Att läsa kommentarerna om att det varmare klimatet inget är att bry sig om gör…

Att läsa kommentarerna om att det varmare klimatet inget är att bry sig om gör att jag inser att vissa av mina landsmän kommer ställas inför att klimatkrisen blir brutalt konkret i deras plånböcker. Det är försäkringsbolag och banker som kommer göra det.

För ett varmare klimat leder inte bara till varmare vintrar och somrar, snökaoset, skyfall, översvämmade källare och stigande hav. Utan även rakt in i försäkringsbrev, bankbesked, fallande fastighetsvärden och människor som kan bli sittande kvar med lån på hus som ingen längre vill köpa.

Många tror nog att beslutet om reträtt från utsatta kustlägen kommer att fattas av politiker. Om de ens behövs. Men i praktiken kan det mycket väl bli försäkringsbolagen som fattar beslutet först.

En villaförsäkring löper normalt ett år i taget. När försäkringsbolaget gör en ny riskbedömning kan premien höjas, villkoren ändras eller skyddet begränsas. Försäkringen kan sägas upp helt. I områden som återkommande drabbas av översvämning, ras eller skred är det inte längre bara fråga om “otur”. Skadan blir förutsebar. Och försäkringar är byggda för plötsliga och oförutsedda händelser, inte för hus som gång på gång står i vatten.

Finansinspektionen konstaterar redan att boendeförsäkringar sannolikt blir dyrare i takt med klimatförändringarna, och att risken för begränsat försäkringsskydd är högre i områden med större risk för översvämning, ras och skred. Svensk Försäkring skriver ännu tydligare: i värsta fall kan möjligheten att försäkra hus och byggnader i områden som drabbas återkommande försvinna.

Och då kommer nästa fråga: hur reagerar banken?

Ett bolån bygger på att bostaden är en säkerhet. Om huset tappar i värde, eller inte längre går att försäkra på ett sätt som banken accepterar, då är det inte längre samma säkerhet. I vissa bolånevillkor står uttryckligen att egendom som är säkerhet för bankens fordran ska vara försäkrad hos en försäkringsgivare som banken godkänner.

Så kedjan är obehagligt enkel:

Först stiger havet.

Sedan stiger försäkringspremien.

Sedan begränsas försäkringen.

Då tvekar banken.

Sedan tvekar köparen.

Sedan faller fastighetsvärdet.

Och till sist kan enskilda människor stå kvar med huslån på en fastighet som blivit ekonomiskt inlåst.

Detta är klimatpolitikens verkliga kostnad när vi väntar för länge. Det handlar inte bara om skärgårdsidyller, som Saxemara i DN:s reportage. Det handlar om hela den svenska självbilden där fastigheter ses som trygga tillgångar, pensionskapital och familjers största ekonomiska trygghet. Men en fastighet är inte trygg om marken undermineras, källaren översvämmas, vägen spolas bort och huset inte längre går att försäkra.

Klimatanpassning är därför inte någon “mjuk miljöfråga”. Det är hård ekonomi. Det är privatekonomi. Det är kreditrisk. Det är kommunal planering. Det är rättvisa mellan de som har råd att flytta i tid och de som blir kvar.

Och det är ännu ett skäl till att klimatförnekelse är så farligt. Den fördröjer åtgärderna tills kostnaden hamnar direkt i människors plånböcker. Det kommer först som ett besked från försäkringsbolaget och därpå banken.

Då är det för sent att säga: “Ett varmare klimat rör inte oss!"