Det här är minsann svensk politisk Monty Python på hög nivå.

Det här är minsann svensk politisk Monty Python på hög nivå.

Ena sidan: en fruktkorg med äpplen förpackade som Tredje riket i presentförpackning.

Andra sidan: en minister som när han var MUF-ordförande postade ett avhugget gosedjurshästhuvud till en fackbas.

Och nu står vuxna människor i kostym och slips och försöker förklara att det ena minsann är fullständigt orimligt medan det andra är… rimligt?

Det är som att bevittna en moralisk gymnastiktävling där svårighetsgraden ökar i varje mening. “Nej nej, mitt hästhuvud var ett öppet brev.” Jaha. Så Gudfadern fast med mjukisdjur och frimärke till facket är ok. En laddad fruktkorg med hint mot ministerns son och migrationspolitik är det inte? Så nu ska förståsigpåare väga hot på en fin liten våg: ett symboliskt mafiareferenspaket vs. en symbolisk fruktkorg. Välkommen till semantik-VM i politiska krumbukter!

Det mest dråpliga är ändå den högtidliga tonen från Tidöligan. Som om nationens öde hänger på exakt vilken typ av absurd rekvisita som levererats i vilken form. Kontor = kulturinslag. Utanför hemmet = civilisationens sammanbrott.

Och där sitter vi som medborgare och undrar: är detta verkligen vuxenvärlden? Eller har hela politiken förvandlats till en fars där alla står på scen i kostym, kastar verbal rekvisita på varandra och sedan bråkar om vem som egentligen gjorde politisk teater och vem som gjorde politisk konst.

Vi kan gott skratta åt hela cirkusen med hästhuvuden, fruktkorgar och semantiska kullerbyttor. Det är dråpligt. Nästan farsartat. Men så finns den där detaljen som gör att skrattet fastnar i halsen.

Samma Forssell som gärna föreläser om föräldraansvar i debatten, om tydliga gränser och vikten av värderingar i hemmet, har själv ställts inför att den egna sonen kopplats till nazistiska miljöer. Och då spricker den där självsäkra retoriken. För plötsligt blir verkligheten större än slagorden. Större än både en målad fruktkorg och ett gosedjurshästhuvud.

Det är där detta slutar vara roligt.

För i det läget framstår hela äppeldebatten som märkligt skev. Om något borde rimligen fokus ligga någon annanstans. Inte på att väga symboler i offentligheten på guldvåg, utan på det som faktiskt betyder något på riktigt.

Man kan tycka vad man vill om politisk satir, plumpt symbolspråk eller smaklös aktivism. Men när ens eget liv påminner en om hur komplex verkligheten är, då borde kanske den första impulsen inte vara att rasa över en korg äpplen.

Utan att vända sig inåt.

För i slutänden framstår kontrasten nästan absurd: en minister som rasar över symbolik i offentligheten, samtidigt som det egna föräldraskapets svåraste prövning fortfarande måste ligga aktuell på köksbordet. Och då blir hela farsen plötsligt ganska tom.

Det här är kanske svensk politisk Monty Python i sitt renaste skick. Men om man skrapar bort skrattet finns en ganska enkel slutsats kvar: vissa saker är större än politiska poänger. Och ibland borde man bry sig mindre om en korg äpplen och betydligt mer om sin egen avkomma. Att göra så stor poäng av en äppelkorg med ditmålad Hitler, med vissheten vad han själv tidigare gjort samt sonens nazistkoppling. Är det verkligen läge att ha en enormt hög svansföring då?