De små, små grejerna kan göra mej lycklig!

De små, små grejerna kan göra mej lycklig! För första gången på månader har jag fått på mej en strumpa på vänsterfoten alldeles själv. Var inte helt lätt o jag fick ha foten på en stol - men efter flera minuters ihärdigt försökande så gick det! Blev så nöjd med mej själv.

Nu blir det skryt. O några rejäla plumpar!

Var hos sjukgymnasten. Fick nya övningar av henne idag, tre veckor efter operationen. De övningarna brukar hon ge folk tidigast sex veckor efter operation. Själv tycker jag benet är skit, ingen styrka o höften blir trött fort - men jämfört med var folk brukar vara tre veckor efter operation har det gått väldigt fort framåt för mej. Det gjorde mej glad. Hoppas att det fortsätter så.

Jag ska fortsätta som innan. Inte överdriva träningen utan ta det piano som jag hittills gjort. Vila mej i form. Att det gått så fort framåt tror jag framförallt beror på att jag promenerar på mitt löpband flera gånger varje dag. Det är det som skiljer mej från övriga. Jag håller i mej i sidorna för att det inte ska bli så tungt för höften. På löpbandet går jag normalt utan hälta när jag håller i mej. Alla promenader har tränat upp rörligheten. Rörligheten är bättre nu än före operationen. Det är styrkan som är helt kass.

På frågan hur jag mer kan träna rörligheten och framförallt styrka sa hon cykel. Testade en där. Jisses sån dålig styrka vänsterbenet har. Precis att jag fick ner den vänstra pedalen. Fem minuter åt gången med väldigt lätt motstånd inledningsvis ville hon att jag skulle cykla. Får nog bli att jag införskaffar en motionscykel oxå. Borde finnas i second hand.

Sen till plumparna. Alltid träna 30 min efter värktabletter. Värken ska vara på min när jag tränar. Jag har tagit medicin enligt klockan, inte efter träningarna. Korkade jag.

Jag har tränat på att försöka gå med den opererade sidan först i trappor upp o sist ner. Det för att få upp styrkan. Det skulle jag inte försökt mej på än på länge. Max några centimetrar i höjdskillnad kan jag ta som styrketräning. Idiotiska jag.

Sen har jag gått utan kryckor hemma ibland. Allt blir så mycket lättare om man har två händer. Det fick jag göra - men bara om jag inte haltade. Det innebär väldigt korta steg. Kolla på bilden. Det är inte många centimetrar varje steg kan vara ännu. Det är inte att skrida fram - undra vad denna steglängd kallas för? Minitrippa?!