Idag kom Klimatpolitiska rådets rapport.

Idag kom Klimatpolitiska rådets rapport. Den slår fast att regeringens politik under mandatperioden varit otillräcklig, ryckig och strategiskt svag. Det här handlar inte om marginaler. Det är ett strukturellt misslyckande i styrning, prioritering och ansvarstagande. Resultatet är att Sverige tappar möjligheten att nå både nationella mål och EU-åtaganden. Politiken har dessutom ökat utsläppen. Målen nås inte. Detta trots att tidigare politik låg i linje med dem.

Kärnan i kritiken är avsaknad av systemlogik. Beslut tas fragmentariskt, skjuts upp eller motverkar varandra. Sverige rör sig bort från sin egen klimatlag. Transportsektorn förblir fossilberoende. Sänkt reduktionsplikt är ett tydligt exempel på beslut som direkt höjt utsläppen. Politiken är inte bara otillräcklig. Den är kontraproduktiv.

Detta är också en säkerhetsfråga. Fossilberoendet innebär fortsatt exponering mot geopolitiska chocker, ökad ekonomisk sårbarhet vid prissvängningar och indirekt finansiering av auktoritära regimer. Att bromsa omställningen försvagar Sveriges strategiska autonomi.

Rapporten pekar vidare på ett institutionellt haveri. Klimatpolitiken behandlas inte som en samhällsomställning utan som ett särintresse. Regeringen mobiliserar inte staten i den omfattning som krävs. Styrningen brister.

Signalerna till marknaden blir destruktiva. Osäker politik minskar investeringar. Kortsiktighet driver upp systemkostnader. Otydlig riktning urholkar konkurrenskraften. Samtidigt accelererar andra länder.

Slutsatsen efter fyra år är tydlig. Sverige har gått från föregångsland till ett land där politiken ökar riskerna klimatmässigt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Det är inte okunskap. Det är prioriteringar. SDs regeringsunderlag har valt annat före omställningen. Att fortsätta med tonårsutvisningar exempelvis.