❤️ Thyra och Filip ❤️

❤️ Thyra och Filip ❤️

Mitt andra föräldrapar. Deras kärlek var som hämtad ur en saga. Hon från Sibbhult i Skåne. Han från Lycksele i Lappland. Så olika världar, men tillsammans skapade de ett liv fyllt av värme, skratt och innerlig ömhet. Jag såg det med egna ögon, varje gång jag var hos dem. Och det var jag ofta då mina föräldrar drev företag. De rörde sig i samklang. Ett mjukt “älskling”, en hand på ryggen. Små gester som talade om stor kärlek. De blev min sinnesbild av vad kärlek kan vara. Av vad den borde vara. Trygghet och glädje.

I dag är den värsta dagen på året. Det har det varit sedan 1997.

Den 7 juli borde vara en dag av firande. Filip skulle fyllt 104 år i dag. Istället för att glädjas åt hans liv är det en dag som river upp precis allt. En dag då varje andetag gör ont. En dag då hjärtat bultar av tacksamhet över de minnen jag bär, men också samtidigt går sönder av sorg, hat och ursinnig vrede.

I dag är det 28 år sedan, över ett kvarts sekel, sedan mörkret och hatet kom in i mitt liv. Min moster Thyra, 74 år, vädrade inför natten. Då klev han in genom en öppen dörr, en berusad, psykiskt sjuk man, med kvinnoförakt och självömkan som drivkraft. En människa som hör hemma bland samhällets absoluta bottenskrap. White trash. Han försökte våldta min älskade 74-åriga moster. När hon gjorde motstånd, slet han istället hennes liv ifrån henne, på ett sätt så brutalt, så vidrigt, att det fortfarande känns overkligt. En helsvensk man med ett sonnamn om någon undrar. Inte hatar jag alla svenska män för det. Inte drar jag alla white trash över en kam. Däremot kommer jag att hata mördaren tills dagen jag dör. Det har jag förlikat mej med. Ser ingen anledning att förlåta. Mördaren har inte ens sagt förlåt. Iofs sa hans advokat att han kunde tänka sej säga förlåt om vi efterskänkte skadeståndet.

Jag hittade min moster.Dagen efter.Jag minns precis exakt allt. Fortfarande. Allt.Vad jag såg. Vad jag hörde. Lukten. Färgerna. Kroppens position. Blodet. Det sönderslagna. Allt.

Sinnesförnimmelserna sitter fastetsade i mitt inre. De var i många år en film som jag inte kunde stänga av. Den rullade om och om igen. Men jag vann till slut. Jag tog kontrollen över filmen. Jag lät inte hans ondska äga mitt inre. Men det betyder inte att jag förlåtit. Jag hatar honom fortfarande. Jag hatar honom för vad han gjorde. För att han aldrig sagt förlåt. Aldrig visat ånger. Hans enda försvar? Att kvinnor var emot honom. Att frun lämnat honom. Att älskarinnan gjort slut. Att Thyra “bara råkade komma i vägen”.

Som om det ursäktar ett mord.

Och som om inte sorgen vore nog, kom samhällets andra svek. Det ekonomiska. Jag tvingades efterskänka skadeståndet han skulle betalat, för att Sveriges lagar tillåter att mördare kan skuldsanera bort sitt ansvar. Tänk på det: Sveriges politiker har beslutat att det är viktigare att mördare får en ekonomisk nystart än att brottsoffer får sin upprättelse. Jag led inte bara känslomässig skada. Jag straffades ekonomiskt. Det är ett hån. Skrev till riksdagspartier vid skuldsaneringen. Ingen svarade.

I dag känner jag mig liten på jorden.I dag får sorgen breda ut sig.I morgon står jag upprätt och stark igen.

Det som inte knäcker en gör en starkare.

Gör en orädd.

Gör det kristallklart vad som är viktigt här i livet.

PS: Bilden är från min konfirmation, 1985.Filip var 64 år. Thyra 62.Pappa 57. Mamma 54, lika gammal som jag blir i år. Jag var 14. Bilden är 40 år gammal. Tagen av Målareriken, som bodde på Målargården i Lindås. Han var ofta hos oss.

Alla så levande. Så närvarande.Så älskade.