gäller tydligen främst andra.

Barns utsatthet ska aldrig vara politisk rekvisita. Barnpornografibrott handlar om verkliga barn, verkliga övergrepp och verkliga liv som förstörs. Det kräver seriös politik: polisresurser, internationellt samarbete, socialtjänst, förebyggande arbete och fungerande rättsväsende.Inte SDs vanliga ritual: vråla högst, peka bortåt och låtsas vara renast i rummet.

Nu står de där själva.

Partiet som alltid säger sig veta var ondskan finns.

Ibland finns den inte hos “de andra”.

Ibland sitter den mitt i den egna riksdagsgruppen. SD har närt en pedofill vid sin barm i många år. Tvi f-n! Rösta INTE på ett parti som drar till sig kriminella som SD gör. Kriminella som är med och stiftar våra lagar.