Detta gör mej heligt förbannad. Kvinnor har rätt att veta vem han är. Punkt. För detta handlar inte om skvaller.

Detta gör mej heligt förbannad. Kvinnor har rätt att veta vem han är. Punkt. För detta handlar inte om skvaller. Det handlar om överlevnad. Om att kunna välja bort våld innan våldet slår till. Om att rädda liv samt barndomar. Anonyme ”Markus” slår sönder kvinna efter kvinna. År efter år, i relation efter relation upprepar han mönstret: kärleksrelation, isolering, slag, dödshot, rädsla, polisanmälan, och sen vidare till nästa.

Han ”har inget stopp”, står det. Nej, men samhället borde ha det. Tvärstopp. Kvinnor borde få vetskap om män likt dessa för att kunna undvika dem. Att andra kvinnor inte får veta hans namn, att han får fortsätta leva anonymt och fritt medan hans offer lever med trauman, rädsla, under skyddad identitet och med PTSD, det är en skam. Bakom varje kvinna som tystnar, gömmer sig, drar sig undan finns en potential som krossas.

En framtid som förminskas. En trygghet som aldrig finns. Att rättssystemet inte använt straffskalan och dömt snygge svenske Markus till ett långt fängelsestraff förstår jag inte. Polisen gör sitt jobb och meddelar socialen när kvinnomisshandlaren inlett en ny relation. Socialen gör inte mycket. Fler kvinnor misshandlas. Fler barn utsätts för trauma. För bakom blåmärke han åsamkat kvinnorna finns barn som hört skriken. Han borde dömts för barnfridsbrott oxå.

Han lär barn att våld är kärlek. Att rädsla är vardag. Att mamma inte kan skyddas. Så nej, det räcker inte med ett straff i marginalen. Det räcker inte med att han får behandling gång på gång. Vi måste börja prioritera kvinnors säkerhet över mäns anonymitet. Vill du skydda kvinnor och barn? Börja med att låta dem få veta vem förövaren är. Djungeltelegrafen räcker uppenbarligen inte.

Kvinna efter kvinna vittnar om det. Men hur kan det gå till?