Det som inte fick hända, hände ändå.

Det som inte fick hända, hände ändå.

Den 11 juli 1995 släcktes tusentals liv i Srebrenica. En plats som utropats som en skyddszon, men som blev ett dödens fängelse. På bara några dagar mördades över 8.300 bosniska muslimska män och pojkar. De fördes bort i tysthet, skildes från sina mödrar, systrar och barn. Massgravarna fylldes. Ett folkmord, inte i historiens dunkel, utan mitt i Europa, inför en värld som såg på men inte ingrep.

Det som hände i Srebrenica var inte ett misstag. Inte ett kaos av krig. Det var iskallt planerat. Organiserat. Systematiskt. Metodiskt. Precis som av Nazityskland. Det var nationalismens logik i sin mest brutala form, där människovärde avgörs av namn, tro och ursprung. Där grannar gjordes till fiender. Där barn avrättades i sina skolkläder, och där män sköts i nacken för att de bar fel efternamn.

Trettio år har gått. Tre decennier av sorg, av väntan, av att inte veta för så många. Gravstenarna i Potočari står i raka led, som ett vittne över Europas svek. Men mellan dem finns ännu tomma platser, reserverade för dem som aldrig återfanns. För ben som ligger gömda i skogens mark.

De som överlevde bär ärr ingen kan se. Mödrar gråter utan kroppar att sörja. Barn växte upp utan fäder, utan bröder. Srebrenica är inte bara en plats, det är ett öppet sår i mänsklighetens samvete.

Vi har ett ansvar.Ett ansvar att minnas.Ett ansvar att tala.Ett ansvar att vägra glömma.

Vi är skyldiga dem att aldrig sluta säga sanningen:Det var ett folkmord.Det var med avsikt.Och det får aldrig någonsin hända igen. Och så händer det i Gaza.

Det är lätt att i efterhand minnas sig själv som god när jugoslaverna flyende kom till Sverige. Jag var 20 år och kommer ihåg hur Sveriges befolkning välkomnade dem. Att tro att vi öppnade våra hjärtan när människor flydde bomber, avrättningar och massgravar i det sönderfallande Jugoslavien på 1990-talet är fem. Sanningen är smärtsam. Sverige var verkligen inte bara en trygg hamn, det var också en plats där flyktingar möttes av misstänksamhet, förakt och kalla händer.

Tusentals människor, många från Bosnien, Kroatien och Kosovo, kom hit efter att ha förlorat allt. De bar på trauman som saknade ord. De hade sett grannar avrättas, hem brännas, barn dö. De kom inte hit för att ta, utan för att överleva. Och ändå hördes röster i Sverige som ifrågasatte deras rätt att vara här. Som målade ut dem som problem. Som kallade dem “ekonomiska flyktingar”, trots att det var liksäckar och inte valutor som präglade deras berättelser.

I skolor fick deras barn höra att de var ovälkomna. På arbetsmarknaden sorterades deras namn bort. I trapphus och tvättstugor spreds viskningar om att de var för många, för annorlunda. Deras erfarenheter, deras sorg, reducerades till statistik och budgetposter.

Och nu, trettio år senare, ser vi samma mönster upprepas. Att vi inte lär oss.

När människor från Syrien, Afghanistan eller Somalia söker skydd i Sverige, möts de ofta inte av förståelse, utan av samma gamla trötta rädsla. Samma kyliga språk om volymer och bördor. Samma misstänkliggörande, som om det krävs ett särskilt slags lidande för att förtjäna en plats bland oss. Som om vissa krig är mer begripliga än andra. Som om vissa människor är lättare att acceptera som våra grannar. Dee finns bara en enda ras - människorasen.

Vi har inte lärt oss.

Vi pratar om integration, men sällan om hur det är att försöka passa in i ett samhälle som ständigt markerar att du inte hör hemma.

Vi pratar om kultur, men menar ofta hudfärg.

Vi pratar om trygghet, men bygger murar mot dem som flytt otryggheten.

De som kom från det forna Jugoslavien vittnar än i dag, om hur svårt det var, om hur ensamheten kändes, om hur lång tid det tog innan de sågs som människor och inte bara som “flyktingar”.

Vi gör nu samma sak mot en ny generation av människor på flykt.

Det är inte bara ett moraliskt svek – det är ett svek mot vår historia.För varje gång vi glömmer, upprepar vi.

Så låt oss minnas – inte för att fastna i det förflutna, utan för att se det som en spegel.Vad vi gjorde.Vad vi inte gjorde.Och vad vi fortfarande har en chans att göra bättre.